När rösten inte bär

Makena har blivit hes. Igen. För er som inte vet, är det så att hon brukar tappa rösten ett par tre gånger om året ungefär. Barnen har numer lärt sig att ta det hela med ro. När de var mindre och ickeläskunniga var det en smärre pärs att ta sig igenom en dag utan röst. Makena lekte charader dagen igenom och först efter ett långt och ihärdigt flaxande med armarna och ett mycket uttrycksfullt minspel kunde det hända att någon av dem förstod vad hon menade. Det krävdes kopiösa mängder med tålamod kan Makena intyga.

Den tiden är förbi. Numer kan nämligen två av Makenas barn läsa. Och genast har helt nya möjligheter öppnat sig. Makena kan skriva små textmeddelanden istället för att flaxa. Hon skriver och pojkarna förklarar för Jojjan vad mamma menar. De kan också agera telefonsvarare och både ta emot och vidarebefodra information. Tidigare fick telefonen bara stå och ringa och ringa.

Denna gången har det dock inte gått så långt att Makena har tappat rösten helt. Hon kan prata, men blir snabbt trött och efter bara några meningar skär det som knivar i halsen. Av erfarenhet vet hon att det är bäst att då hålla tyst om rösten inte ska försvinna helt. Och hennes barn är så förstående och tålmodiga så. "Har du tappat rösten igen mamma?" säger de bara med en axelryckning och fortsätter som inget har hänt. Och Jojjan "bakade" en låtsaschokladkaka som Makena skulle äta. "Den är bra för din hals!" sa hon med deltagande röst. Hela dagen har därför gått riktigt smärtfritt (bortsett från halsen då) trots bristande röstresurser. Och när det nu ikväll var dax för att lägga Jojjan, steg Nonno fram som en hel karl och hjälpte Makena. Han satte sig först med Jojjan i hennes rum och läste godnattsaga (se mobilinlägget nedan). För Jojjan kan inte sova utan saga! Och när det sen var dax för godnattvisan ställde Nonno sig bredvid Jojjans säng och sjöng så fint två verser av "Nu lilla humla, nu ska du sova...". Makena bad en kort aftonbön och sen trädde Nonno åter in och gick ner för trappan ramsande (liksom Makena brukar göra): "Godnatt, godnatt och sov så gott, Nonno älskar dig..." När det strax därefter var pojkarnas tur att lägga sig, tog Nonno även då hand om läsandet. En sida ur barnensbibel blev det och Nonno kände sig så stolt (även om Boppo grymtade en del när han stakade sig här och var).

Makena ska erkänna att hon imorse misströstade när hon kände att rösten inte bar. Hon såg framför sig en oändligt jobbig dag med mycket frustration. Med facit i hand hade hon ju inte behövt oroa sig. Hennes barn (i synnerhet Nonno) har visat vad de går för när det gäller.