Reflektioner efter att ha bakat en chokladkaka

Vad är en chokladkaka att reflektera över tänker nog de flesta av er med det samma. Ja det kan man undra? Men vad ni då inte förstår, är att jag nyligen överträffat mig själv genom att baka just en chokladkaka! Att baka chokladkakor hör nämligen inte till vanligheterna när det gäller mig. Anledningen var att min make fyllde år (inte jämt tack och lov!) och jag kände liksom att man som äkta fru borde uppmärksamma detta på någe vis. Presenter ville han inte ha, och inte vet jag vad jag skulle kunna hitta på heller för den delen. Dessutom skulle han egentligen ha jobbat sent den dagen och inte kommit hem alls. Men så ringer han på eftermiddagen och meddelar att han visst kommer hem. Detta medförde blandade känslor måste jag nu förläget erkänna. Visst är det alltid underbart att få hem sin älskade make, men eftersom det ju var hans födelsedag, så skulle jag ju i så fall bli tvungen att uppmärksamma detta som sagt.

Missförstå mig inte nu. Självklart vill jag att min make (som jag älskar passionerat) ska känna sig hedrad och uppvaktad på sin dag, det är inte det. Saken är bara den att jag kommit underfund med att jag lider av någon slags "kalas-present-fobi", eller vad man ska kalla det. Så måste det vara. För varför skulle annars alla sådanhär tillfällen så ofta framkalla förträngning, magont (lindrig sådan dock) och stora portioner dåligt samvete i mitt system?

Ta bara det här med presenter. Alla verkar älska både att få och ge presenter (i synnerhet min syster) medan jag själv skulle vara själaglad om inget i den vägen över huvud taget existerade. Eller åtminstone inte var så ofta förekommande. Varför kunde vi inte fira vart fjärde år som med OS ungefär? Då skulle nog till och med jag kunna se fram emot och uppskatta det hela. Jag menar, vi vanliga dödliga skulle ju inte stå ut med ett OS varje år (även om sportfånarna säkert skulle jubla). Men nu när de varit så kloka att inte utsätta oss för alla dessa tävlingar mer än vart fjärde år, kan nog i alla fall de flesta av oss tycka det hela är lite festligt och trevligt. Ni förstår bilden va?

Här kommer nu dock ännu en risk för missförstånd. Jag vill glädja människor, återigen inte där problemet ligger. Men när det börjar närma sig tiden för någons födelsedag (för att inte tala om jul!), så slår mitt förträngningssystem automatiskt på. Jag vill helt enkelt inte tänka på det. Och förträngningen fungerar så väl att jag till och med höll på att glömma att köpa presenter till Nonno som nyligen fyllde 5 år. Katastrof! Hade visserligen köpt ett svärd i god tid (och kände mig så nöjd med mig själv), men sen föll hela presentgrejen i glömska. Fick inte så lite panik när jag insåg vad som höll på att ske strax innan vi skulle ha 5-årskalas. Iväg till staden, hela vägen (2,5 mil) bedjande till Gud om hjälp för denna svårbemästrade uppgift att köpa presenter. Förstår om detta låter hellöjligt för merparten (troligen alla) av er, men för mig är det en påtaglig verklighet. Som alltid förstod Gud mig så väl och hjälpte så gärna till med lite presenter. Ja, det måste ha varit Gud. För allt gick så otroligt lätt, smidigt och ångestfritt! Stannande av en tillfällighet vid ett köpcentrum och fick (vilket man aldrig får) parkeringsplats precis utanför entrén. Gick in och inom en timme hade jag hittat massa perfekta presenter som jag liksom bara sprungit på och jag hade kors i taket till och med tyckt det var roligt! Det kära vänner, ser jag som ett kvalitativt mirakel. För en stund fick jag uppleva glädjen i att köpa saker som skulle göra någon (i detta fallet min son) glad och det var en härlig och ovan känsla!

Sen har vi det här med kalas. Visst går det an att gå på andras kalas, de kan ju vara riktigt trevliga. Bara de inte är för stela och seriösa förståss. Men att ordna egna kalas, det är en helt annan femma. Har fortfarande tydligt i minnet hur jag våndades för Boppos 6-årskalas förra året. När skulle det äga rum? Hur skulle det läggas upp för att bli roligt (och inte för utmattande för föräldrarna)? Och vad skulle det bjudas på? Dessa och många andra frågor brottades jag med i veckor innan, trots att det ju bara var ett simpelt litet 6-årskalas det handlade om. Nu blev kalaset lyckat och alla inblandade hade det roligt. Och efteråt undrade jag ju varför jag gjort en så stor prestationsgrej av nått som egentligen var så enkelt?

När Noono skulle ha kalas, stod svärmor för allt fix. Och jag tror inte hon förstår hur tacksam jag var för det! Utbrast där vid kaffebordet hur skönt det var att hon gjort allt, "för jag är ju ingen kalasmänniska". Hon och de övriga vid bordet förstod inte alls vad jag menade, utan refererade glatt till 25-årskalset jag ordnade några år tidigare för min make. "Det gjorde du ju jättebra!" Ja, folk var imponerade över maten (som jag hade gjort påtok för mycket utav) och alla verkade ha trevligt, medan jag sprang där fram och tillbaka för att se att allt fylldes på och funkade. Så det är nog inte det att jag inte kan fixa kalas, för det har jag ju bevisligen klarat några gånger. Men det är den här "ångesten" innan, jag bara inte kan bli klok på. Liksom andra fobier och dylika mystiska företeelser är även detta totalt ologiskt. Varje gång står jag där lika förundrad över att allt gick så lätt, trots obehaget innan.

Så var det ju även med den där chokladkakan som drog igång alla dessa funderingar. Jag var uppriktigt sagt förundrad över hur enkelt det faktiskt varit att få till en fin chokladkaka, med glasyr till och med! Jag som sett någon brun, odefinierbar sörja framför mig, fick där och då en aha upplevelse om att chokladkakor ju inte är nån konst att göra! Varför har jag gått och trott det i hela mitt liv? Och maken blev mycket rörd och tacksam över vårt lilla överaskningskalas med barnasång, hemgjord pizza och glaserad chokladkaka toppad med färska bär. Han som känner mig kunde inte fått en bättre present än en hembakt chokladkaka sa han. Bakverk är nämligen hans kärleksspråk nummer ett och när det kom från mig som har ett kärleksspråk som inte kan tyda presenter och bakverk så vidare bra, gick det rakt in i hjärtat.

Frågan som då hänger kvar i luften efter allt detta svammel är: Varför har jag drabbats av denna ologiska fobi? Någonstans måste det ju ha börjat! Gräver jag i min barndom (som man väl brukar göra i sådana här fall?) kan jag inte erinra mig en enda situation som skulle ha kunnat utlösa något åt det här hållet. Jag ser bara glada saftkalas med grannbarnen, min röda cykel som jag fick när jag fyllde 6 och andra ljusa födelsedagsminnen framför mig. Kanske får jag helt enkelt lämna orsakerna där hän och istället börja fobiträna mig själv?! Jag kunde kanske börja köpa presenter när folk minst anar det, under det att jag mediterar för mig själv "Jag är inte rädd jag kan flyga". Det vill säga, jag är inte rädd för att människor inte ska bli glada och jag ska misslyckas, jag kan ordna underbara kalas och köpa fantastiska presenter! Tycker ni inte det låter som en bra strategi? Sen får jag väl lita på att experterna i min närhet, dvs min make och liten syster, lotsar mig varligt fram i denna (för mig) skrämmande värld. För att jag måste få bukt med denna min eländiga fobi, det står helt klart! Är man som jag snart mamma till fyra barn, lär det ligga måååånga kalas och presenetinköp framför. Så här är ingen tid att förlora. Nu är det självterapi på högsta nivå som gäller! Wish me luck!