Kärleken har kallnat

Nu har Sveriges regering lagstiftat bort barnens rätt till sin pappa! År 2012. Med all forskning som finns om  pappans betydelse för sitt barn. Med allt vi vet om barns behov av att känna till sina rötter. Med all kunskap om en frånvarande pappas betydelse vid kriminalitet. Jag blir mörkrädd! Vad håller regeringen på med egentligen? Vem har gett dem rätt att klampa in och förstöra i barns liv på detta vis?! Vart har barnperspektivet tagit vägen i vårt land? I Barnkonventionen som antogs år 1989 av FN:s generalförsamling står i artikel 3:

"Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ SKALL BARNETS BÄSTA KOMMA I FRÄMSTA RUMMET (min markering)" (art. 3.1) 

Att frånta ett barn sin pappa är inte och kommer aldrig att vara att sätta barnets bästa i främsta rummet! Jag vågar inte ens tänka på hur dessa faderlösa barn kommer att må. Nästan alla adopterade barn söker någon gång efter sina rötter. Sina biologiska föräldrar. Ingen kan ersätta dem. Rötterna är livsviktiga i ett barns liv! Hur kan då Sveriges regering frånta barn denna självklara rätt? Ett övertramp. Ett grovt övertramp!

Den ena gränsen efter den andra sprängs. Den lilla enskilda människans behov körs över. Hon är ju inte längre något värd. Hon kan aborteras bort om hon inte passar in. Hon kan förvaras över 40 timmar i veckan på dagis medan föräldrarna förverkligar sig själva. Hon kan förvaras på institution när hon blir gammal och onyttig och inte alltför sällan vanvårdas hon. Människovärdet urholkas mer och mer. Kärleken har kallnat. Mitt hjärta gråter.

Binda in bloggen till en bok?

Av en händelse gick jag i morse in och läste inlägg från 2008 här på min blogg. Och det var mysig läsning det! Målande beskrivningar av mina dagar då när alla barnen var små. Speciellt fastnade jag för det här inlägget om Nonno och Lilla L (som jag på den tiden tydligen kallade Bebisen). Så härligt att läsa om hur speciell relation de hade till varandra när hon bara var några månader gammal. Jag log hela inlägget igenom. Och jag tänkte att alla dessa inlägg jag gjort genom åren ju är finfina dokumentationer över barnens uppväxt. Tänk att jag suttit och skrivit ner allt detta. En ovärderlig skatt. Som en röd tråd ser jag också Guds hand över oss genom dagarna som ofta var tuffa med sjukdom och sömnlösa nätter. Liksom nu, bar han mig också då.

Nu tänker jag att jag verkligen borde se till att spara detta på något sätt så att det bevaras för framtiden. Tror jag hört någongång att man kan få sin blogg inbunden som en bok. Har ingen aning om vad det skulle kosta, men något sådant borde jag verkligen göra! Tänk bara om något skulle ske med bloggen och allt försvann! Hemska tanke. Har tänkt på detta förut, men nu måste jag verkligen få det gjort! Är det någon som har ett tips på hur man gör på bästa sätt, så tipsa mig gärna.

Bokstäver, pimpade tändsticksaskar och massor av lekmöjligheter

Lilla L älskar bokstavslek!

I veckan kom jag på en rolig bokstavslek för mitt minsta dagbarn som snart ska fylla 3 år. Jag tog fram  tomma tändsticksaskar, papper, sax, lim och så gulliga klistermärken. Jag ritade runt askarna på papperet och sen fick hon pyssla och dekorera askarna. Hon är en fena på att klippa och klistra så det gick som en dans! 

Sen började vi med själva bokstavsleken. Jag la då i tre magnetbokstäver i asken. En var begynnelsebokstaven i hennes namn, en annan jag vet att hon kan och så en ny. Detta för att det både skulle bli igenkännandets glädje och lite utmaning. Sen fick hon öppna asken och ta upp en och en. Jag frågade vilken bokstav hon hittat och kunde hon så svarade hon. Annars sa jag: "Titta du har ett A!" osv. Varje bokstav fick hon sedan sätta fast på en plåt. När alla tre var uppsatta, ville hon göra igen och igen och igen. På detta sätt övade hon på de tre bokstäver jag lagt i asken och samtidigt hade vi roligt båda två. När vi lekt färdigt tänkte jag att det ju vore kul för henne att ta hem en av askarna hon pysslat och då kom jag på att lägga i pappbokstäver i stället. Jag har ett helt gäng som jag fått från ett loppisspel jag köpt någon gång och dem förvarar jag i en tom äggkartong. Jag tog då bokstäverna i hennes namn och la i och sa att detta var hennes egen påskask! Kallade den så för att papperet var gult och det snart är påsk. Så visade jag henne hur hon kunde bygga sitt namn med bokstäverna. Detta tyckte hon var spännande och hon var så stolt över sin egna påskask med sitt namn i!

Senare kom jag på ett sätt att utveckla denna lek så att den även passar mina andra dagbarn som nått längre i sin bokstavsutveckling. För en pojke som känner igen de flesta bokstavsljuden gjorde jag så här:

Jag la i tre bokstäver som bildar ett ord. Pojken fick hälla ut dem på bordet och så började jag ljuda en bokstav i taget. Han lyssnade och tog rätt bokstav och la framför sig. Jag ljudade nästa, han tog den och så den tredje på samma vis. Tillsammans ljudade vi så ihop ordet. Han lyste upp och tyckte nästan att han plötsligt kunde läsa! Lycka! Han tyckte detta var jätteroligt och vi gjorde om det med flera olika ord. Vid dagens slut fick även han med sig en egen påskask med sitt namn i!

Med min dotter Lilla L gjorde jag nästan på samma vis. Men nu fick hon själv ljuda ihop. Hon har nämligen knäckt läskoden och läser korta ord. Även hon älskade denna lek och har förstås fått en egen påskask med sitt namn i hon också.

Min sjuåriga dotter Jojjan tittade på när vi lekte denna lek och då kom jag på ett sätt att leka med även henne. Hon kan redan läsa riktigt bra och läser lättlästa böcker på egen hand. I hennes ask la jag ner fyra bokstäver som tillsammans bildar ett ord. Men här hjälpte jag henne inte alls, utan hennes uppgift blev att klura ut vilket ordet var. Hon laborerade fram och tillbaka med bokstäverna tills hon kom på det. Och om möjligt tyckte hon om detta ännu mer än de mindre barnen. Efter ett tag blev hon så duktig att jag ökade till fem bokstäver. 

Denna lek har blivit populär här de senaste dagarna. Precis innan jag skrev det här inlägget lekte jag med båda mina döttrar och det var Jojjan som kom med förslaget. Hon är ett sådant där barn som vill att det ska hända något precis hela tiden och då är det ju bra att ha en sådan här lek som även jag själv tycker är rolig. Jag gillar nämligen allt som har med ord och bokstäver att göra jag!

Hört i farstun

E (pojke 4) och min Lilla L (4) kommer in i hallen efter att vi har varit ute. E börjar sjunga den gammal slagdängan: "Tycker du om mig?"...

E (sjungande): "Tycker du om mig?"
L (talande): "Ja."
E: "Ä det riktigt säkert?"
L: "Ja, det är det!"
E: "Får jag komma till dig?"
L: "Men du är ju redan hemma hos mig!"
E (talande): "Men inte så.."
E (sjunger igen): "Tycker du om mig?"
L (otåligt): "Ja men det sa jag ju!"
E: "Är det riktigt säkert?"
L: JAAA!!! (ännu mer otåligt)
E: "Får jag komma till dig?"
L: "Men du ääääär ju redan här!!"
L: (Skiner upp och får medens en glad röst): "Eller nu förstår jag! Du menar om du får komma på mitt kalas!!"

Jag kunde ha gått miste om livets gåva

Känner att jag vill skriva något om människovärdet. Anledningen är att jag ser en skrämmande kall utveckling i Sverige. Länge har ju abort varit tillåtet i Sverige. Horribelt om du frågar mig. Häromdagen när ordet abort kom upp här hemma tittade mina söner (9 och 11 år) frågande på mig. De visste inte vad det var. När jag förklarade att det innebär att man i vårt land får döda ofödda bebisar i mammans mage såg de helt chockade ut. Och jag insåg hur sjukt det måste låta i ett oförstört barns öron. Själv har man ju vant sig. Tyvärr. Men tänker man på det så är ju abort en våldshandling mot oskyldigt barn hur man än vrider på det. I min ungdom brann jag starkt för detta. Jag höll föredrag på lektioner i gymnasiet och debatterade med både klasskamrater och lärare. När jag nu blivit vuxen har debatten tystnat på något sätt. Även i samhället har den tystnat.

Men nu har en annan debatt satt människovärdet på tapeten igen. Det är debatten om Downs syndrom-barnens vara eller icke vara. I Danmark strävar man mot att helt utrota Downs syndrom -barnen och beräknar vara klara med detta år 2030. Skrämmande. Minst sagt skrämmande! Även i Sverige är attityden kall. Inom ett par år kommer det vara möjligt att med ett enkelt blodprov tidigt i graviditeten se om barnet har Downs syndrom. Då kommer troligen de flesta av dessa underbara barn att sållas bort. Var är samhället påväg? Vad blir nästa steg? Barn med hjärtfel. Ska de få födas? Barn med diabetes? Barn med anlag för depression? Barn med fel kön enligt föräldrarnas mening? Svara mig. Var ska gränsen dras?

Svaret går inte att ge, för frågan är felställd. Man kan inte dra någon gräns för när människolivet är värt att bevaras eller inte. Det är därför dessa frågor blir så absurda. Människovärdet är i sig okränkbart oavsett det politiska läget i landet. Oavsett vad det kallas. Ett liv är alltid ett liv och det börjar när säden träffat ägget inne i livmodern. Inte före och inte efter. Varje flicka och pojke. Varje barn med Downs syndrom. Varje barn med någon form av funktionsnedsättning. Varje barn har rätt till sitt liv! Och det är vi som fått förmånen att leva vårt liv som måste se till att denna deras rätt skyddas med alla medel!

Personligen skulle jag själv inte att levt alls om min mamma följt läkarens råd. Han försökte övertala henne att göra abort eftersom risken var stor pga av hennes ålder och tidigare sjukdomshistoria att hon skulle få ett missbildat barn. Mamma sa nej och tack vare det fick jag livet som gåva. Det borde vara varje barns rätt!

Därför strålar mitt ansikte och dansar min kropp

Ikväll var jag inte hemma med barnen som jag brukar. Istället hade jag privilegiumet att delta i lovsångsgudstjänsten i vår kyrka. Det var något utöver det vanliga! Att tillsammans med en massa unga människor sjunga sång efter sång som berättar för Gud hur fantastisk han är och hur underbar han är gör att man bara blir så glad! De otroligt duktiga musikerna, kören, scenljusen och trummorna kommer snart i bakgrunden. Trots att det är snyggt, högljutt och mäktigt. För fram träder Kristus och jag ser bara honom. Fast han inte syns eller hörs alls, skiner han starkare än någon scenlampa och hans röst dånar i mitt inre. Han älskar mig och ser mig. Himlen blir verklig och jag kan föreställa mig hur alla änglarna ler och sjunger med. Då strålar mitt ansikte och dansar min kropp. För jag har ett hopp! Gud är min Gud. Mitt allt och den jag tjänar. Och en dag ska jag få se honom ansikte mot ansikte där uppe i det höga! Ikväll fick jag en glimt av den ljusa härlighet som väntar. Då ska jag se allt och själv vara där!

"Nu ser jag en gåtfull spegelbild, då ska jag se ansikte mot ansikte. Nu förstår jag bara till en del. Då ska jag känna fullkomligt, liksom jag själv har blivit fullkomligt känd."

1 Korinterbrevet kapitel 13, vers 12

Vad är hundägare för släkte egentligen?

Som nybliven hundägare har jag kikat runt lite på olika hundsidor och hundforum på nätet. Och det som slår mig är vilken nedvärderande attityd många möts med där. Verkar man det minsta okunnig så undrar folk hur i hela världen man kan vara så urbota dum att man skaffar hund utan att veta nått. Människor som ställer ärliga frågor får istället för svar på frågorna höra hur idiotiska de är. Det verkar onekligen som att man ska vara superexpert på hundar innan man ens tänker tanken att skaffa en valp. Visst att det säkert finns olämpliga hundägare som missköter sina hundar. Men ilskan över dem behöver de väl inte ösa över varje liten själ som vågar sig på att ställa en enkel fråga. Själv kommer jag inte att ställa några frågor på sådana sidor. Det är då ett som är säkert!