tisdag 12 november 2013

Hemskolning eller kärleken till mitt barn

Att googla på "hemskolning i Sverige" är ingen rolig historia. Då får man mest läsa om hur omöjligt och förbjudet det är i Sverige. Man kan läsa om en familj som fått betala vite för att de hemskolat sin sjuåring. Vet man inget om hemskolning kan man lätt få för sig att detta är något mycket suspekt och udda som Sverige effektivt håller på att utrota.

Googlar man däremot på "homeschooling" blir bilden en helt annan! Man kan läsa i blogg efter blogg om familjer som hemskolar. Man får se bilder på barn som experimenterar och är engagerade. Det talas om passionerat lärande istället för memorerande av fakta. Och det är den bilden som jag mer och mer upptäkt är den sanna!

Min sexåring började i förskoleklass i höstas. Det var roligt i början, när de bara gick två timmar under inskolningen. Men så snart dagarna blev längre och det vanliga schemat drog igång försvann lusten mer och mer. Hon blev oharmonisk och humöret gick upp och ner. Först trodde jag att det var vanligt sk sexårstrots. Men sen insåg jag att känsloutbrotten berodde mycket på att hon kämpade så inom sig själv; mellan att vara stor skoltjej och att bejaka sitt behov av att fortfarande få vara liten. Först verkade hon tro att hon måste vara stor och gå i skolan och trycka ner sitt behov av närhet och att bara få vara sig själv. Men med uppmuntran från mig att hon faktiskt inte måste och att det är okej och helt naturligt att vilja vara hos sin mamma, har hon mer och mer landat i att hon hellre vill vara hemma. Sen kom beslutet från henne själv att helt skippa förskoleklassen. Och vilken lättnad och glädje för oss båda!

Nu ser jag fram emot att få nästan ett helt år till tillsammans med min ljuvliga dotter. Det är så oerhört inspirerande att bara vara tillsammans och utifrån hennes initiativ erövra matematiken, språket, naturen och allt där emellan.

Gårdagen exemplifierar så bra hur jag tänker mig att hemskolning går till och varför det är en så överlägsen inlärningsform. Den började med att hon direkt efter att skolbarnen gått till skolan utbrast:

"Nu kan vi väl sätta oss och läsa Bibeln mamma!"

Hon ville höra om Noas ark och vi satte oss i soffan och mös medan jag läste berättelsen. Då och då stannande vi upp och samtalade om olika saker i texten. Så ljuvligt och härligt. En av sakerna som fångade min dotters uppmärksamhet var att båten var 180 meter lång. Hur långt är det undrade hon. Den frågan blev sen temat för hela förmiddagen.

Vi gick då ut med syfte att ta reda på hur långt 180 meter är. Jag frågade henne hur hon tyckte vi skulle göra? Efter lite resonerande kom vi fram till att vi behövde ett måttband. Hon trodde att det skulle vara 180 m långt och saken skulle vara klar. Vi kollar sa jag.

Hon drog ut måttbandet till full längd och insåg att det nog inte var så långt trots allt. Jag frågade henne då vad hon trodde 1:an i början av bandet betydde.

"En meter." blev svaret.

Jag förklarade då att 1:an betyder en centimeter och att det behövs hundra stycken för att det ska bli en meter. Vi följde tillsammans siffrorna tills vi kom till 100 och kunde så komma fram till längden på en meter.

Steg ett var klart.

Hur skulle vi nu mäta hur långt 180 sådana meter är?

Min dotter kom på att vi kunde rita med en gatukrita och mäta en meter i taget. Sagt och gjort. Hon började och ritade upp två meter.

Jag undrade då om hon inte trodde att det finns nått enklare sätt? Så kom vi på att mäta hur många fötter en meter är. Det blev fem fötter precis om vi tog hennes och tre och en halv om vi tog mina.

Vi kom fram till att om en meter är fem fötter, så är två meter tio fötter och att tio meter är femtio fötter. Detta resonerande landande i att hon började stega, meter efter meter. När hon kommit till 200 fötter (alltså fyrtio meter) verkade hon lite trött. Kallt blev det också då temperaturen låg under noll.

Först tänkte vi ta en paus. Men så kom vi på en helt ny idé. Jag tog tid på hur lång tid det skulle ta för henne att springa till "hundra fötter-markeringen". 5.8 sekunder. Vi provade igen och hon fick samma tid. Så då räknade vi ut hur många "hundra-fötter-markeringar" till vi skulle behöva för att komma upp i 180 meter. Sen sprang hon och jag ropade stopp vid 5,8 sek. Ritade ett streck och skrev, 300 fötter, 400 fötter osv tills vi kom fram till en gräsmatta. Då la vi i stället dit en spade. På slutet kunde vi inte riktigt mäta på detta sätt, eftersom en stor häck kom i vägen. Men jag frågade henne hur långt till hon trodde det var? Hennes uppskattning gick till huset bakom häcken. Och det var en riktigt bra uppskattning, eftersom det vara vad jag själv också skulle ha sagt.

På så sätt fick vi tillsammans tillslut en bild av hur otroligt stor Noas ark var! På köpet hade en massa matematik erövrats genom denna laborerande metod. Inte förstod hon kanske allt och hängde med på allt. Men eftersom vi jobbade fysiskt tillsammans hela vägen är jag säker på art hon lärde sig massor!

Glada och rosenkindade gick vi sedan in och gjorde mat. Fler frågor dök spontant upp i vårt naturliga samspel och jag kunde stanna upp och förklara och visa på ett sätt som var relevant för henne.

Önskar jag kunde förmedla hur fantastiskt detta är! Att i ett sådant här samspel med sitt barn få förmedla kunskap. Kunskapstörsten är slående och hon tycks inte få nog av att lära! Dessutom odlar vi ju vår relation. Vilken gåva det är att få vara tillsammans. Jag älskar verkligen att få vara tillsammans med mina barn. Och denna min minsta lilla flicka är så tillgiven och go. Rätt vad det är kryper hon upp i min famn, stryker mig över kinden och tittar på mig med sina stora blå ögon glittrande av kärlek. Obetalbart!

Varje minut med mina barn är så dyrbar, så dyrbar! Jag önskar Sverige kunde ta sitt förnuft till fånga och tillåta hemskolning igen! Det övergår mitt förstånd hur man kan förbjuda en så vacker sak som att i hemmets trygga vrå föra över kunskap i ett nära samförstånd av tillgivenhet och kärlek! Det är trångsynt. Så trångsynt.

Men detta ska inte få förstöra min lycka just nu. Detta år tänker jag njuta av varje dag jag får hemskola mitt älskade barn. Och det där sexårstrotset? Det är som bortblåst!

6 kommentarer:

Ditte Sg sa...

Så fint skrivet! Låter som en rolig mätning! Känner igen reaktionen på 6-års från ett av mina barn som går i 1:an nu. Det var kul i början men lusten rann snart av honom. Det var tråkigt att fylla i "fylleriböcker", lägga pärlor, att sitta stilla länge... Det är trist att hemskolning inte är tillåtet i Sverige!

Makena sa...

Tack för din kommentar! Ja min son (nu 11 år) tyckte att de bara fick "måla, och måla och måla" Ingen bra start på ett långt skolliv. Ja otroligt upprörande att det inte är tillåtet med hemskolning i Sverige!

Karin Vidén sa...

:)) Härligt att se hur en bibelberättelse kan leda fram till en matematisk problemlösningsprocess! Jag har själv hemundervisat familjens sju barn genom alla stadier och även använt bibeln som läromedel, vid sidan om allt annat material, eftersom den är rik på spännande historiska berättelser för alla åldrar, lyrik av skilda slag, och som med melodier kan sjungas, historisk geografisk kunskap om det så idag laddade mellanöstern, ja, och språket i översättningen från 1917, vilket såå berikar språkutvecklingen, och mycket mycket mer. Lycka till med dina barn!

Makena sa...

Wow! Har du alltså hemundervisat era sju barn t om gymnasiet?! Nu blev jag mäkta fascinerad!! Du har inte nån blogg eller så där du skrivit om dina erfarenheter kring detta? Skulle vara så intressant att ta del av!! Vilken hjälte du är!

Karin Vidén sa...

Till och med grundskolan, ja. Några av dem har även fått sitt sista år via Sofia distans då vi även arbetar utomlands som missionärer. Jag har ingen blogg om hemundervisning, dock en från mitt arbete här i Dominikanska republiken där jag är nu. http://karinipalave.blogspot.com/ Min man har sidan: http://www.hemundervisning.se/
Hemundervisningen som sådan har gett oss, hela familjen såå mycket. Den blir såsom en gemensam kärna varifrån resten av det vardagliga livet får sin inriktning. Alla i familjen har en gemensam föresats, att dagens undervisningssituation ska fungera bra, och det finns oerhörda hemligheter dolda i detta gemensamma tänk. Vi har också under åren arbetat tillsammans med andra hemundervisare i vår kristna församlingsgemenskap, Maranataförsamlingen i Stockholm, vilket berikat undervisningen mycket.

Makena sa...

Tack! Ska kolla på dessa sidor vid tillfälle! :)