Ett brödbak och tankar om frid

ÄNTLIGEN bakar jag bröd igen! Äntligen orkar och vill jag igen. Och det känns så härligt. Så husligt och jordnära på nått sätt. Rogivande. Med händerna i en ljummen deg är det svårt att känna sig stressad. Jag knådar och tittar ut på regnet som faller över allt det gröna som börjat spira. Och jag känner frid.

Frid är något som blivit väldigt viktigt för mig. Efter ett år av psykisk stress över min pappas situation har min kropp sagt ifrån. Jag fick hjärtklappning och tryck över bröstet. Blev känslig för ljud och allmänt ömtålig. Det har varit tungt.

Genom Guds nåd mår jag nu bra igen. Jag har pratat med kloka människor som hjälpt mig hitta vägen. Och jag åkte bort och var tyst. Helt tyst i två dagar tillsammans med en skara andra människor. Där i den tysta stillheten fanns Gud. Jag blev så stilla så jag äntligen kunde höra honom viska i mitt hjärta. Jag lärde mig lyssna inåt. För där inne i mitt hjärta bor han ju. Min Frälsare och vän. Min tröstare och hjälpare. Visst håller han hela universum i sina händer och tronar uppe i himelens gyllene salar. Men samtidigt finns han nära, nära mig. I mitt hjärta.

Han bor i stillheten. Därför har det blivit så viktigt för mig att skala bort onödiga ljud, onödigt stimmuli som bara brusar. Hela vår tillvaro är så full av ljud och intryck av alla de slag. Ibland vill jag bara stänga av. När barnen somnat tycker jag om att tända ljus. Och bara sitta där i den stilla tystnaden. Och närma mig Gud. Det är verklig vila.

Nu känner jag hur doften av nybakt bröd börjar sprida sig i köket. Idag symboliserar den doften något mer än bara bröd. Den talar om för mig att jag är tillbaka. Den talar om en mamma och ett hem i harmoni. Och det känns så gott.

Genom stillhet och förtröstan blir ni starka

Jes 30:15