Att skriva är som att dricka kaffe

En stund efter frukosten brukar jag ibland känna att jag får en liten energidipp. Det är väl kroppen som pustar ut efter den tidiga morgonruschen. Morgonrusch då trötta skolbarnen ska: väckas, förmås ta på sig, äta frukost, hålla samms och slutligen skickas iväg till skolan när alla tänder är borstade, alla handskar och mössor hittade och alla väskor packade. Ett eller ett par dagbarn brukar också droppa in någon gång under denna rusch och sedan framåt kvart över åtta brukar lugnet lägga sig. Då sitter skolbarnen de tre redan vid sina skolbänkar och dagbarnen har för det mesta försjunkit i en harmonisk lek med duplolego på hallgolvet. Det är då det brukar vara väldigt skönt att slå sig ner vid köksbordet en stund. Kanske läsa lite och så ta sig en kopp kaffe och lite mörk choklad och så får jag (förhoppningsvis)lite ny energi.

En morgon nu i veckan blev det dock så att jag istället när jag satte mig vid köksbordet började skriva. Och vilken energibooost jag fick! När min lilla bloggtext var klar kände jag mig så upprymd, energifylld och sprudlande. Glatt och entusiastiskt hoppade jag (nåja inte bokstavligt) upp från köksbordet och tog tag i min dag. Och jag tänkte. Att skriva är ju som att dricka kaffe.

När skrivflytet kommer på besök

Vet ni. Jag tror jag tog i en aning i överkant när jag sa att jag skulle sluta blogga. För nu känner jag att jag fått lite av blogglusten tillbaka. Framförallt känner jag behov av att blogga om mitt skrivande. Det händer ju så mycket under en skrivprocess.

Av naturliga skäl hinner jag inte skriva under dagarna. Men det tar jag igen på kvällarna. Då stänger jag in mig i sovrummet och meddelar övriga familjemedlemmar att jag inte vill bli störd. Och så skriver jag. Jag har fått lära mig att det är bra att bara släppa och flödesskriva och inte stanna upp för att fundera på meningsbyggnader eller vilket ord som passar bäst. Det ska man enligt många göra senare när man redigerar. Jag funkar dock inte riktigt så. Jag skriver en bit, oftast ett kapitel, sen går jag tillbaka och gör om och gör om. Ändrar ett ord där, ändrar en mening där osv. Den biten tycker jag är väldigt rolig och jag jobbar mig sakta men säkert framåt i mitt manus på detta sätt. Och det är när jag håller på med denna löpande redigering, eller vad man ska kalla det, som jag liksom kommer in i min fantasivärld igen. Och så kan det där skrivflytet komma.

Just ett sådant flyt kom för ett par dagar sedan. Då satt jag vid skrivbordet med ett tomt dokument på datorn framför mig. Jag visste att det skulle bli kapitel fem och jag hade en titel. Mer visste jag inte. Men så började jag bara skriva och plötsligt såg jag det hela så tydligt framför mig. Mina fingrar började dansa över tangenterna och de skrev vad jag såg. Det blev till och med så att jag på sina håll nästan hoppade till av förvåning. Nej, men hände det så? Vad hemskt! Men det var så det skulle vara och snart var kapitlet klart. Trodde jag. Men nästa kväll när jag läste igenom vad jag skrivit såg jag mer och kapitlet växte sig ännu lite större och fylligare. En person dök också upp och genast visste jag vad han skulle heta. Annars brukar jag fundera både länge och väl på vilket namn olika personer ska ha. Sådana här stunder av "flow" är helt fantastiska! Och jag bara tackar och tar emot när de behagar besöka min lilla skrivarlya.

Trött på sociala medier

Hej bloggen och hej bloggläsare! Ledsen att jag svikit er. Men det är nu så att jag varken har tid eller lust till bloggande mer. Mycket av min lediga tid går nu till mitt bokprojekt. Jag skriver, jag läser annat i samma genre som inspiration, jag analyserar andra böcker för självstudier i skrivandets konst, jag researchläser endel böcker osv. Ja detta är vad jag nu brinner för! Så bloggen blir lidande. Liksom alla andra sociala medier. Jag vill helt enkelt inte längre. Efter en veckas utlandssemester loggade jag in på facebook, bara för att upptäcka att jag mådde dåligt av det. Orkade inte slängas från än vad någon lagat till middag, till att någon varit på fest, till en tragisk bild på ett stackars barn, till ett youtubeklipp...nä jag kände direkt att detta är inte bra för mig! Så blogg, bloggläsare och social medier. Ni får klara er utan mig. Kanske kommer jag börja blogga igen längre fram. Kanske, kanske inte. Några bloggar här och var kommer jag fortfarande läsa. Mest sådana som har med skrivande och författarskap att göra. Men det rastlösa bloggsurfandet är över för min del. Med detta blogginlägg säger jag nu adjö till er mina egna läsare på obestämd tid.

Lev väl!

Obotligt positiva!

Det är en sådan gåva att få ha barn i 4-års åldern omkring sig. De är så härligt positiva och glada i alla lägen. I alla fall är ett par av mina dagbarn det. Ta bara idag. Det är den 12:e december och man vaknar till 0 grader och regn. All den pyttelilla snö som trots allt legat på marken några dar är totalt försvunnen. Finito. Borta! Kvar finns bara grå asfalt, kala gråa träd och regn, regn, regn. En och annan förrädisk isplätt finns också kvar som små minnesmonument över den hädangångna vintern. Men låter 4-åringarna detta påverka deras humör och livsglädje? Inte ett dugg! Jag säger lite käckt: "Ja, nu är det regn och då kan vi ju gå ut och hoppa i vattenpölarna!" Jag säger detta med ironin sprutande ut genom örnen, men det märker ju inte dom obotligt positiva. Nej de utbrister glädjestrålande: "Jaaaaa!" Sedan hoppar de kvickt i galonkläder och allvädersstövlar och rusar ut. Hoppar i pölarna så att vattnet sprutar i några sekunder och får sedan syn på något annat fantastiskt spännande att kasta sig över; Den vattenfyllda sandlådan! Snart är de helt upptagna med projekt: "Tömma-sandlådan-på-vatten". Fram och åter går de med sina spadar och pyttsar ut lite vatten i taget, ber om nya torra vantar var femte minut ungefär och är alldeles, alldeles överlyckliga! Att det istället borde vara snö och några minus och en tur till pulkabacken, verkar de inte ha en enda blek tanke på.

Vi har en del att lära av dessa små obotligt positiva varelser kära ni. I alla fall har jag det! Tänk att alltid på detta sätt se det positiva i alla situationer och göra det bästa av dem! Så mycket gladare världen skulle bli. Jag är så tacksam för att ha dessa glädjespridare runt mig hela dagarna som lär mig hur livet bör levas!

Några obetydliga rader

Tänkte att om jag skriver några rader, vilka som helst,  så kanske blogglusten kommer igång igen. Det brukar den nämligen göra bara jag går in och skriver att jag tappat den. För det är lusten som fattas, inte ämnen att skriva om. Nej då, jag har flera blogginlägg av skilda typer pågång i huvudet. Det är ämnen som dagboksskrivande, om mitt egna bokprojekt, om julen, om en bok jag nyss läst, om adventskalendern jag gör med dagbarnen, om adventsboken jag läser med mina egna och, och.... Ja, ni hör ju själva. Jag skulle kunna blogga dagligen bara den där eländiga blogglusten infann sig. Så med dessa obetydliga rader hoppas jag alltså få igång den. Imorgon, eller möjligen på tisdag får vi se om det lyckades. Nu ska jag krypa ner i sängen och läsa Onkel Toms stuga. Läste den i mellanstadiet sist och nu tyckte jag det var dax igen. God kväll!

Tyst i dagarna de tre

Det tre första dagarna av december tillbringade jag ute på vår församlingsgård Ribbingebäck.  Det var en så kallad "tyst retreat", vilket innebär att vi inte talar med varandra under hela tiden. Även måltiderna intas under tystnad (med stilla klassisk musik i bakgrunden). Tystnaden bryts bara då vi under fyra tillfällen under dagen samlas i kapellet och ber växelbön; dvs vi ber skrivna bibelpsalmer växelvis, uppdelade i två grupper. Tystnaden bryts också när retreatledaren håller bibelmeditation och vägledning.

Varför väljer man då att göra detta? Att bara gå runt och vara alldeles tyst kan ju verka fruktansvärt tråkigt och meningslöst. Men faktum är att det är det inte alls! Detta är det tredje året i rad jag startar december med en sådan här tyst retreat och jag kan nästan säga att jag på något sätt blivit beroende av dessa tysta dagar. Hur kommer det sig? Jo, för när allt annat tystnar runt omkring. Allt prat. Alla sociala medier. Alla vardagliga krav som man annars har. När allt bara blir tyst och stilla runt omkring en är det så mycket lättare att höra och uppleva Gud! För det är ju inte så att man går omkring i en tom tystnad. Nej, tystnaden uppfylls av Gud själv. För att försöka att på något sätt förklara vad jag upplever skulle jag vilja dela några rader från min dagbok från en av dagarna.

"När jag sitter här i kapellet efter aftonbönen och blickar upp mot Kristusbilden på korset, då känns det som en rymd av frid och glädje inom mig. Jag sitter här och blundar inför Gud, min Fader och inför Sonen och jag fylls av en rymd av ljus och bubblande glädje. När det yttre tystnar fylls mitt inre med jubel."

Dessa dagar i tystnad är oerhört dyrbara för mig. Jag kommer närmare min Frälsare Jesus och uppfylls så av hans kärlek och frid att jag får lättare att även sedan, hemma i min vardag med familj och dagbarn finna denna frid och detta lugn varje dag. Speciellt skönt är det att ta dessa stilla dagar i början av december. De hjälper mig att hålla vårt samhälles stress kring julen borta och i stället fokusera på julens sanna budskap. Om Gud som steg ned till jorden som ett litet barn för att frälsa dig och mig. Varje ljus jag tänder, varje adventsstjärna jag ser, varje julklapp jag slår in vill jag ska påminna mig om just detta. Gud kom till jorden och blev Emanuel; Gud med oss!

Paketkalendern är klar!!

Detta mina vänner är ett under ni ser! Det är en paketkalender, fylld med alla paket redan kvällen innan den 1:a december och klockan är inte ens särskilt mycket! Faktum är att halva varit klar i flera veckor! Tidigare år har jag i bästa fall hunnit skrapa ihop de första paketen och sedan jobbat hårt för att fylla på eftersom sedan. Så skönt att det inte blev så i år! Nu kan jag lugnt njuta av att se barnen öppna sina paket om morgnarna, utan den lilla klumpen av stress över att det fattas paket.

Paketkalendern är den enklast möjliga. Jag har bara satt upp alla paketen på ett snöre med klädnypor numrerade 1-24. Barnen de fyra får ett paket var fjärde dag! Bestämde mig redan för flera år sedan att inte snurra in mig i att alla skulle ha var sin, det skulle ju bli 92 paket!! Inte en chans! Och eftersom de aldrig fått var sin är de så nöjda med detta och sen har de var sin chokladkalender att öppna de andra dagarna. Dessutom tycker de att det är minst lika spännande att se vad syskonen får. Kan riktigt höra de springande små fötterna redan och de glada tillropen jag brukar vakna av under december. Ska bli så mysigt!