Min lille konstälskare

Igår fyllde vår lillebror (Nonno alltså) hela 5 år! Han har längtat som en tok efter sin födelsedag sen i januari ungefär, så nu hade förväntningarna nått skyhöga höjder på alla paket han skulle få. Som en liten mjukstart (eller snarare rivstart ) fick han ha kalas hos sin älskade farmor och farfar i Västergötland några dagar innan dagen D. Ett mycket lyckat kalas med alla kusinerna och även gammelfarmor inbjuden. Ett kalas innehållande allt från paketöppning (såklart), något som inte kan kallas annat än "ruggbybrottning" (ett under att ingen blev skadad eller ens ledsen) och fiske från bryggan nere vid sjön i kvällssolen.

Men nu var det ju igår han egentligen fyllde år. Vi skulle traditionsenligt överraska med frukost på sängen, men blev här tvungna att mota tillbaka födelsedagsbarnet till sängen innan detta var möjligt. Än har han uppenbarligen inte vett att ligga kvar och låtsas sova som man ju själv gjorde som barn, men det kommer väl med åren. Hur som helst fick vi en mysig stund där på bilmattan med äggmackor, choklad och tända ljus. Storebror Boppo hade ansträngt sig till max och ritat en ovanligt fin teckning till sin lillebror (annars har han inte så mycket tålamod allas för teckning). Det är nu vi kommer till det här med konstälskare. När Boppo deklarerade att han ritat en teckning som födeledagspresent, blev Nonno påtagligt överaskad och glad över detta. (Ha nu hans skyhöga förväntningar på födelsedagen i minnet) "Har du ritat en teckning till mig!" svarade han med förundran i rösten. Sen rullade han förväntansfullt upp bilden och började noggrant studera varje detalj. Han och Boppo satt lutade över teckningen och gick igenom alla aspekter av "mästerverket":

N: Titta en brygga!
N: Och en sjö!
N: Men varför är det inga båtar i sjön? Och varför har du inte gjort några stolpar att binda fast båtarna i?
N: Fast man kan kanske binda fast båten i bryggan, det är ju små stolpar på den.
N: Har människorna ätit upp nästan alla äpplen, det är ju så lite äpplen kvar? (Studerar äppelträdet som mamma inte ens sett).
B: Jag ska räkna... Det är sju stycken.
N: Mm och ett päronträd också.
N: Men varför har du inte ritat nån himmel?
B: Det går ju inte.
N: Jodå, man kan bara göra så här, och här och här ( visar med fingret över papperet.)

Så här fortsatte det en bra stund. Och undertecknad och konstälskarens pappa satt förundrade över vilken glädje och fascination Nonno visade för en enkel barnteckning, ritad på tio minuter strax innan. Vi frågade oss hur många barn som skulle bli så glada för en simpel teckning på sin födelsedag? Till saken hör i och för sig att Nonno själv älskar att rita teckningar (de flesta föreställande bilar på racerbanor) och lägger ned sin själ i dem. Han kan vara uttråkad och rastlös (hände t ex på en grillfest nyligen), men så föreslår man att han ska rita en teckning, så lyser han upp! Skulle inte förvåna mig ett dugg om denne lille känslige kille visar sig vara en konstnärsbegåvning när han växer upp. Men ändå, att bli så glad för en teckning när man förväntar sig fina presenter tycker jag är enormt fascinerande.

Efter allt stohej över teckningen fick han sen även ha skattjakt som ledde till en ny cykel. Denna blev han förståss också väldigt glad över (cyklig är en annan av hans passioner här i livet). Men faktum är att han ägnade avsevärt mer tid till att studera teckningen, än att "kolla in" nya coola cykeln...