Jag har blivit utmanad!

...av min kära syster yster, som visst tror att jag inte har annat för mig som blivande fyrabarnsmor och maka än att sitta och hänga vid datorn och anta bloggutmaningar. Men inte kan jag låta en utmaning passera utan att anta den. Utmaningen går enligt hennes utsagor ut på att jag ska beskriva mitt liv genom att använda årtal som slutar på 0, 2 och 7. Känns som en tuff uppgift, men here we go!

1977: Jag upplevde mitt första år här i världen som nykläckt bebis och så småningom allt livligare krabat kan jag tänka. Det jag vet var att jag var mycket efterlängtad och särskillt min far lade ner hela sin själ för att jag skulle ha det bra! :) Han var också mycket modern för sin tid, då han som troligen ensam pappa på åtminstone vår gata och säkert i hela Domsjötrakten, var föräldraledig med mig i duktiga 8 månader!!! Inte illa för att vara en far på 70-talet!

1980: Nu har jag fyllt 3 år och går på dagis. Minns ju av förklarliga skäl inte mycket, för att säga ingenting alls, från denna tid. En sak minns jag dock faktiskt! Och det var att mina (och min systers) dagisfröknar var så fascinerade av alla våra färgglada hårband som vår mor varje morgon satte i håret på oss! Jag har i och för sig aldrig varit särskillt flärdfull av mig ;), men det kändes allt bra att fröknarna så ivrigt uppmärksammade nått som var mitt!

1982: Kan vi aldrig komma till årtal jag minns! Jag är iallafall 5 år och vi har flyttat till Tolvmansgatan. Där har jag kompisar, som somliga dar var de bästa i världen, men somliga dar de värsta tänkbara fiender man kan tänka sig! ;). Jag och Lejla var nog dem av oss som oftast lyckades vara vänner. Vi brukade leka lekar som blommaffär där man ägnade ett par timmar till att samla vackra blommor och ytterligare ett par timmar till att samla sk kattsilver som fick tjäna som pengar! Resten av dagen gick sen åt till att försöka få alla gatans ungar att handla våra fantastiska blommor, som de i och för sig kunnat plocka alldeles gratis i diket bredvid. En annan ofta återkommande lek gick ut på att åt oss utvälja en lämplig pinne och sen tillsammans bestämma vad som var fram och bak. Pinnen turades vi sen om att snurra och släppa på marken och åt det håll den pekade, åt det hållet skulle vi sen gå ett visst antal steg. Tjusningen med det hela var ju att man aldrig kunde veta var man hamnade i slutändan och hela dagen brukade vi hålla på...eller kanske tills nån av oss var tvungen att komma hem och äta...Se vad man ändå minns när man börjar tänka efter! ;)

1987: 10 år! Nu börjar vi komma nån vart! Gick i femte klass och "hängde" (fast så hette det förståss inte på den tiden) med mina polare Linda och Madeleine för det mesta. På rasterna brukade vi vandra omkring på skolgården med armarna om varandras halsar och säga: "Dundercats!" Fråga mig inte varifrån vi fick det namnet och inte heller varför vi tyckte vi var SÅÅÅÅ coola??? Vad som pågår i en 10 årings hjärna är nog inte till för att utgrunda så här i efterhand. Så vi lämnar det därhän och rusar raskt vidare...

1990: "Fjorton år, varken vuxen eller barn" sjöng Charlotte Höglund ur min bandspelare, ja cd hade väl inte kommit än och även om det hade det så var jag av den konservativa sorten och höll fast vid kassettbanden så länge det bara var möjligt (jag saknar dem faktisk fortfarande emellanåt, men säg det inte till nån)! Men nog tyckte jag ändå, trots den klarsynta sången, att jag var vuxen, nästan åtminstone! Jag gick i åttonde klass och kan ännu minnas hur avskyvärt jag tyckte det var att gå i åttan! I sjuan var ju allt nytt och spännande, jag älskade till och med att få läxor då! :O Och i nian kände man sig så stor och visste att snart kommer jag här ifrån (från högstadiet alltså). Men vad man hade att glädja sig åt i åttan, det har jag ännu inte kommit på?

1992: Nu hade jag då "kommit därifrån" och spenderade nu mina dagar på gymnasiet, Humanistisk linje. I 1:an var vår klass en ganska tråkig historia med mycket tjafs och utfrysning och sånt. Jag hörde väl till de mindre populära pga att jag envisades med att bära kläder försedda med Jesusbudskap i korridorerna och fick stå ut med en hel del glåpord från framförallt de colaste tjejerna. Men jag tog det hela med ro och antog att detta var att lida för Kristus! :D (I tvåan och trean blev klimatet ett helt annat och på studentnatten grät jag bittert länge och väl över att behöva skiljas från alla mina underbara klasskompisar!)

1997: Nu hade jag väl nått vuxen ålder iallafall! Jag hade påbörjat studier på lärarutbildningen och trivdes förträffligt med det! Så förträffligt att jag envist argumenterade mot Gud som verkade tycka att jag skulle ta ett uppehåll från studierna och gå ett år på bibelskola. Skulle jag sluta håva in de bekväma studiemedlen och istället söka ett "skitjobb" för att kunna gå bibelskola??? Kädes inte som en attraktiv tanke alls! Men Gud gav mig ingen ro och hösten -97 hade jag kapitulerat och stod där på inskrivningen till bibelskolan! Sommaren dessförinnan hade jag tillbringat en månad på missionsfälltet Georgien i fd Sovjetunionen. Efter den oförglömmliga resan, där jag verkligen fått uppleva Andens smörjelse, lite lätt förföljelse och hur det är att nästan bli bortgift med en kärlekskrank georgier, var jag hungrig på att lära känna min Gud så mycket det bara gick! Och jag har aldrig för en sekund ångrat att jag tog det där året på bibelskola! Hade jag inte det, kanske jag inte heller hade varit gift med min högt älskade make Anthon idag? Hemska tanke!!! Gud visste nog vad han gjorde!

2000: Mileniumskifte om nu nån missade det. Men den största händelsen för mig skulle komma först närmare nästa nyår! Den 28:e december föddes nämligen min förste son Kaleb under dramatiska former. Nyåret tillbringade vi således på BB och brydde oss inte ett smack om att det var nyår!

2002: Son nummer två anländer i augusti. Ja, han skulle ha kommit i 18 dagar tidigare i Juli, men ut kom han i allafall till slut en varm sommardag strax efter vi skyndat oss från badstranden! Han fick då namnet Josef! Vi annonserade i tidningen och hela baletten, men efter 2 veckor kände jag att han inte var någon Josef! Och jag såg med bestämdhet till att han istället fick heta Noah!... till mångas förvirring och förvåning *skrattar*.

2007: Dax dato! Numer är jag en mor omgiven av tre vilda ungar och den fjärde, som än så länge håller sig lugn i magen, beräknas komma ut och öka på spänningen i vårt liv i början av november så där! Känner mig så rik som snart har fyra underbara ungar i min vård!!! :DMåste fundera på vem jag vill utmana...