Man måste faktiskt inte bekymra sig!

Gör er inga bekymmer för något

utan låt Gud i allt få veta era önskningar

genom åkallan och bön med tacksägelse

Filipperbrevet kapitel 4 vers 6

Att göra precis tvärt om har varit så typiskt mig. Jag tänker på att ett av barnen snart fyller år. Och genast spinner hjärnan i gång. När ska vi klämma in det? Då ska det fixas mat och gott fika. Helst ska det ju vara nått coolt tema också. Och hur många var det han sa han ville bjuda? Oh hjälp! Hela klassen! Eller ett av barnen har en läkartid. Nu får jag inte glömma det! Och tänk om jag inte hittar en parkeringsplats? För det är ju alltid stört omöjligt på Akademiska och hittar man en så är den för trång för vår minibuss. Och inte brukar kortläsaren funka heller. Måste komma ihåg att skaffa mynt. Och just det. Russin att ge otåliga barn i väntrummet. Hjärnan jobbar åter för högtryck. Hittar en massa saker att resonera och fundera och bli bekymrad kring. Saker som kanske inte ens kommer att hända. Jag gör mig bekymmer. Ena dottern är så vansinnigt envis och vill gå sin egen väg. Hjälp hon är bara 5, hur blir det när hon är 15? Mamma mia! Och genast hittar åter hjärnan tusen miljoner saker att oroa sig för. Tänk om hon gör uppror. Drar till Paris med en kille när hon är 17? Skiter i skolan bara för att hon kände för det? Hjääälp! De mest horribla scenarion målas upp för mig på nolltid. Och allt hon gjorde var att vägra äta upp maten och städa sitt rum liksom. Tankarna har en tendens att sticka iväg åt alla möjliga håll och man finner sig själv i ett stressat bekymrat tillstånd gång på gång. Och man börjar tro att det är alldeles normalt att ständigt vara på jakt efter lösningar på allt och inget. Nån som känner igen sig bara en smula?

I söndags eftermiddag satt jag så i fåtöljen i vardagsrummet då jag fick ett sms i min mobil om att ladda upp inför Vårruset nästa dag. Och genast sjönk mitt hjärta. Mitt goda humör var som bortblåst och jag fann mig nedslagen för att jag inte hade någon barnvakt. Jag som så gärna ville vara med! Hjärnan tog sats och tänkte precis börja grubbla och fundera så det skulle knaka i fogarna för att om möjligt försöka pressa fram en möjlighet som jag tänkte mig kanske, kanske fanns gömd längst in i hjärnbarken. Men precis där och då hände något. Jag bara sa STOPP! Jag visste nämligen att allt funderande och resonerande bara skulle göra mig mer och mer uppgiven och modfälld och resten av dagen skulle bli förstörd till ingen nytta. I stället sa jag då till Gud: "Jag tänker inte låta hela den här dan bli förstörd pga av detta! Du vet att jag vill vara med och springa. Jag vet inte hur det ska kunna gå till. Men nu säger jag dig mitt hjärtas önskan och förtröstar på att du tar hand om och löser detta åt mig! Från och med nu är det ditt problem, inte mitt och jag ska inte ägna en sekund till åt att försöka lösa detta." Jag släppte det helt och fick åter frid i själen. Flera gånger var tankarna på väg att försöka klura på det igen, men jag avbröt dem och tvingade mig själv att inte tänka på det över huvud taget! Och jag kunde vara glad och tillfreds resten av dagen. Trygg i förvissningen om att Gud har omsorg om mig!

Nästa dag, dagen D, hade jag fortfarande ingen barnvakt. Min man kom med ett förslag som lät hoppfullt men så försvann även den möjligheten. Jag höll åter på att bli nedstämd, men lyckades lyckligtvis hålla bekymret ifrån mig och lät det inte förstöra mitt humör. Lite senare skrev jag bara en kort rad på facebook om att jag inte hade någon barnvakt och gick och hoppades på ett mirakel. Dagen rullade på med barn "högt och lågt". Men så fick jag en liten lucka och gick in och kikade på facebook. Och vad skådar mitt norra öga! Bara 2 minuter tidigare har en helt otippad barnvakt; Rebecca svarat att hon och hennes man Nils kan vakta barnen. Jag bara gapade! Dessa två har aldrig varit barnvakter tidigare åt våra barn och ändå ville de nu ta hand om alla fyra som ska läggas med allt vad det innebär. Trots att jag borde ha tänkt att detta kommer aldrig att gå. Det var ju länge sedan de ens träffade barnen. Så reagerade jag tvärt om med enorm glädje och insåg att detta var Guds sätt att svar på min bön! Och Rebecca och Nils kom. De tre största barnen vart genast kompisar med dem. Liva var visserligen lite blyg i början, men med en glass i hand och Bolibompa på TV gick sedan även hon med på att lämnas i dessa två för henne okända människors vård. Och jag kunde glatt åka iväg till mitt lopp och gemenskapen med härliga människor. Kände mig inte det minsta orolig för hur det skulle gå. Och det hade gått hur bra som helst visade det sig sen! Ingen hade varit ledsen och alla hade somnat snabbt och lätt och Nils och Rebecca tyckte att allt gått långt över deras förväntan. Jag kände det som att Gud gett mig en present! Och jag blev så uppfylld av tacksamhet över hans stora omsorg. När jag valde att göra som det stod i det där bibelordet; "Gör er inga bekymmer för något, utan låt i allt era önskningar bli kunniga inför Gud..." var han genast där och visade att han inte gör mig besviken. Jag lärde mig verkligen något igår. När jag åkte in mot stan fick jag nämligen åter anledning att börja bekymra mig. Jag var nämligen sent ute. En av de andra tjejerna hade min nummerlapp och jag hade glömt min mobil hemma!! All anledning till panik alltså. Men återigen vägrade jag börja oroa mig. Jag lade det hela i Guds händer och bad honom om att allt ändå skulle lösa sig och att det skulle bli en lyckad kväll. Och jag kände mig glad och tillfreds trots att jag borde ha irrat runt bland alla dessa tusen människor i panik. Jag hittade visserligen inte hon som hade nummerlappen, men däremot ett par andra tjejer ur samma lag. De kunde peka ut vart vi skulle träffas efteråt för att äta picknick tillsammans, jag ställde mig med dem och jag fick springa utan lapp. Loppet kändes bara roligt och härligt att springa och sen var det mysigt att sitta ner i gröngräset och fika och prata. I bilen hem hade jag sen dessutom ett helt gäng andra trevliga tjejer att prata med. Och väl hemma fick jag härlig gemenskap med goaste Rebecca och Nils. Allt hade helt enkelt utfallit perfekt! Allt tackvare att jag på riktigt insett att allt vi har att göra är att vägra bekymra oss och istället förtrösta på Gud och be honom om att ta hand om våra bekymmer och problem. Det är så underbart att ha Gud till sin vän. Skulle inte vilja leva en dag utan honom och hans underbara kärlek och omsorg!

ps Såklart menar jag inte att vi aldrig ska lyfta ett finger och blunda för problem på ett oansvarigt sätt. Men det tror jag ni fattade. ds