Hon den lilla. Hon som kom med buller och bång en regnig novemberkväll och tog oss alla med storm. Hon som suttit nära, nära i den där orange trikosjalen och kräkts på min tröja. Min lilla skrutta som hållit mig vaken om nätterna och sovit på min mage. Hon som stoppat potatis i toaletten och kastat matpure på väggarna. Finns hon inte mer?
För den lilla tjej jag har här sitter på vanlig stol och äter med gaffel. Och nåde den som föreslår en haklapp(!) När kvällen kommer springer hon själv och hämtar sitt nattlinne och hoppar glatt i säng och lägger sig till ro med en bok som hon brukar somna med på näsan. På morgonen väljer hon själv vilka kläder hon ska ha. Jajamensan och ROSA ska det va! Får hon en fläck (vilket den haklappslösa damen ofta får), hoppar hon ner från stolen och går för att ta av tröjan och informerar familjen: "Ja byta om!" I stället för att som förut tömma kökslådorna på allt innehåll hjälper hon nu mamma att röra i grytan och städa undan leksakerna. Rätt vad det är stoppar hon ner fötterna i sina rosa stövlar med hjärtan på. Drar på sig en mössa, öppnar dörren och säger: "Ja, gå ut mamma!" och så smäller dörren igen! Hon får nått större barn att lyfta upp henne på gungan, sen står hon upp på gungan, tar själv fart och gungar "snefart" mot gungan bredvid. Kaxig som få! När jag ska putta på skriker hon: "HÖÖÖGT!!" fast farten redan är så hög som det nästan går utan att hon slår runt. Och vet ni. Hon går och leker hemma hos en kompis. Inne i huset alltså. Och den här lilla mamman undrar om det går bra där inne. Knackar på och får en lugn försäkran från kompisens pappa att det går så bra så. Jaha. Vem ska jag passa nu då liksom?
Igår skulle mamma hjälpa storasyster att måla naglarna. Då skulle lilla damen förstås också ha nagellack! Rött och svart skulle det va! "Måla tåna osså!" sa hon sen med bestämd min och lilla mamman undrar nu förvirrat var hennes lilla bebis plötsligt tagit vägen?
6 kommentarer:
Visst känns det tomt liksom, när dom börjar bli stora, när man ställer undan pipmuggar och små skor, så vemodigt... Jag har alltid haft ca 3 år mellan mina, och nu när Victor är 3,5 och man inte har någon liten känns det så konstigt... Ja, han målar också naglar förstås... men bara blå, för det är en pojkfärg...
Åå goaste lilla Liva!! När kommer ni och hälsar på? Börjar tycka att det är på tiden faktiskt... ;-) Saknar dina underabara ungar!!
Angående att "förlora" sin bebis. jag har nog aldrig känt vemod just, mer med glädje bockat av den sista blöjan, den sista nappen osv osv. Kanske är jag ingen "bebismamma". ;-)Har alltid älskat att se barnen utvecklas! (Antyder INTE att inte du gör det! Klart du gör!) DOCK kan jag sakna myset med en liten, liten bebis. Men, mys med bebisar måste ju inte just vara mina egna bebisar, går lika bra med nån annans. När kommer femman? ;-) Annars får jag väl nöja mig med bebisarna på jobbet. ;-)
Jaha du, Makena, plötsligt märker man att åren gått och går! Har märkt att mina barn inte heller har bebisar längre. Var ska detta sluta!? Uppmuntrades häromdagen med: du ska ju leva, så du får träffa barnbarnsbarnen.
Tänk vad tiden går... Ruth har också vuxit, och nästan utan att jag märk det detta år när det varit så mycket barn omkring. Ska bli kul att se våra fina tjejer leka tillsammans snart igen...
/Stina
Sötaste lilla livet, den där Liva :)
Må det vara amningshormoner eller något, men jag börjar nästan lipa! Fint skrivet! Och tänk att jag äntligen hittade hit! När jag klickade på kommentaren du lämnade på min blogg stod det bara åtkomst nekad eller något sådant, men så kom jag på att jag sett en kommentar på Jonathans (icke existerande) blogg och voila! Nu ligger du i blogglistan! Nu måste jag passa på att läsa ikapp lite... Fridens!
Skicka en kommentar