onsdag 8 augusti 2007

Detta välsignade tillstånd

Vet att bloggen legat i dvala i stort sett hela sommaren, men det har sina förklaringar. Först och främst har det berott på sommar, semester och att det helt enkelt varit för fint väder för att sitta inne vid datorn (ja jag är, hör och häpna, helnöjd med sommaren!).

Men mycket har det nog också berott på detta välsignade tillstånd jag för närvande befinner mig i. För i den flod av psykiska och fysika förändringar jag här nedan kommer att ge er en liten inblick i, tycks min inspiration till bloggskrivande helt ha virrat bort sig. Med detta ältande av gravititetsfenomen gör jag ett tappert försök att finna den igen (om nån undrade alltså).

Jag inser att jag hör till de mer lyckligt lottade som har förhållandevis lindriga graviditeter. Men det hindrar inte det faktum att jag ständigt frustreras över att ha intagits av hormoner, som tycks se det som sin stora uppgift att göra livet surt för mig. Helt plötsligt gråter jag floder för allt och inget och ungarna undrar varför jag helt plötsligt flyr i panik med tårarna sprutande från matbordet utan (för dem och inte maken heller för den delen) någon uppenbar anledning. Ena dagen vaknar jag full av inspiration att omfamna dagen med alla dess bestyr, för att nästa känna mig låg, deprimerad och utan minsta lust att ta mig för något alls. Minst sagt frustrerande! Jag som precis byggt upp en massa bra rutiner och fått hemmet med allt vad det innebär av tvätt, städ, matlagning och organisation att gå på räls. Och så spårar allt helt skoningslöst ur. Inte hjälper det att allt fungerar vissa dagar, när de andra dagarna snabbt och effektivt raserar allt man byggt upp. Men eftersom det inte precis är första gången jag drabbas, kan jag ändå hålla en viss distans till mig själv och vandra i förvissningen om att allt detta går över.

En annan sak mitt välsignade tillstånd nu som bäst håller på att ta kol på, är min nya goda vana att morgonpromenera. Jag har nämligen nu under sommaren gjort det till en daglig rutin att starta dagen med en stort glas citronvatten och sen snöra på mig skorna och ge mig ut på en rask promenad i skogen här intill. Jag kan inte nog uttrycka hur underbart detta är! Man vaknar till ordentligt på en gång och låter inte sitt dåliga morgonhumör förstöra hela förmiddagen. Man får kraft och mod för dagens uppgifter och dessutom en god portion motion! I början gick det trögt ska medges, en kort runda i lugn takt (babysteps som vi Flyladyfans säger). Men dag för dag ökade konditionen och med den inspirationen så till den grad att jag ibland bara inte kunnat låta bli att jogga istället för att gå. Helt underbar känsla! Men nu under de två senate veckorna har kroppen och graviditetsmagen börjat säga ifrån på skarpen. Jag har tvingats korta min sträcka och slå ner rejält på takten. Till och med en kort promenad i lugnast tänkbara tempo resulterar nu obönhörligen i en kavalkad av sammandragningar. Eller så gör promenaden mig trött och utpumpad istället för uppiggad. Så det känns som denna min vana måste läggas på hyllan. Mycket motvilligt inser jag detta. Frågan är hur inspirerad jag kommer att vara i november (när bebisen kommit) att återuppta morgonpromenerandet? Det är ju liksom lite lättare att komma igång till fågelsång och junisol, än piskregn och bitande kyla...men jag ska göra allt som står i min makt, det är en sak som är säker!

På sistone har jag också börjat känna av klassiska graviditetskrämpor som foglossning och halsbränna och tyvärr dalande järnvärde (jag lever på hoppet att vårt frekveta grillande av kött ska råda bot på det sistnämnda). Men jag försöker se allt detta från den possitiva sidan (det gäller mina bra dagara förstås), dvs att slutet börjar närma sig, om än inte med stormsteg än på ett bra tag och att då allt detta går över. (Att jag sen istället kommer att drabbas av ett antal mindre roliga krämpor till följd av en förlossning och då dessutom kommer att ha en liten, totalt beroende, ständigt ammande och bajsande liten person att ta hand om, troligen utrustad med avsevärt mindre sömn än i dagsläget, förtränger jag än så länge.)

Men som alla som nån gång haft en liten individ växande inom sig vet, finns det ju tack och lov även underbara och härliga saker att tillskriva sitt välsignade tillstånd. Glädjen att känna små händer och fötter röra sig under skinnet och medan man känner sparkar och kullerbyttor undra vad det är för en liten personlighet man har där inne. Ett helt nytt liv som anförtotts oss! Och dag för dag knyter man an allt mer till detta lilla underverk som snart ska bli en del av vår härliga växande familj! Det är väl dessa possitiva asspekter av graviditenen som givit upphov till namnet välsignat tillstånd tänker jag. För visst är barn en fantastisk välsignelse, trots allt obehag man får på köpet. Det tycker åtminstone jag!