Vm i simning pågår för fullt i Rom. Jag skulle säkert ha missat det helt och hållet om det inte varit för att jag är så förkyld att konstant vertikalt läge är det enda jag orkar. Och det har faktiskt varit riktigt rolig underhållning. Jag har ju fått se 15-åriga Sara Sjöström först slå världsrekordet i 100 m fjärilsim på 56,44 (att någon öht kan simma fjärilsim är för mig helt obegripligt!) för att sen dagen efter slå det igen på 56.06 och då ta Vm guld! En helt otrolig prestation. 15 bast och sopa banan med hela världseliten. Helt galet! Som mamma undrar jag ju hur man som Saras föräldrar reagerar när ens barn gör något så stort? Det är ju som om min Boppo om sex år skulle gå och ta Vm guld i löpning eller bli uttagen till Svenska landslaget i fotboll. Det finns ju inte på kartan liksom. I en intervju med Saras föräldrar sa de också just det. Men annars såg de ut att ta det hela med samma lugn som Sara själv. Hon bara skrattar och säger att hon låtsades att hon skulle plaska runt i sin bassäng på hemmaplan. Snacka om kolugna familjen!
En annan liten tjej blev i kväll så inspirerad av allt simmande i rutan att hon bad om att få bada i badkaret. Hon plaskade runt där länge och väl. Sen kom hon glädjestrålande ut, insvept i sin röda handduk och deklarerade att hon vunnit FYRA GULD! Inte illa för att vara 4 år. Eller vad säger ni! ;-)
tisdag 28 juli 2009
One night @ the callcenter
Godmorgon på er!
Här sitter jag i soffan täppt som en kork och känner hur intensivt jag hatar att vara sjuk! Eftersom det inte är så uppiggande för er att läsa vidare om snor, feber, sömnproblem och värk i kroppen, så tänkte jag istället passa på att skriva om en bok jag läst nyligen.
Boken heter: One night @ the call center och är skriven av den indiske författaren Chetan Bhagat. Min man köpte den i våras på Mombays flygplats när han var på väg hem ifrån en resa till Indien. Boken visade sig vara en bestseller och Bhagat en berömd författare i Indien. Boken har också blivit en stor Bollywood film; Hello
Historien börjar på en tågresa mellan Kanpur och Delhi. Under resan möter författaren en vacker kvinna som erbjuder honom att berätta en sann historia med villkoret att han gör den till sin andra bok. Efter stor tvekan går han tillslut med på det och själva berättelsen börjar.
Den handlar om sex indiska ungdomar som arbetar i Delhi på ett av de många callcenters som finns i Indien. Man får här följa dem under ett nattskift då en rad jobbiga saker händer dem alla. Berättelsen tar en dramatisk vändning när de i slutet av natten får ett telefonsamtal i från Gud.
Jag började läsa den här boken för att jag tycker det är intressant att få en inblick i ett Indien som man inte vet så mycket om. Hur vanliga indiska ungdomar tänker, känner och resonerar. Till en början tyckte jag att boken, som är skriven på en väldigt enkel engelska var nästan barnslig. Karaktärerna förefaller ganska simpla och naiva och känslovågorna går höga emellanåt. Men ju mer jag kom in i boken hittade jag charmen i den, fann mig själv både le och skratta högt då och då. Sen kom slutet som var både oväntat, bra och mycket tänkvärt! Hade en go känsla kvar i maggropen när jag slutligen slog ihop pärmarna.
Fyra makenska stjärnor
Ha en härlig dag!
Här sitter jag i soffan täppt som en kork och känner hur intensivt jag hatar att vara sjuk! Eftersom det inte är så uppiggande för er att läsa vidare om snor, feber, sömnproblem och värk i kroppen, så tänkte jag istället passa på att skriva om en bok jag läst nyligen.
Boken heter: One night @ the call center och är skriven av den indiske författaren Chetan Bhagat. Min man köpte den i våras på Mombays flygplats när han var på väg hem ifrån en resa till Indien. Boken visade sig vara en bestseller och Bhagat en berömd författare i Indien. Boken har också blivit en stor Bollywood film; Hello
Historien börjar på en tågresa mellan Kanpur och Delhi. Under resan möter författaren en vacker kvinna som erbjuder honom att berätta en sann historia med villkoret att han gör den till sin andra bok. Efter stor tvekan går han tillslut med på det och själva berättelsen börjar.
Den handlar om sex indiska ungdomar som arbetar i Delhi på ett av de många callcenters som finns i Indien. Man får här följa dem under ett nattskift då en rad jobbiga saker händer dem alla. Berättelsen tar en dramatisk vändning när de i slutet av natten får ett telefonsamtal i från Gud.
Jag började läsa den här boken för att jag tycker det är intressant att få en inblick i ett Indien som man inte vet så mycket om. Hur vanliga indiska ungdomar tänker, känner och resonerar. Till en början tyckte jag att boken, som är skriven på en väldigt enkel engelska var nästan barnslig. Karaktärerna förefaller ganska simpla och naiva och känslovågorna går höga emellanåt. Men ju mer jag kom in i boken hittade jag charmen i den, fann mig själv både le och skratta högt då och då. Sen kom slutet som var både oväntat, bra och mycket tänkvärt! Hade en go känsla kvar i maggropen när jag slutligen slog ihop pärmarna.
Fyra makenska stjärnor
Ha en härlig dag!
Kram Makena
måndag 27 juli 2009
Varför läser du aldrig Bibeln mamma?
"Varför läser du aldrig Bibeln mamma?"
Nonno kom in i vardagsrummet och ställde denna fråga till mig där jag halvlåg i soffan, kurrerade min förkylning och tittade på när Sara Sjöström slog världsrekord i 100 m fjärilsim. Paff över denna oväntade fråga svarade jag att jag ju visst läser Bibeln. Att jag brukar försöka läsa lite på morgonen eller på kvällen. En gång om dagen ungefär.
"Varför läser du inte 10 gånger om dagen då mamma?"
På den frågan hade jag inget bra svar. Ja varför gör jag inte det? Jag började också fundera på det här att han inte trodde att jag läser Bibeln alls. Saken är ju den att jag brukar försöka passa på att läsa och be när barnen är ute och leker, sover eller är upptagna med något annat. Så att jag får vara ostörd och fokuserad. Jag har tänkt att det är bra. Det blir ju så splittrat när man försöker koncentera sig mitt ibland barnens lek och deras många frågor och funderingar. Men jag gör ju allt annat mitt ibland barnens stoj. Lagar mat, tvättar, läser böcker, dricker kaffe, vattnar min pelargonier. Ja det händer ju till och med att jag har Lilla Buset i knät när jag går på toaletten. Varför ska jag då inte leva mitt andliga liv mitt ibland dem också? Enskildheten behövs. Absolut! Men jag inser nu också hur viktigt det är att barnen får inblick i min relation med Gud!
Varför läser jag inte 10 gånger om dagen? Det var en väldigt bra fråga! Det står ju att vi ska "leva i Ordet". Att leva i Ordet betyder knappast att läsa en eller ett par kapitel varje kväll. Läser man lite 10 gånger om dagen däremot så börjar det väl i allafall närma sig.
Så idag tänkte jag prova detta. 10 gånger under dagen ska jag ställa min timer (som jag har så mycket nytta av!) på 5 minuter och läsa tills den ringer. Och jag ska göra det vid köksbordet, i soffan eller i barnens rum så att Nonno och de andra barnen har en chans att se det. Ska bli spännande och roligt. Jag är ju dessutom fortfarande sjuk. Så läsning blir en passande aktivitet idag hur som helst.
Ha en bra dag ni alla!
Nonno kom in i vardagsrummet och ställde denna fråga till mig där jag halvlåg i soffan, kurrerade min förkylning och tittade på när Sara Sjöström slog världsrekord i 100 m fjärilsim. Paff över denna oväntade fråga svarade jag att jag ju visst läser Bibeln. Att jag brukar försöka läsa lite på morgonen eller på kvällen. En gång om dagen ungefär.
"Varför läser du inte 10 gånger om dagen då mamma?"
På den frågan hade jag inget bra svar. Ja varför gör jag inte det? Jag började också fundera på det här att han inte trodde att jag läser Bibeln alls. Saken är ju den att jag brukar försöka passa på att läsa och be när barnen är ute och leker, sover eller är upptagna med något annat. Så att jag får vara ostörd och fokuserad. Jag har tänkt att det är bra. Det blir ju så splittrat när man försöker koncentera sig mitt ibland barnens lek och deras många frågor och funderingar. Men jag gör ju allt annat mitt ibland barnens stoj. Lagar mat, tvättar, läser böcker, dricker kaffe, vattnar min pelargonier. Ja det händer ju till och med att jag har Lilla Buset i knät när jag går på toaletten. Varför ska jag då inte leva mitt andliga liv mitt ibland dem också? Enskildheten behövs. Absolut! Men jag inser nu också hur viktigt det är att barnen får inblick i min relation med Gud!
Varför läser jag inte 10 gånger om dagen? Det var en väldigt bra fråga! Det står ju att vi ska "leva i Ordet". Att leva i Ordet betyder knappast att läsa en eller ett par kapitel varje kväll. Läser man lite 10 gånger om dagen däremot så börjar det väl i allafall närma sig.
Så idag tänkte jag prova detta. 10 gånger under dagen ska jag ställa min timer (som jag har så mycket nytta av!) på 5 minuter och läsa tills den ringer. Och jag ska göra det vid köksbordet, i soffan eller i barnens rum så att Nonno och de andra barnen har en chans att se det. Ska bli spännande och roligt. Jag är ju dessutom fortfarande sjuk. Så läsning blir en passande aktivitet idag hur som helst.
Ha en bra dag ni alla!
Kram Makena
Makena blir jag
Nu har Makena ett tag känt att hon tröttnat på att bli omtalad i tredje person. Det har känts lite som att hon pratat om någon annan och det hela har blivit lite för opersonligt. Så från och med nu kliver Makena ut och blir jag. Så här är jag nu. Makena i egen hög person. ;-) Hoppas också ni gillar den förändringen.
söndag 26 juli 2009
Mera bilunderhållning
I bilen på väg hem från den wunderbara Öna blev det till en början en lugn och trivsam färd. Makena och maken kunde föra en någotsånär sammanhållen konversation utan alltför många avbrott. Den ena efter den andra somnade och friden var total.
Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!
Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.
När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.
Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:
Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.
Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!
Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"
Men efter ungefär två timmars åkande hade alla underbaringarna vaknat igen och blev snart uttråkade. Fortsatt konverserande var inte att tänka på då deras röster dränktes av en skara barnröster: "Är vi inte framme snart, jag har ont i rumpan, kan vi stanna på Mc Donalds NU...". Makena kände pulsen stiga en aning, men innna den nått nämvärda höjder fick hon en snilleblixt, höjde sin stämma över barnens och föreslog entusiastiskt att skulle de inte skriva en saga! Ihop!
Med ens blev det tyst och Makena förklarade hur hon menade. Hon skulle hitta på första meningen: "Det var en gång..." och sen skulle de en efter en få fylla på med fortsättningen. Barnen blev inspirerade och snart var sagobyggande igång. Makena började, maken och pojkarna fortsatte. När de kom till Jojjan blev det tyst. De övriga antog att hon tänkte, men insåg efter några minuter att hon var helt i sin egen värld utan intentioner att delta. Föräldrarna och pojkarna fick berätta själva. Och det gjorde de! Framåt skred sagan och alla var fullt fokuserade. Fridfullt tuffade de så framåt på motorvägen.
När de närmade sig staden där de skulle stanna för lunch såg Makena och maken till att avrunda sagan. Barnen ville genast höra den från början till slut (Makena hade skrivit upp den fortlöpande). Men det fick de hålla sig till tåls med till efter maten.
Men sen fick de alla inta sina platser och Makena började läsa med sin allra bästa berättarröst allt medan de tuffade vidare hemåt:
Det var en gång två små pojkar, som bodde i ett stort gammalt slott. Dom delade rum. Så hade de två sängar längst upp på övervåningen. Där fanns det ett jättestort fönster. Men det fanns inget glas i fönstret. De hade ett rep som hängde där som de brukade klättra upp och ner för. Och så hade de längst uppe på vinden ett hockeyspel.
Men en dag hände det något konstigt! Dom hörde ett konstigt ljud i källaren. De skulle gå ner och kika vad det var. Det var ett SPÖKE!!! Pojkarna, som föresten hette Harald och Oskar, skrek allt vad de hade och sprang upp för trapporna. Men Oskar råkade snubbla i trappan och bröt ena benet. Harald hjälpte honom upp och så fick Oskar ett bandage. Sedan visslade de tre gånger för att kalla på örnen Leon. Leon var en 18 år gammal Kungsörn som en gång hade räddat de två pojkarna från att drunkna i ett vattenfall. När man visslar tre gånger får man tre önskningar. De hade två önskningar kvar. De önskade att Oskar skulle bli botad och så vart han det!
Men Leon svepte upp de två pojkarna på sina vida vingar och flög iväg med dem. De flög mot landet Ingenstans. Och där kom Peter Pan och hälsade dem välkomna. Och Peter Pan visade dem alla sina vänner. Först fick de träffa den talande haren Harry. Harry var en hare utan både öron och ben, men prata kunde han! Sen skulle de precis få träffa Harrys bröder, men då kom Kapten Krook. Han gav dem en visselpipa som de skulle blåsa i när det hittat skatten. "Finns det en SKATT!" ropade Harald och Oskar med en mun. "Ja, och det är den största skatt ni kan tänka er!" sa Kapten Krook och skrattade rått: "Ha, ha, ha!" Harald och Oskar hade med sig en spade och började genast gräva rakt ner. Men de hittade bara en liten diamant...Då skrek Leon: "Akta er! Det är en fälla!" Men det var försent. Plötsligt rasade hela marken samman och de föll och föll ner i ett djupt mörkt hål. Alla föll utom Peter Pan och Leon. För de kunde ju flyga. Kapten Krook han sprang! Då flög Leon ner i hålet och räddade Oskar och Harald. I sista sekund fick han även med sig haren Harry. Harry vände sig om till Oskar och frågade: "Hur kom det sig att ni kom hit och hälsade på egentligen?" Vi åkte med örnen Leon hit och vi välkomnades av Peter Pan och sen hittade Oskar den här diamanten. Leon tog den förtrollade diamanten och kastade den så att hela Kapten Krooks rike sprängdes. Just då öppnade Oskar sina ögon och utbrast: "Oj, vilken dröm jag drömde!"
Barnen lyssnade med lysande ögon och skrattade högt flera gånger. Speciellt det oväntade slutet roade pojkarna mycket. Så var en ny billek född och Makena kunde konstarera att hennes familj inte lider brist på fantasi. Snart var de så hemma och ännu en bilfärd kunde läggas till handlingarna.
torsdag 23 juli 2009
Bantningsverktyg?
Jojjan har ett litet samtal med farfars kompis Anders...
Jojjan: "Du har en väldigt tjock mage du!"
Anders: "Ja, men jag jobbar på att få bort den."
Jojjan: "Jaha, men var har du dom jobbarsakerna då?"
Jojjan: "Du har en väldigt tjock mage du!"
Anders: "Ja, men jag jobbar på att få bort den."
Jojjan: "Jaha, men var har du dom jobbarsakerna då?"
tisdag 21 juli 2009
Vältränade myror!
Makena och Jojjan hade varit nere vid sjön och badat. Jojjan började på hemvägen klaga på att det stacks i rumpan och var alldeles förtvivlad. Dumma mamman avfärdade det hela som ett myggbet. Men stackars Jojjan gav sig inte och klagade allt högljudare. När hon sen var hemma och skulle kissa visade det sig att hon fått myror innaför trosorna! Alldeles rödbiten stackarn! Makena kände sig skuldmedveten som inte fattat. Jojjan samlade sig och utbrast sen där mellan tårarna:
"Myrorna bet jätte, jätte hårt!"
"Dom måste verkligen ha tränat!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
