En ny mattelek i lekbanken

Igår kom jag på en rolig mattelek att leka med dagbarnen. För flera år sedan fick mina pojkar sådana där stora siffror i mjukt material som går att bygga ihop av en släkting. Jag kom att tänka på dessa och insåg genast att man ju kan göra massor av roliga och lärorika saker med dem! De är ju t ex utmärkta att använda som "sittkudde" under sång- och ramssamlingen. Mjuka att sitta på och så faller det sig genast naturligt att prata om vilken siffra varje barn sitter på och hålla upp så många fingrar. Och så finns det ju massor av olika lekar man kan hitta på med detta härliga material. Jag fick ett infall och sprang genast iväg och ordnade en låda med små plockisar (kulor, kapsyler, små stenar osv) och sedan samlade jag barnen på altanen och spred ut siffrorna över altangolvet. Så bad jag barnen att ställa sig på varsin valfri siffra och frågade dem i tur och ordning vilken siffra de stod på. Kunde man inte hjälptes vi som vanligt åt. När man svarat fick man komma fram till lådan och plocka så många saker som siffran visat och gå tillbaka till siffran igen. När alla gjort detta fick de lägga tillbaka plockisarna och hoppa till en ny siffra och så började vi om igen.

Barnen tyckte det här var roligt. Särskilt en av pojkarna ville leka om och om igen! Och mitt i detta roliga erövrades ju också en hel del mattekunskap. Leken tränar nämligen flera saker; man får höra namnet på siffrorna och tydligt se hur de ser ut (man står ju till och med på dem!). Man får träna på att räkna upp till 10 och man får dessutom en fysisk uppfattning om att talet 1 är lite medan talet 10 är väldigt mycket. Detta blev nämligen väldigt konkret när de skulle hålla i plockisarna. En plockis var ju lätt som en plätt att hålla, medan det var betydligt knivigare för dessa små barnahänder att hålla t ex nio eller tio stycken på en gång. De fick på detta vis "uppleva" talen och det är ju så barn lär sig som allra bäst. Ett lyckat infall denna soliga onsdag eftermiddag blev det och en ny lek har lagts till i min "lekbank".

Ja, det var en kväll i Juni

Lycka är att efter middagen bara låta disken stå och istället gå ut på gräsmattan och sätta sig i den varma kvällssolen och se sina fina pojkar spela fotboll. Känna doften från gräs och syren och bara låta tiden stå stilla för en stund. De två små flickorna borde kanske egentligen sova. Men den ena kvittrar ju så glatt tillsammans med sin kompis, alltmedan de bär runt på grannens katter och den andra sitter så stilla och fridfullt i hallen och bygger tågräls i husets tystnad.Jag sitter kvar och låter solen värma mina nakna ben ännu en liten stund.

Sedan går jag in och läser Madicken för de små barfota myggbitna flickorna. De är nu nöjda med att få komma till ro. När jag sedan sjungit godnattvisan och lämnat dem med den trygga förvissningen att mamma och Jesus älskar dem, hör jag hur den ena av dem ligger i sin säng och sjunger Idas sommarvisa. I övrigt ligger nu huset lugnt och stilla. Jag plockar undan disken, går ut och hämtar in cyklar och en och annan stol som agerat målstolpe. Viker lite tvätt och plockar upp en strumpa här och en baddräkt där. Och jag känner frid och lycka en alldeles vanlig onsdagskväll i juni.

Sagan om det ulliga lilla fåret

Jag gillar att berätta sagor! Och då speciellt med hjälp av sk "sagopåsar". Idén har jag fått från den här inspirerande hemsidan. Och fyra olika sagopåsar har det nu hunnit bli. Det är så roligt att pyssla och knåpa ihop saker till påsarna och komma på kreativa lösningar för hur man kan göra. När jag går i secondhand affärer eller på loppisar söker jag alltid efter små djur och andra små saker som kan bli användbara i någon sagopåse.

Men det roligaste av allt är ändå när en påse är klar och jag får börja berätta sagan för alla barnen! Ögonen bokstavligen lyser på vissa och de är helt engagerade i berättelsen. En av påsarna innehåller sagan om "Vargen och de tre små grisarna" och den har blivit en stor favorit. Ett av mina dagbarn vill höra den varje gång hon kommer. Och ibland är det första hon säger när hon kommit innan för dörren; "Ska vi höra sagan om VARGEN!!" och skiner med hela ansiktet! Och nu när vi hållit på med dessa sagor under en tid har det utvecklats så att flera av barnen vill berätta själva. De ställer upp figurerna i tur och ordning och berättar fritt som de kommer ihåg. Jag har även en låda med blandade djur och figurer och den använder de och hittar på helt egna sagor. Så härligt!

Den senaste sagopåsen blev klar så sent som idag och den handlar som rubriken avslöjar om det ulliga lilla fåret. Jag hade alla djur jag behövde till sagan sedan förut, men vissa andra saker behövde jag tillverka. Stugan har jag gjort av mjölkkartong. Jag klippte först bort botten en bit upp och ställde den med öppningen neråt. Använde lite mer av paketet och klippte till tak och gavel som jag sedan tejpade fast med bred tejp. Limmade fast rött papper runt om och limmade på fönster och dörr som jag målat på vitt ritpapper . Slutligen fick stugan ett grästak gjort av en bit frotté handduk (köpt på IKEA) och jag har på känn att det så småningom kommer att börja blomstra på taket med... Gumman är gjord av två flirtkulor som jag både limmat och skruvat ihop. Målade sedan huvudet med hobbyfärg och ansiktet enkelt ritat med svart och röd penna. Kläderna är gjorda av filttyg som limmats på kroppen och armarna är piprensare som jag stuckit in på lämpligt ställe. Gumman håller i en morot gjord av en liten bit orange piprensare och lite fastlimmat grönt garn. Morotslandet är jag särskillt nöjd med. Kom på att jag som fårad jord kunde använda en liten brun ribbstickad babysocka! Sen har jag stuckit ner pyttesmå stumpar av orange piprensare (med en dutt lim på) ner i "fårorna". Blasten är återigen grönt garn som jag luckrat upp lite för rätt "lock". Lilla Lasse är en gammal dockskåps docka. Texten till sagan hittar du här. Framöver ska jag visa er även de andra sagorna och fler kommer säkert att tillverkas undan för undan också. Så har ni en massa små djur och annat jox skräpandes hemma vet ni vem som tar emot det med öppna armar! Hihi.

Trevlig helg!

Man måste faktiskt inte bekymra sig!

Gör er inga bekymmer för något

utan låt Gud i allt få veta era önskningar

genom åkallan och bön med tacksägelse

Filipperbrevet kapitel 4 vers 6

Att göra precis tvärt om har varit så typiskt mig. Jag tänker på att ett av barnen snart fyller år. Och genast spinner hjärnan i gång. När ska vi klämma in det? Då ska det fixas mat och gott fika. Helst ska det ju vara nått coolt tema också. Och hur många var det han sa han ville bjuda? Oh hjälp! Hela klassen! Eller ett av barnen har en läkartid. Nu får jag inte glömma det! Och tänk om jag inte hittar en parkeringsplats? För det är ju alltid stört omöjligt på Akademiska och hittar man en så är den för trång för vår minibuss. Och inte brukar kortläsaren funka heller. Måste komma ihåg att skaffa mynt. Och just det. Russin att ge otåliga barn i väntrummet. Hjärnan jobbar åter för högtryck. Hittar en massa saker att resonera och fundera och bli bekymrad kring. Saker som kanske inte ens kommer att hända. Jag gör mig bekymmer. Ena dottern är så vansinnigt envis och vill gå sin egen väg. Hjälp hon är bara 5, hur blir det när hon är 15? Mamma mia! Och genast hittar åter hjärnan tusen miljoner saker att oroa sig för. Tänk om hon gör uppror. Drar till Paris med en kille när hon är 17? Skiter i skolan bara för att hon kände för det? Hjääälp! De mest horribla scenarion målas upp för mig på nolltid. Och allt hon gjorde var att vägra äta upp maten och städa sitt rum liksom. Tankarna har en tendens att sticka iväg åt alla möjliga håll och man finner sig själv i ett stressat bekymrat tillstånd gång på gång. Och man börjar tro att det är alldeles normalt att ständigt vara på jakt efter lösningar på allt och inget. Nån som känner igen sig bara en smula?

I söndags eftermiddag satt jag så i fåtöljen i vardagsrummet då jag fick ett sms i min mobil om att ladda upp inför Vårruset nästa dag. Och genast sjönk mitt hjärta. Mitt goda humör var som bortblåst och jag fann mig nedslagen för att jag inte hade någon barnvakt. Jag som så gärna ville vara med! Hjärnan tog sats och tänkte precis börja grubbla och fundera så det skulle knaka i fogarna för att om möjligt försöka pressa fram en möjlighet som jag tänkte mig kanske, kanske fanns gömd längst in i hjärnbarken. Men precis där och då hände något. Jag bara sa STOPP! Jag visste nämligen att allt funderande och resonerande bara skulle göra mig mer och mer uppgiven och modfälld och resten av dagen skulle bli förstörd till ingen nytta. I stället sa jag då till Gud: "Jag tänker inte låta hela den här dan bli förstörd pga av detta! Du vet att jag vill vara med och springa. Jag vet inte hur det ska kunna gå till. Men nu säger jag dig mitt hjärtas önskan och förtröstar på att du tar hand om och löser detta åt mig! Från och med nu är det ditt problem, inte mitt och jag ska inte ägna en sekund till åt att försöka lösa detta." Jag släppte det helt och fick åter frid i själen. Flera gånger var tankarna på väg att försöka klura på det igen, men jag avbröt dem och tvingade mig själv att inte tänka på det över huvud taget! Och jag kunde vara glad och tillfreds resten av dagen. Trygg i förvissningen om att Gud har omsorg om mig!

Nästa dag, dagen D, hade jag fortfarande ingen barnvakt. Min man kom med ett förslag som lät hoppfullt men så försvann även den möjligheten. Jag höll åter på att bli nedstämd, men lyckades lyckligtvis hålla bekymret ifrån mig och lät det inte förstöra mitt humör. Lite senare skrev jag bara en kort rad på facebook om att jag inte hade någon barnvakt och gick och hoppades på ett mirakel. Dagen rullade på med barn "högt och lågt". Men så fick jag en liten lucka och gick in och kikade på facebook. Och vad skådar mitt norra öga! Bara 2 minuter tidigare har en helt otippad barnvakt; Rebecca svarat att hon och hennes man Nils kan vakta barnen. Jag bara gapade! Dessa två har aldrig varit barnvakter tidigare åt våra barn och ändå ville de nu ta hand om alla fyra som ska läggas med allt vad det innebär. Trots att jag borde ha tänkt att detta kommer aldrig att gå. Det var ju länge sedan de ens träffade barnen. Så reagerade jag tvärt om med enorm glädje och insåg att detta var Guds sätt att svar på min bön! Och Rebecca och Nils kom. De tre största barnen vart genast kompisar med dem. Liva var visserligen lite blyg i början, men med en glass i hand och Bolibompa på TV gick sedan även hon med på att lämnas i dessa två för henne okända människors vård. Och jag kunde glatt åka iväg till mitt lopp och gemenskapen med härliga människor. Kände mig inte det minsta orolig för hur det skulle gå. Och det hade gått hur bra som helst visade det sig sen! Ingen hade varit ledsen och alla hade somnat snabbt och lätt och Nils och Rebecca tyckte att allt gått långt över deras förväntan. Jag kände det som att Gud gett mig en present! Och jag blev så uppfylld av tacksamhet över hans stora omsorg. När jag valde att göra som det stod i det där bibelordet; "Gör er inga bekymmer för något, utan låt i allt era önskningar bli kunniga inför Gud..." var han genast där och visade att han inte gör mig besviken. Jag lärde mig verkligen något igår. När jag åkte in mot stan fick jag nämligen åter anledning att börja bekymra mig. Jag var nämligen sent ute. En av de andra tjejerna hade min nummerlapp och jag hade glömt min mobil hemma!! All anledning till panik alltså. Men återigen vägrade jag börja oroa mig. Jag lade det hela i Guds händer och bad honom om att allt ändå skulle lösa sig och att det skulle bli en lyckad kväll. Och jag kände mig glad och tillfreds trots att jag borde ha irrat runt bland alla dessa tusen människor i panik. Jag hittade visserligen inte hon som hade nummerlappen, men däremot ett par andra tjejer ur samma lag. De kunde peka ut vart vi skulle träffas efteråt för att äta picknick tillsammans, jag ställde mig med dem och jag fick springa utan lapp. Loppet kändes bara roligt och härligt att springa och sen var det mysigt att sitta ner i gröngräset och fika och prata. I bilen hem hade jag sen dessutom ett helt gäng andra trevliga tjejer att prata med. Och väl hemma fick jag härlig gemenskap med goaste Rebecca och Nils. Allt hade helt enkelt utfallit perfekt! Allt tackvare att jag på riktigt insett att allt vi har att göra är att vägra bekymra oss och istället förtrösta på Gud och be honom om att ta hand om våra bekymmer och problem. Det är så underbart att ha Gud till sin vän. Skulle inte vilja leva en dag utan honom och hans underbara kärlek och omsorg!

ps Såklart menar jag inte att vi aldrig ska lyfta ett finger och blunda för problem på ett oansvarigt sätt. Men det tror jag ni fattade. ds

Nu blir det vitt!

Jag är inte någon superfotograf, men här ser ni i alla fall lite av byrån

Idag har jag målat mest hela dagen. Jag har nämligen den senaste tiden allt mer kommit till den insikten att jag mår så bra av att ha VITT runt omkring mig. När jag besökt ljuvliga vita hem har jag bara funnit sådan ro i själen och jag har insett att så vill jag också ha! Så nu blir möbel efter möbel vitmenad i detta hem. Och redan har det blivit sådan skillnad. Vit färg på de två stora byråerna i hallen och så upp med vita gardiner. Vilken förvandling! Jag blir glad varje gång jag kommer hem eller passerar denna vita oas som finns i hemmets hjärta.

Dagens projekt var en bokhylla. Tänkte att det skulle väl gå ganska fort att måla den, men det visade sig ta större delen av dagen. Fast då har jag förstås även hunnit med att bada, äta glass och sova middag med min lilla goaste Liva. Jag stod nu ikväll ute i den ljuvligaste av sommarkvällar och målade på det andra lagret. Så underbart det är med dessa våra ljusa ljumma sommarkvällar. Jag stod där och målade och slogs med mygg. Kände doften av grönskan och hörde en och annan humla surra förbi. Man vill ju aldrig gå in! Blev inte så lite förvånad när jag var klar och insåg att klockan nästan var tio! Hyllan ska stå ute i det sk "förrådet" som nu ska bli inrett till ett stillsamt rogivande rum istället. Min älskade man är snart färdig med att byta ut golvet och sen tänker jag mig inreda ett rum där man ska kunna gömma sig ett tag när man behöver. Bara i tystnad läsa en bok eller i stillhet söka Gud. Det ska också bli en plats där nattgäster kan sova över. Jag kan förvara tyger och annat pysselmaterial där ute. Ja, jag hoppas att det blir så bra som jag tänker mig. Känns så skönt att vi äntligen tagit tag i detta. Och det känns så bra att jag äntligen kommit på att det är vitt vi ska ha. Ens hem ska ju vara en plats där man trivs och finner vila och där gäster känner värme och gemenskap. Inredning har aldrig varit ett intresse för mig. Men nu har jag funnit rätt motivation för att göra även vårt hem så som jag egentligen vill ha det.

Skinande blankt utan gift var det här!

Se så fint det blev!

Egentligen finns det ingen anledning till att använda rengörningsmedel med kemikalier och annat skumt i när man städar. Det går faktisk precis lika bra, om inte till och med bättre att använda vanliga livsmedel som man har hemma i skafferi och kylskåp. Nu vill jag dock här genast påpeka att även jag har en del icke miljövänliga medel i städskåpet, men jag försöker ändra mig och jobbar mot att städa på ett mer naturligt sätt. T ex har jag börjat använda såpa när jag torkar golv och ibland när jag städar badrummen. Luktar gott och blir rent och härligt. Såpa funkar nästan överallt!

En annan fiffig grej jag lärde mig för några år sedan är att man kan putsa diskbänken och diskhon med bakpulver (det funkar med bikarbonat också) och ättika. Då gör man bara som så att man strör ut en liten hög bakpulver (eller bikarbonat) på diskbänken. Sedan häller man på lite ättika eller ättiksprit. Då blir det en häftig reaktion. Prova får du se! Sen tar man en svamp och sprider ut det över hela diskbänken. Putsa med tidningspapper och torka sedan av med en torr trasa. Blir spegelblankt! Denna "magiska" blandning funkar även på andra ytor i köket som behöver lite mer än bara en avtorkning. På kakel i badrummet osv.

Idag blev jag så påmind om denna kur via Underbara Claras blogg. Och när jag en stund senare öppnade skåpet under diskbänken för att slänga något, insåg jag att här kunde verkligen en grovrengöring vara på sin plats! Dammsugade först upp allt löst. Försökte sedan torka med trasa, men det gav föga resultat. Fortfarande svart/grå/bruna fläckar överallt. Då gick jag istället till ett av köksskåpen och tog fram bikarbonat och ättisksprit. Strödde ut ganska rikligt med bikarbonat över det sunkiga sopskåpsgolvet och hällde sedan på ättiksprit. När det reagerat färdigt tog jag en vanlig skursvamp och torkade av. VIPS blev ytan skinande vit och ren! Inget gnuggande alls och det blev klart på ett kick! Rena mirakelkuren alltså och helt naturligt! I like!

Jag har fler sådana här fiffiga tips att dela med mig av. Så håll utkik!

Små lock med färg i

Här kommer ett litet tips när målarglädjen sätter in och det ska målas med flaskfärg. Då kan man som bilden visar använda små lock från glasburkar! De är stora nog för små barn som gillar att röra runt lite i färgen innan de fortsätter med den till papperet och så har de ju så praktiska små kanter som hindrar färgen från att åka ut på bordet. En annan fin sak med små lock är att de inte sitter ihop, så att man kan ha en färg i taget bredvid sig när man målar. Minskar på så vis den ofta överhängande risken för att klåfingriga små konstnärer ska blanda ihop alla färgerna till en enda brun sörja...

Förslagsvis kan man använda lock från tomma barnmatsburkar om man nu har en liten hemma som äter sånt. Annars går det ju såklart lika bra med vilka små lock som helst. Jag har b la använt lock från olivburken och tacosåsburken. När sen alla konstverken är klara, bara sköljer jag av locken och förvarar dem i en liten lagom stor låda tillsammans med penslarna och färgen. Redo att tas fram igen nästa gång. Visst finns det speciella färgpaletter i plast att köpa. Men har man inte det, går det precis lika bra att på detta vis återanvända små lock. Man sparar ett inköp och lite återvinning är ju heller aldrig fel. Eller hur?