Precis nu gick jag med i utmaningen blogg100, som innebär att man ska göra minst ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Hm det känns verkligen som en utmaning att fixa detta. Men samtidigt har jag nyligen fått inspiration till att börja blogga igen. Hoppas denna utmaning kan hjälpa mig att hålla bloggen levande.
Känns viktigt att bloggandet inte dör ut och ersätts av Facebook, Twitter eller instagram, då det mer än någonsin behövs lite längre reflekterade texter. Själv har jag gått ur alla ovan nämnda sociala medier, då jag lätt fastnar och sitter där och klickar istället för att skriva ordentliga texter. För skriva behöver jag! Jag mår inte bra om jag inte skriver. Och av klickade på sociala medier blir jag bara splittrad och oharmonisk. Nej, jag ska vårda mitt skrivande och inte låta annat komma emellan. I dagarna har jag dessutom tagit tag i en ny bokidé också. Men mer om det imorgon. Jag ska ju som sagt blogga då med. Vill du också gå med i blogg100, kan du klicka på länken nedan och läsa om hur det fungerar.
Bisonblogg
Ses imorgon!
lördag 1 mars 2014
torsdag 27 februari 2014
Mediaberoendet - en förklädd möjlighet
Barnen tycks sugas som magneter till sina mobiler, till datorspelen eller till sitt Xbox. De får en att tro att de inte längre tycker något annat är roligt. Suck och stön om man ber dem gå ut och leka eller läsa en bok. Känns det igen?
I vår familj har vi genom åren fört en ojämn kamp mot spelens dragningskraft på barnen. Ända sedan min äldste son var sex år, har vi på olika sätt motarbetat ett osunt användande av media. Vi har haft olika typer av regler som fungerat bra i en period, för att snart inte fungera längre. Vi har haft regeln en timme om dagen, men då behövt vakta som hökar för att se till att tiden inte överskridits. Mycket slitigt och påfrestande. Ofta har jag känt mig förtvivlad över spelen. Över att känna att de har övertaget och att jag måste kämpa en daglig kamp för att hålla mina barn ifrån spelberoende och samtidigt bevara leklust, fantasi och nyfikenhet på livet.
Men nu, efter många år av olika tillvägagångssätt, har vi ändå hittat något som fungerar hyfsat bra. För det första har vi förbjudit spel helt under veckorna, men då i gengäld låtit dem spela fritt (under ansvar) under helgen. Vi ser på spel som på lördagsgodis eller fest; fest och godis hör helgen till. Resonemanget har till stor del gått hem.
För det andra har vi börjat använda suget efter spelen till vår fördel! För bättre morot än att få spela lite FIFA på en veckodag får man leta efter! Främst har vi använt detta för att få barnen att läsa böcker. För 13 -åringen gäller t ex att han får spela en FIFA-match (ca 15 minuter) om han läser ca 60 sidor i en skönlitterär bok. Om pojkarna är ute och leker eller sportar aktivt under en timme, får de spela 20 minuter sen. Detta har fungerat mycket bra.
Nu under sportlovet ökade effektiviteten i denna morot ännu mer! Nu var det ju hela dagar som skulle fyllas med aktivitet och spel stod högt på önskelistan. Vi kom då bland annat på att passa på att uppmuntra vår mellanstadiekille att lära sig multiplicationstabellen. Detta har nämligen varit en omöjlig nöt att knäcka! Men nu fick han tabellerna på ett papper och så ett antal minuter speltid om han klarade en viss tabell på en viss tid. Exempelvis gav ettans tabell tre spelminuter, medan åttans gav fyrtiofem. Sonen satte igång att plugga tabeller med ett fantastiskt driv (har aldrig förr hänt) och på en enda dag hade han lärt sig åttans tabell! För oss är det som ett mirakel!
Jag ser i detta en gyllene möjlighet för oss föräldrar att vända den onda trenden i samhället med barn som läser och leker allt mindre och blir mer och mer passiviserade pga av mediaberoende. Visst är det ett tufft arbete att vända en negativ trend. Du kommer att mötas av skrik och protester till en början. Men lönen är så väl mödan värd!
Sedan vi tog bort spelen under veckorna har våra pojkar blivit mycket gladare och mer harmoniska. De hittar på alla möjliga aktiviteter. Leker alla möjliga lekar och egna sporter de hittat på. De tar fram sitt gamla lego och bygger nya satser efter beskrivningar på nätet. Under OS hittade de på att ha ett eget OS i vardagsrummet och utvecklade sätt att köra stafett, curling, femmilen osv. Visst blir det mycket liv och rörelse (oljud skulle man ibland kunna kalla det), men jag har så mycket hellre det, än ett lugnt hus med två desillusionerade grabbar som inte vill något annat än sitta med sina mobiler. Och man ser så tydligt hur bra de mår av att inte längre vara beroende av spelen.
Mediaberoendet, som tidigare varit ett av mina största problem i mitt föräldraskap, har nu visat sig hela tiden vara en förklädd möjlighet! Vilken glädje och lättnad att äntligen ha upptäckt detta!
I vår familj har vi genom åren fört en ojämn kamp mot spelens dragningskraft på barnen. Ända sedan min äldste son var sex år, har vi på olika sätt motarbetat ett osunt användande av media. Vi har haft olika typer av regler som fungerat bra i en period, för att snart inte fungera längre. Vi har haft regeln en timme om dagen, men då behövt vakta som hökar för att se till att tiden inte överskridits. Mycket slitigt och påfrestande. Ofta har jag känt mig förtvivlad över spelen. Över att känna att de har övertaget och att jag måste kämpa en daglig kamp för att hålla mina barn ifrån spelberoende och samtidigt bevara leklust, fantasi och nyfikenhet på livet.
Men nu, efter många år av olika tillvägagångssätt, har vi ändå hittat något som fungerar hyfsat bra. För det första har vi förbjudit spel helt under veckorna, men då i gengäld låtit dem spela fritt (under ansvar) under helgen. Vi ser på spel som på lördagsgodis eller fest; fest och godis hör helgen till. Resonemanget har till stor del gått hem.
För det andra har vi börjat använda suget efter spelen till vår fördel! För bättre morot än att få spela lite FIFA på en veckodag får man leta efter! Främst har vi använt detta för att få barnen att läsa böcker. För 13 -åringen gäller t ex att han får spela en FIFA-match (ca 15 minuter) om han läser ca 60 sidor i en skönlitterär bok. Om pojkarna är ute och leker eller sportar aktivt under en timme, får de spela 20 minuter sen. Detta har fungerat mycket bra.
Nu under sportlovet ökade effektiviteten i denna morot ännu mer! Nu var det ju hela dagar som skulle fyllas med aktivitet och spel stod högt på önskelistan. Vi kom då bland annat på att passa på att uppmuntra vår mellanstadiekille att lära sig multiplicationstabellen. Detta har nämligen varit en omöjlig nöt att knäcka! Men nu fick han tabellerna på ett papper och så ett antal minuter speltid om han klarade en viss tabell på en viss tid. Exempelvis gav ettans tabell tre spelminuter, medan åttans gav fyrtiofem. Sonen satte igång att plugga tabeller med ett fantastiskt driv (har aldrig förr hänt) och på en enda dag hade han lärt sig åttans tabell! För oss är det som ett mirakel!
Jag ser i detta en gyllene möjlighet för oss föräldrar att vända den onda trenden i samhället med barn som läser och leker allt mindre och blir mer och mer passiviserade pga av mediaberoende. Visst är det ett tufft arbete att vända en negativ trend. Du kommer att mötas av skrik och protester till en början. Men lönen är så väl mödan värd!
Sedan vi tog bort spelen under veckorna har våra pojkar blivit mycket gladare och mer harmoniska. De hittar på alla möjliga aktiviteter. Leker alla möjliga lekar och egna sporter de hittat på. De tar fram sitt gamla lego och bygger nya satser efter beskrivningar på nätet. Under OS hittade de på att ha ett eget OS i vardagsrummet och utvecklade sätt att köra stafett, curling, femmilen osv. Visst blir det mycket liv och rörelse (oljud skulle man ibland kunna kalla det), men jag har så mycket hellre det, än ett lugnt hus med två desillusionerade grabbar som inte vill något annat än sitta med sina mobiler. Och man ser så tydligt hur bra de mår av att inte längre vara beroende av spelen.
Mediaberoendet, som tidigare varit ett av mina största problem i mitt föräldraskap, har nu visat sig hela tiden vara en förklädd möjlighet! Vilken glädje och lättnad att äntligen ha upptäckt detta!
måndag 24 februari 2014
Skugga åt kommande generationer
Jag minns som igår när jag satt på BB med min förstfödde son i mina armar. Han var bara några timmar gammal och jag satt där i TV-rummet med honom. Njöt av att förlossningen var över och att jag nu hade en liten söt bebis. Men så plötsligt, där jag satt och såg på mitt barns fridfulla lilla ansikte, slog det ner som en bomb i mig; jag har ansvaret för en människas liv! I tjugo år från nu, har jag ansvaret för vad som händer med denna lilla människa. Jag vet inte om jag började darra fysiskt, men i mitt inre började jag skälva. Allvaret i detta stora ansvar landade som en mantel över mina modersaxlar, där och då.
Den manteln har jag aldrig skakat av mig. För mig är mina barn min viktigaste livsuppgift. Det har nu hunnit bli fyra stycken och den där lille nyfödde har hunnit fylla tretton. Jag har under mina år som förälder, ständigt frågat mig vad jag bör göra för att det ska gå mina barn väl. Jag har frågat ut visa människor i min närhet, som jag tyckt fått lyckade barn och undrat hur det gjort. Jag har läst många böcker om barn och liksom haft känslan av att det måste gå att hitta koden! Att man kan göra fel, har varit uppenbart för mig. I alla fall om man med rätt menar, att det går att behålla en varm relation med sina barn. Även när de blivit tonåringar. Även när de flyttat hemifrån och senare när de själva bildat familj. Men jag har famlat och inte riktigt vetat om jag varit på rätt väg.
Tills den dag då jag insåg att det viktigaste inte är rätt uppfostringsmetod, det bästa sättet att sätta gränser eller något annat som går att lära sig av experter. Utan att helt enkelt finnas där!
Finnas där för mitt barn. Slå mina beskyddande vingar runt det, tills det själv har lärt sig flyga. Under dygnets alla timmar om det så skulle behövas. Visa med mina handlingar att min lilla unge är viktig för mig. Att dess tankar och känslor är viktiga för mig. Att vår ömsesidiga relation är något jag värderar högt och vårdar väl. Att slå vakt om anknytningen med vart och ett av mina fyra barn, har mer och mer framträtt som det verkligt centrala. Och glansen som omgivit spännande utflykter borta från boet, har hastigt börjat blekna.
Jag har sett att detta är vad som får barnet att växa och mogna. När barnet upplever att det är tryggt, älskat och respekterat för den de är, respekterar och älskar det tillbaka! Jag ser det i min sexårings förmåga att trösta mig när jag är ledsen. Jag ser det i sättet min nioåring tar hand om små barn och väljer att sitta nära, nära i soffan och prata framför allting annat. Jag ser det när elvaåringen öppnar hela sitt inre för mig och pratar, pratar i timmar eller klättrar upp på pappas axlar efter middagen. Jag ser det i min trettonåring som väljer de kompisar som låter honom vara sig själv och i hans förmåga att komma och ge mig en varm kram, just när jag behöver det som mest. Från att ha varit små bräckliga plantor som behövt allt från mig, börjar de nu växa upp och stå allt stadigare på jorden. Och börjar mer och mer skänka skönhet till sin omvärld.
Hur kan något vara viktigare än detta? Att tro att samhället sköter de här små ömtåliga plantorna i sina stora drivhus, medan man själv är på jobbet, är att bedra sig själv. Näringen finns hos dem som först gav dem livet. När barnen vuxit upp och lämnat boet, kommer tiden att förverkliga sina egna drömmar. Men just nu. Nu när vi har våra barn hos oss, kan vi inte låta något annat äventyra vem de kommer att vara imorgon. Äventyra vilken mamma eller pappa de kommer att vara imorgon. Får våra barn inte denna grund av trygghet, kärlek och bekräftelse från oss idag, hur ska de själva kunna ge den vidare till framtidens barn imorgon? Hur ska ett träd som inga rötter har, kunna stå stadigt genom livets stormar och ge skugga åt kommande generationer?
Den manteln har jag aldrig skakat av mig. För mig är mina barn min viktigaste livsuppgift. Det har nu hunnit bli fyra stycken och den där lille nyfödde har hunnit fylla tretton. Jag har under mina år som förälder, ständigt frågat mig vad jag bör göra för att det ska gå mina barn väl. Jag har frågat ut visa människor i min närhet, som jag tyckt fått lyckade barn och undrat hur det gjort. Jag har läst många böcker om barn och liksom haft känslan av att det måste gå att hitta koden! Att man kan göra fel, har varit uppenbart för mig. I alla fall om man med rätt menar, att det går att behålla en varm relation med sina barn. Även när de blivit tonåringar. Även när de flyttat hemifrån och senare när de själva bildat familj. Men jag har famlat och inte riktigt vetat om jag varit på rätt väg.
Tills den dag då jag insåg att det viktigaste inte är rätt uppfostringsmetod, det bästa sättet att sätta gränser eller något annat som går att lära sig av experter. Utan att helt enkelt finnas där!
Finnas där för mitt barn. Slå mina beskyddande vingar runt det, tills det själv har lärt sig flyga. Under dygnets alla timmar om det så skulle behövas. Visa med mina handlingar att min lilla unge är viktig för mig. Att dess tankar och känslor är viktiga för mig. Att vår ömsesidiga relation är något jag värderar högt och vårdar väl. Att slå vakt om anknytningen med vart och ett av mina fyra barn, har mer och mer framträtt som det verkligt centrala. Och glansen som omgivit spännande utflykter borta från boet, har hastigt börjat blekna.
Jag har sett att detta är vad som får barnet att växa och mogna. När barnet upplever att det är tryggt, älskat och respekterat för den de är, respekterar och älskar det tillbaka! Jag ser det i min sexårings förmåga att trösta mig när jag är ledsen. Jag ser det i sättet min nioåring tar hand om små barn och väljer att sitta nära, nära i soffan och prata framför allting annat. Jag ser det när elvaåringen öppnar hela sitt inre för mig och pratar, pratar i timmar eller klättrar upp på pappas axlar efter middagen. Jag ser det i min trettonåring som väljer de kompisar som låter honom vara sig själv och i hans förmåga att komma och ge mig en varm kram, just när jag behöver det som mest. Från att ha varit små bräckliga plantor som behövt allt från mig, börjar de nu växa upp och stå allt stadigare på jorden. Och börjar mer och mer skänka skönhet till sin omvärld.
Hur kan något vara viktigare än detta? Att tro att samhället sköter de här små ömtåliga plantorna i sina stora drivhus, medan man själv är på jobbet, är att bedra sig själv. Näringen finns hos dem som först gav dem livet. När barnen vuxit upp och lämnat boet, kommer tiden att förverkliga sina egna drömmar. Men just nu. Nu när vi har våra barn hos oss, kan vi inte låta något annat äventyra vem de kommer att vara imorgon. Äventyra vilken mamma eller pappa de kommer att vara imorgon. Får våra barn inte denna grund av trygghet, kärlek och bekräftelse från oss idag, hur ska de själva kunna ge den vidare till framtidens barn imorgon? Hur ska ett träd som inga rötter har, kunna stå stadigt genom livets stormar och ge skugga åt kommande generationer?
söndag 23 februari 2014
Högläsning är en fantastisk sak
Högläsning är en fantastisk sak! Jag älskar verkligen att läsa högt ur bra böcker för barnen och lever mig ibland in så mycket själv, att jag får kämpa för att inte barnen ska höra att jag nästan gråter när vi läser ett sorgligt parti.
För Jojjan som är nio, läser jag just nu Kulla Gulla. Är så glad att hon vill höra de böckerna! Jag fick själv hela serien i julklapp som barn och plöjde igenom dem snabbt (ett riktigt bokslukarbarm) och älskade dem! Jojjan älskar dem också och vi läser och läser nästan jämt mycket längre än vi skulle, för vi kan ju inte slita oss. Och maken suckar ibland när han tycker jag läser i evigheter och med lite väl mycket inlevelse.
För Lilla L som är sex år, läser jag Pinocchio. Hon vill forfarande ha böcker med bilder och då är det ju så bra att jag en gång fick tag i en utgåva av Pinocchio med stora uppslag och fantastiska illustrationer. Ur den läser vi ett kapitel varje kväll innan läggdags och även ibland under dagen när vi får en stund över.
För pojkarna har det inte blivit att jag läst högt så mycket. Jag har försökt ibland, men de har inte varit så pigga på det. Men igår när jag och Nonno, min elvaåring, satt och mös och pratade i min stora läsfotölj, frågade jag om jag inte kunde få läsa Skattkammarön för honom. Han var först motsträvig och sa att han inte gillar att höra när någon läser högt. Vi pratade en stund till och sen frågade jag igen och var lite mer påstridig. Då gav han med sig och jag hämtade boken och började läsa. Till min glädje ville han efter det första kapitlet att jag skulle läsa också det andra! Blev så glad. Och ännu gladare blev jag nu ikväll när han kom in och frågade om jag inte kunde läsa ett kapitel till? Såklart jag kunde! Och när det var slut, tiggde han och bad om att jag skulle läsa även nästa! Så underbart! En högläsningstradition är född med även honom!
Varför älskar jag då högläsningen så mycket? Såklart mycket för att jag älskar böckernas värld själv. Men högläsningen är ju också bra på så många sätt! Den främjar barnets språk på ett djupt och rikt sätt och barnet lär sig följa långa trådar av händelser som tillsammans bildar en helhet (vilket medievärlden inte lär dem). Den stimulerar barnets inneboende fantasi och ger dem insikt och förståelse för världar de aldrig kan besöka i verkligheten. Fantasins värld, men också världar i äldre tider (som i Kulla Gulla), andra länders världar och många andra. Böckerna hjälper dem förstå och känna med andra människors livsöden och villkor.
Men det allra bästa med högläsningen är ändå att den ger ett gyllene tillfälle att ha sitt barn nära och ge det massor av närhet och anknytning! Alla tre, även elvaåringen, sitter mer än gärna i knät eller ligger bredvid i sängen medan vi läser och på det sättet stärks vår relation på ett underbart sätt. Även om det varit lite bråkigt och tjatigt, så har vi ändå den stunden. Närheten till varandra smälter bort irritation som kan finnas både hos mig och hos barnet, och medan vi läser blir vi vänner igen av bara farten och jag fylls av kärlek och ömhet för mitt barn. Helt ovärderligt!
Läste nyligen någonstans att andelen föräldrar som läser högt för sina har halverats (sedan när kommer jag inte ihåg). Så sorgligt tycker jag! Jag tror både barn och vuxna mer än nånsin skulle behöva den lugna stund som högläsningen ger i dagens så stressade samhälle. Så kan jag med detta lilla inlägg inspirera någon är jag glad. Härliga stunder och spännande världar ligger och väntar mellan böckernas pärmar på dig och ditt barn!
För Jojjan som är nio, läser jag just nu Kulla Gulla. Är så glad att hon vill höra de böckerna! Jag fick själv hela serien i julklapp som barn och plöjde igenom dem snabbt (ett riktigt bokslukarbarm) och älskade dem! Jojjan älskar dem också och vi läser och läser nästan jämt mycket längre än vi skulle, för vi kan ju inte slita oss. Och maken suckar ibland när han tycker jag läser i evigheter och med lite väl mycket inlevelse.
För Lilla L som är sex år, läser jag Pinocchio. Hon vill forfarande ha böcker med bilder och då är det ju så bra att jag en gång fick tag i en utgåva av Pinocchio med stora uppslag och fantastiska illustrationer. Ur den läser vi ett kapitel varje kväll innan läggdags och även ibland under dagen när vi får en stund över.
För pojkarna har det inte blivit att jag läst högt så mycket. Jag har försökt ibland, men de har inte varit så pigga på det. Men igår när jag och Nonno, min elvaåring, satt och mös och pratade i min stora läsfotölj, frågade jag om jag inte kunde få läsa Skattkammarön för honom. Han var först motsträvig och sa att han inte gillar att höra när någon läser högt. Vi pratade en stund till och sen frågade jag igen och var lite mer påstridig. Då gav han med sig och jag hämtade boken och började läsa. Till min glädje ville han efter det första kapitlet att jag skulle läsa också det andra! Blev så glad. Och ännu gladare blev jag nu ikväll när han kom in och frågade om jag inte kunde läsa ett kapitel till? Såklart jag kunde! Och när det var slut, tiggde han och bad om att jag skulle läsa även nästa! Så underbart! En högläsningstradition är född med även honom!
Varför älskar jag då högläsningen så mycket? Såklart mycket för att jag älskar böckernas värld själv. Men högläsningen är ju också bra på så många sätt! Den främjar barnets språk på ett djupt och rikt sätt och barnet lär sig följa långa trådar av händelser som tillsammans bildar en helhet (vilket medievärlden inte lär dem). Den stimulerar barnets inneboende fantasi och ger dem insikt och förståelse för världar de aldrig kan besöka i verkligheten. Fantasins värld, men också världar i äldre tider (som i Kulla Gulla), andra länders världar och många andra. Böckerna hjälper dem förstå och känna med andra människors livsöden och villkor.
Men det allra bästa med högläsningen är ändå att den ger ett gyllene tillfälle att ha sitt barn nära och ge det massor av närhet och anknytning! Alla tre, även elvaåringen, sitter mer än gärna i knät eller ligger bredvid i sängen medan vi läser och på det sättet stärks vår relation på ett underbart sätt. Även om det varit lite bråkigt och tjatigt, så har vi ändå den stunden. Närheten till varandra smälter bort irritation som kan finnas både hos mig och hos barnet, och medan vi läser blir vi vänner igen av bara farten och jag fylls av kärlek och ömhet för mitt barn. Helt ovärderligt!
Läste nyligen någonstans att andelen föräldrar som läser högt för sina har halverats (sedan när kommer jag inte ihåg). Så sorgligt tycker jag! Jag tror både barn och vuxna mer än nånsin skulle behöva den lugna stund som högläsningen ger i dagens så stressade samhälle. Så kan jag med detta lilla inlägg inspirera någon är jag glad. Härliga stunder och spännande världar ligger och väntar mellan böckernas pärmar på dig och ditt barn!
fredag 20 december 2013
Bokstavsträning, hänga gubbe och närhetstankar
Dagens hemskolning med min vetgiriga sexåring har bestått av svenska för hela slanten. Det började i morse när hon och hennes kompis inte hade lusten att leka. Brist på leklust hos barn, beror nästan uteslutande på för lite närhet från en vuxen, så då föreslog jag lite saker vi kunde göra tillsammans.
Den andra flickan gillar att lägga pärlplattor och därför kom jag på att ta fram mönster på ipaden på julgranskulor. Lagom utmanande för flickan i fråga som engagerat satte igång att lägga mönstret med lite hjälp från mig. Till min dotter tog jag fram ett papper jag gjort i ordning tidigare. Det var enkla frågor som: "Har skägg och röda kläder." Sen var bokstäverna J U L givna och uppgiften var att fylla i resten av bokstäverna så att det stod jultomte. Det tyckte hon var roligt. Tränade både läsning, att skriva bokstäverna och "att klura lite". Jag passade då på att hitta på lite roliga minnesregel för att hon ska komma ihåg att skriva bokstäverna rätt; t ex att det inte är någon skorsten på taket på T utan bara ett tak och att det blåser in snö genom fönstren om de horisontella linjerna i A och H sticker ut genom "väggarna". Hon skrattade gott åt dessa små tokigheter och höll taken fria från skorstenar och snön utanför medan hon skrev orden i de små gåtorna.
I samband med detta frågade hon varför "böjen" på J inte är åt samma håll som man läser? Då svarade jag att vi skriver upp hela alfabetet och kollar om det finns något samband med de andra bokstäverna. Det resulterade i sin tur i att hon själv ville skriva alla bokstäverna och jag uppmuntrade henne att skriva mellan linjerna, vilket gick väldigt bra. För att komma ihåg ordningen på alfabetet satt hon hela tiden och sjöng alfabetssången medan hon skrev bokstäverna. Det enda samband vi sen kunde hitta var att den nedre böjen på S går åt samma håll. Inte mycket till samband. Men det hjälpte henne i sin tur att komma ihåg ifrån vilket håll man skriver S och en minnesregel för J hade hon ju hittat på själv; böjen går åt motsatt håll som man läser.
Efter allt detta skrivande och "pärlande" (två pärl-julgranskulor var färdiga vid det här laget), såg de lite trötta ut. Jag föreslog då att jag kunde läsa högt för dem. Min dotter sprang och hämtade "Petter och Lottas jul" av Elsa Beskov och vi satte oss gosigt tillsammans på sängen och hade det supermysigt med högläsning och samtal om olika saker i texten en lång stund.
Efter det hade jag fler idéer för vad vi skulle göra tillsammans, men jag hann aldrig föreslå dem. För innan jag visste ordet av hade de slängt sig djupt in i en lek och befann sig i lekens underbara fantasivärld där det inte är rådigt att komma och störa. Ett tydligt bevis på att bådas närhetstankar fyllts på till bredden.
Långt senare, nu ikväll kom jag på att visa min flicka hur man leker "hänga gubbe". En perfekt grej för henne visade det sig! Och ett ypperligt sätt att hemskola lite till. Genom att skriva upp vokalerna överst och tipsa henne om att alltid börja gissa på någon vokal, erövrades begynnande kunskap om vokalerna av bara farten. Andra färdigheter som stavning, formande av bokstäver och "lite klurande" till tränade ju denna roliga lek också. Inget jag tänkte på innan vi började. Storasyster ville också vara med och vi gjorde hänga gubbe tillsammans en bra stund. När jag inte ville vara med längre, fortsatte de själva.
Men nu har de båda kommit hit där jag sitter och skriver detta blogginlägg och klänger och småbråkar och tjafsar. Så det är dax att sätta punkt och fylla på ett par näringstankar tror jag bestämt!
Den andra flickan gillar att lägga pärlplattor och därför kom jag på att ta fram mönster på ipaden på julgranskulor. Lagom utmanande för flickan i fråga som engagerat satte igång att lägga mönstret med lite hjälp från mig. Till min dotter tog jag fram ett papper jag gjort i ordning tidigare. Det var enkla frågor som: "Har skägg och röda kläder." Sen var bokstäverna J U L givna och uppgiften var att fylla i resten av bokstäverna så att det stod jultomte. Det tyckte hon var roligt. Tränade både läsning, att skriva bokstäverna och "att klura lite". Jag passade då på att hitta på lite roliga minnesregel för att hon ska komma ihåg att skriva bokstäverna rätt; t ex att det inte är någon skorsten på taket på T utan bara ett tak och att det blåser in snö genom fönstren om de horisontella linjerna i A och H sticker ut genom "väggarna". Hon skrattade gott åt dessa små tokigheter och höll taken fria från skorstenar och snön utanför medan hon skrev orden i de små gåtorna.
I samband med detta frågade hon varför "böjen" på J inte är åt samma håll som man läser? Då svarade jag att vi skriver upp hela alfabetet och kollar om det finns något samband med de andra bokstäverna. Det resulterade i sin tur i att hon själv ville skriva alla bokstäverna och jag uppmuntrade henne att skriva mellan linjerna, vilket gick väldigt bra. För att komma ihåg ordningen på alfabetet satt hon hela tiden och sjöng alfabetssången medan hon skrev bokstäverna. Det enda samband vi sen kunde hitta var att den nedre böjen på S går åt samma håll. Inte mycket till samband. Men det hjälpte henne i sin tur att komma ihåg ifrån vilket håll man skriver S och en minnesregel för J hade hon ju hittat på själv; böjen går åt motsatt håll som man läser.
Efter allt detta skrivande och "pärlande" (två pärl-julgranskulor var färdiga vid det här laget), såg de lite trötta ut. Jag föreslog då att jag kunde läsa högt för dem. Min dotter sprang och hämtade "Petter och Lottas jul" av Elsa Beskov och vi satte oss gosigt tillsammans på sängen och hade det supermysigt med högläsning och samtal om olika saker i texten en lång stund.
Efter det hade jag fler idéer för vad vi skulle göra tillsammans, men jag hann aldrig föreslå dem. För innan jag visste ordet av hade de slängt sig djupt in i en lek och befann sig i lekens underbara fantasivärld där det inte är rådigt att komma och störa. Ett tydligt bevis på att bådas närhetstankar fyllts på till bredden.
Långt senare, nu ikväll kom jag på att visa min flicka hur man leker "hänga gubbe". En perfekt grej för henne visade det sig! Och ett ypperligt sätt att hemskola lite till. Genom att skriva upp vokalerna överst och tipsa henne om att alltid börja gissa på någon vokal, erövrades begynnande kunskap om vokalerna av bara farten. Andra färdigheter som stavning, formande av bokstäver och "lite klurande" till tränade ju denna roliga lek också. Inget jag tänkte på innan vi började. Storasyster ville också vara med och vi gjorde hänga gubbe tillsammans en bra stund. När jag inte ville vara med längre, fortsatte de själva.
Men nu har de båda kommit hit där jag sitter och skriver detta blogginlägg och klänger och småbråkar och tjafsar. Så det är dax att sätta punkt och fylla på ett par näringstankar tror jag bestämt!
tisdag 12 november 2013
Hemskolning eller kärleken till mitt barn
Att googla på "hemskolning i Sverige" är ingen rolig historia. Då får man mest läsa om hur omöjligt och förbjudet det är i Sverige. Man kan läsa om en familj som fått betala vite för att de hemskolat sin sjuåring. Vet man inget om hemskolning kan man lätt få för sig att detta är något mycket suspekt och udda som Sverige effektivt håller på att utrota.
Googlar man däremot på "homeschooling" blir bilden en helt annan! Man kan läsa i blogg efter blogg om familjer som hemskolar. Man får se bilder på barn som experimenterar och är engagerade. Det talas om passionerat lärande istället för memorerande av fakta. Och det är den bilden som jag mer och mer upptäkt är den sanna!
Min sexåring började i förskoleklass i höstas. Det var roligt i början, när de bara gick två timmar under inskolningen. Men så snart dagarna blev längre och det vanliga schemat drog igång försvann lusten mer och mer. Hon blev oharmonisk och humöret gick upp och ner. Först trodde jag att det var vanligt sk sexårstrots. Men sen insåg jag att känsloutbrotten berodde mycket på att hon kämpade så inom sig själv; mellan att vara stor skoltjej och att bejaka sitt behov av att fortfarande få vara liten. Först verkade hon tro att hon måste vara stor och gå i skolan och trycka ner sitt behov av närhet och att bara få vara sig själv. Men med uppmuntran från mig att hon faktiskt inte måste och att det är okej och helt naturligt att vilja vara hos sin mamma, har hon mer och mer landat i att hon hellre vill vara hemma. Sen kom beslutet från henne själv att helt skippa förskoleklassen. Och vilken lättnad och glädje för oss båda!
Nu ser jag fram emot att få nästan ett helt år till tillsammans med min ljuvliga dotter. Det är så oerhört inspirerande att bara vara tillsammans och utifrån hennes initiativ erövra matematiken, språket, naturen och allt där emellan.
Gårdagen exemplifierar så bra hur jag tänker mig att hemskolning går till och varför det är en så överlägsen inlärningsform. Den började med att hon direkt efter att skolbarnen gått till skolan utbrast:
"Nu kan vi väl sätta oss och läsa Bibeln mamma!"
Hon ville höra om Noas ark och vi satte oss i soffan och mös medan jag läste berättelsen. Då och då stannande vi upp och samtalade om olika saker i texten. Så ljuvligt och härligt. En av sakerna som fångade min dotters uppmärksamhet var att båten var 180 meter lång. Hur långt är det undrade hon. Den frågan blev sen temat för hela förmiddagen.
Vi gick då ut med syfte att ta reda på hur långt 180 meter är. Jag frågade henne hur hon tyckte vi skulle göra? Efter lite resonerande kom vi fram till att vi behövde ett måttband. Hon trodde att det skulle vara 180 m långt och saken skulle vara klar. Vi kollar sa jag.
Hon drog ut måttbandet till full längd och insåg att det nog inte var så långt trots allt. Jag frågade henne då vad hon trodde 1:an i början av bandet betydde.
"En meter." blev svaret.
Jag förklarade då att 1:an betyder en centimeter och att det behövs hundra stycken för att det ska bli en meter. Vi följde tillsammans siffrorna tills vi kom till 100 och kunde så komma fram till längden på en meter.
Steg ett var klart.
Hur skulle vi nu mäta hur långt 180 sådana meter är?
Min dotter kom på att vi kunde rita med en gatukrita och mäta en meter i taget. Sagt och gjort. Hon började och ritade upp två meter.
Jag undrade då om hon inte trodde att det finns nått enklare sätt? Så kom vi på att mäta hur många fötter en meter är. Det blev fem fötter precis om vi tog hennes och tre och en halv om vi tog mina.
Vi kom fram till att om en meter är fem fötter, så är två meter tio fötter och att tio meter är femtio fötter. Detta resonerande landande i att hon började stega, meter efter meter. När hon kommit till 200 fötter (alltså fyrtio meter) verkade hon lite trött. Kallt blev det också då temperaturen låg under noll.
Först tänkte vi ta en paus. Men så kom vi på en helt ny idé. Jag tog tid på hur lång tid det skulle ta för henne att springa till "hundra fötter-markeringen". 5.8 sekunder. Vi provade igen och hon fick samma tid. Så då räknade vi ut hur många "hundra-fötter-markeringar" till vi skulle behöva för att komma upp i 180 meter. Sen sprang hon och jag ropade stopp vid 5,8 sek. Ritade ett streck och skrev, 300 fötter, 400 fötter osv tills vi kom fram till en gräsmatta. Då la vi i stället dit en spade. På slutet kunde vi inte riktigt mäta på detta sätt, eftersom en stor häck kom i vägen. Men jag frågade henne hur långt till hon trodde det var? Hennes uppskattning gick till huset bakom häcken. Och det var en riktigt bra uppskattning, eftersom det vara vad jag själv också skulle ha sagt.
På så sätt fick vi tillsammans tillslut en bild av hur otroligt stor Noas ark var! På köpet hade en massa matematik erövrats genom denna laborerande metod. Inte förstod hon kanske allt och hängde med på allt. Men eftersom vi jobbade fysiskt tillsammans hela vägen är jag säker på art hon lärde sig massor!
Glada och rosenkindade gick vi sedan in och gjorde mat. Fler frågor dök spontant upp i vårt naturliga samspel och jag kunde stanna upp och förklara och visa på ett sätt som var relevant för henne.
Önskar jag kunde förmedla hur fantastiskt detta är! Att i ett sådant här samspel med sitt barn få förmedla kunskap. Kunskapstörsten är slående och hon tycks inte få nog av att lära! Dessutom odlar vi ju vår relation. Vilken gåva det är att få vara tillsammans. Jag älskar verkligen att få vara tillsammans med mina barn. Och denna min minsta lilla flicka är så tillgiven och go. Rätt vad det är kryper hon upp i min famn, stryker mig över kinden och tittar på mig med sina stora blå ögon glittrande av kärlek. Obetalbart!
Varje minut med mina barn är så dyrbar, så dyrbar! Jag önskar Sverige kunde ta sitt förnuft till fånga och tillåta hemskolning igen! Det övergår mitt förstånd hur man kan förbjuda en så vacker sak som att i hemmets trygga vrå föra över kunskap i ett nära samförstånd av tillgivenhet och kärlek! Det är trångsynt. Så trångsynt.
Men detta ska inte få förstöra min lycka just nu. Detta år tänker jag njuta av varje dag jag får hemskola mitt älskade barn. Och det där sexårstrotset? Det är som bortblåst!
Googlar man däremot på "homeschooling" blir bilden en helt annan! Man kan läsa i blogg efter blogg om familjer som hemskolar. Man får se bilder på barn som experimenterar och är engagerade. Det talas om passionerat lärande istället för memorerande av fakta. Och det är den bilden som jag mer och mer upptäkt är den sanna!
Min sexåring började i förskoleklass i höstas. Det var roligt i början, när de bara gick två timmar under inskolningen. Men så snart dagarna blev längre och det vanliga schemat drog igång försvann lusten mer och mer. Hon blev oharmonisk och humöret gick upp och ner. Först trodde jag att det var vanligt sk sexårstrots. Men sen insåg jag att känsloutbrotten berodde mycket på att hon kämpade så inom sig själv; mellan att vara stor skoltjej och att bejaka sitt behov av att fortfarande få vara liten. Först verkade hon tro att hon måste vara stor och gå i skolan och trycka ner sitt behov av närhet och att bara få vara sig själv. Men med uppmuntran från mig att hon faktiskt inte måste och att det är okej och helt naturligt att vilja vara hos sin mamma, har hon mer och mer landat i att hon hellre vill vara hemma. Sen kom beslutet från henne själv att helt skippa förskoleklassen. Och vilken lättnad och glädje för oss båda!
Nu ser jag fram emot att få nästan ett helt år till tillsammans med min ljuvliga dotter. Det är så oerhört inspirerande att bara vara tillsammans och utifrån hennes initiativ erövra matematiken, språket, naturen och allt där emellan.
Gårdagen exemplifierar så bra hur jag tänker mig att hemskolning går till och varför det är en så överlägsen inlärningsform. Den började med att hon direkt efter att skolbarnen gått till skolan utbrast:
"Nu kan vi väl sätta oss och läsa Bibeln mamma!"
Hon ville höra om Noas ark och vi satte oss i soffan och mös medan jag läste berättelsen. Då och då stannande vi upp och samtalade om olika saker i texten. Så ljuvligt och härligt. En av sakerna som fångade min dotters uppmärksamhet var att båten var 180 meter lång. Hur långt är det undrade hon. Den frågan blev sen temat för hela förmiddagen.
Vi gick då ut med syfte att ta reda på hur långt 180 meter är. Jag frågade henne hur hon tyckte vi skulle göra? Efter lite resonerande kom vi fram till att vi behövde ett måttband. Hon trodde att det skulle vara 180 m långt och saken skulle vara klar. Vi kollar sa jag.
Hon drog ut måttbandet till full längd och insåg att det nog inte var så långt trots allt. Jag frågade henne då vad hon trodde 1:an i början av bandet betydde.
"En meter." blev svaret.
Jag förklarade då att 1:an betyder en centimeter och att det behövs hundra stycken för att det ska bli en meter. Vi följde tillsammans siffrorna tills vi kom till 100 och kunde så komma fram till längden på en meter.
Steg ett var klart.
Hur skulle vi nu mäta hur långt 180 sådana meter är?
Min dotter kom på att vi kunde rita med en gatukrita och mäta en meter i taget. Sagt och gjort. Hon började och ritade upp två meter.
Jag undrade då om hon inte trodde att det finns nått enklare sätt? Så kom vi på att mäta hur många fötter en meter är. Det blev fem fötter precis om vi tog hennes och tre och en halv om vi tog mina.
Vi kom fram till att om en meter är fem fötter, så är två meter tio fötter och att tio meter är femtio fötter. Detta resonerande landande i att hon började stega, meter efter meter. När hon kommit till 200 fötter (alltså fyrtio meter) verkade hon lite trött. Kallt blev det också då temperaturen låg under noll.
Först tänkte vi ta en paus. Men så kom vi på en helt ny idé. Jag tog tid på hur lång tid det skulle ta för henne att springa till "hundra fötter-markeringen". 5.8 sekunder. Vi provade igen och hon fick samma tid. Så då räknade vi ut hur många "hundra-fötter-markeringar" till vi skulle behöva för att komma upp i 180 meter. Sen sprang hon och jag ropade stopp vid 5,8 sek. Ritade ett streck och skrev, 300 fötter, 400 fötter osv tills vi kom fram till en gräsmatta. Då la vi i stället dit en spade. På slutet kunde vi inte riktigt mäta på detta sätt, eftersom en stor häck kom i vägen. Men jag frågade henne hur långt till hon trodde det var? Hennes uppskattning gick till huset bakom häcken. Och det var en riktigt bra uppskattning, eftersom det vara vad jag själv också skulle ha sagt.
På så sätt fick vi tillsammans tillslut en bild av hur otroligt stor Noas ark var! På köpet hade en massa matematik erövrats genom denna laborerande metod. Inte förstod hon kanske allt och hängde med på allt. Men eftersom vi jobbade fysiskt tillsammans hela vägen är jag säker på art hon lärde sig massor!
Glada och rosenkindade gick vi sedan in och gjorde mat. Fler frågor dök spontant upp i vårt naturliga samspel och jag kunde stanna upp och förklara och visa på ett sätt som var relevant för henne.
Önskar jag kunde förmedla hur fantastiskt detta är! Att i ett sådant här samspel med sitt barn få förmedla kunskap. Kunskapstörsten är slående och hon tycks inte få nog av att lära! Dessutom odlar vi ju vår relation. Vilken gåva det är att få vara tillsammans. Jag älskar verkligen att få vara tillsammans med mina barn. Och denna min minsta lilla flicka är så tillgiven och go. Rätt vad det är kryper hon upp i min famn, stryker mig över kinden och tittar på mig med sina stora blå ögon glittrande av kärlek. Obetalbart!
Varje minut med mina barn är så dyrbar, så dyrbar! Jag önskar Sverige kunde ta sitt förnuft till fånga och tillåta hemskolning igen! Det övergår mitt förstånd hur man kan förbjuda en så vacker sak som att i hemmets trygga vrå föra över kunskap i ett nära samförstånd av tillgivenhet och kärlek! Det är trångsynt. Så trångsynt.
Men detta ska inte få förstöra min lycka just nu. Detta år tänker jag njuta av varje dag jag får hemskola mitt älskade barn. Och det där sexårstrotset? Det är som bortblåst!
söndag 21 juli 2013
Nu SKA bloggen bli en bok!!
Jag vet att jag för ganska längesedan skrev om att jag skulle vilja göra min blogg till en bok. I bara ett ex alltså, som ett minne att ha kvar i bokhyllan för mig själv, barn och kanske barnbarn att titta i längre fram. Då kontaktade jag bokmagasinet Vulkan. De sa då att jag skulle klistra in alla mina texter i ett worddokument och sedan skicka in. Japp, tänkte jag. Bara att sätta igång och redigera, klippa och klistra då!
Rätt snart insåg jag dock att detta var ett oöverstigligt berg till arbete. Jag har ju bloggat i över sex år och har skrivit över 500 inlägg! Puh! Det hela lades undermedvetet på hyllan tills vidare...
Men det har ändå gnagt lite i mig detta att jag måste spara texterna säkert. Tänk om bloggen försvinner och alla texter bara är borta! Det får ju bara inte hända! Så tittade jag åter på det igår och hittade nu ett annat företag som kan hjälpa mig med detta. "Blogg till bok" heter det och har ett jättesmidigt sätt att omvandla min blogg till en bok. Inget klippa och klistra, utan man bara följer fyra enkla steg, så fixar de det. Fantastiskt! De har identifierat precis mitt behov!
Så nu innan jag ska följa de där stegen och göra min beställning, sitter jag och går igenom hela min blogg sedan 2007 då jag startade. Jag tänkte mig att bara snabbt se över inläggen och se vilka som känns värt att ha med och ev rätta lite skrivfel och så.
Men så jättesnabbt går det nu inte. Trots att jag säger till mig själv att jag inte kan fastna överallt och läsa och rätta varje liten bokstav som hamnat fel. För bloggen är ju fylld av minnen! Det är som när jag som tonåring skulle städa mitt rum och sortera gamla saker. Jag fastnade alltid på golvet i mitt rum i skräddarställning med någon gammal kär leksak eller en gammal dagbok i knät. Och städningen den tog evigheter, men gjorde mig varm och glad inombords.
Mina bloggtexter är precis som dessa gamla lådor med leksaker och dagböker och bokmärken. De är till bredden fyllda av minnen! De tar mig tillbaka till åren när barnen var små. Till mina dagliga vedermödor och glädjeämnen. Till sommaren för tre år sedan då jag var så pysslig och gjorde egen glass av mina krusbär och plockade in levande blommor varje dag. Till Lilla L:s födelse, till Boppos första fotbollsträning, till Jojjans första simtag och till Nonnos alla finurliga kommentarer genom åren. Till mitt köksbord där jag satt och grät av förtvivlan ibland, men fick uppleva hur Jesus kom mig till hjälp mitt i all förtvivla bland trots, bajsblöjor och disk.
Och jag blir alldeles varm inombords! Tänk vilka fantastiska rika år jag har bakom mig. Kärleken till mina barn växer! För i blogginläggen har jag så tydligt kunnat se deras unika alldeles underbara personligheter lysa som röda trådar genom väven av vardagshändelser.
Nu är de flera år äldre; den störste fyller 13 i år och i höst börjar min minsta lilla skrutta Lilla L i förskoleklass!! Obegripligt! Och på något vis har de nu alla fyra lyckats hamna i någon slags krisålder samtidigt. Det är tonårshormoner och sexårstrots och känslor och utbrott i en salig röra här hemma just nu. Ibland undrar jag hur vi ska ta oss igenom.
Men att läsa mina blogginlägg gör mig varm, lugn och glad. Jag ser ju så tydligt hur Jesus hållit mig i handen genom alla tuffa småbarnsår. Han håller min hand nu också. Och han hjälper mig se barnen bakom alla hormoner, tårar och skrik.
All läsningen av både inlägg och kommentarer gör mig också så sugen på att börja blogga på allvar igen! Det var ju så härligt de där åren när jag bloggade ofta och hade en jämn kontakt med er bloggläsare.
Så vi får se hur det går. Först ska jag nu i allafall gå igenom hela bloggen och få boken gjord. Jag är på år 2010 nu, så det går i allafall framåt. Sen kanske det börjar droppa in lite fler inlägg här igen. Mitt bokmanus är i stort sett klart nu, så då borde ju mer tid till bloggskrivande finnas. Hoppas det finns kvar några som läser. Gör det det, så lämna gärna ett avtryck så att jag får säga hej!
Rätt snart insåg jag dock att detta var ett oöverstigligt berg till arbete. Jag har ju bloggat i över sex år och har skrivit över 500 inlägg! Puh! Det hela lades undermedvetet på hyllan tills vidare...
Men det har ändå gnagt lite i mig detta att jag måste spara texterna säkert. Tänk om bloggen försvinner och alla texter bara är borta! Det får ju bara inte hända! Så tittade jag åter på det igår och hittade nu ett annat företag som kan hjälpa mig med detta. "Blogg till bok" heter det och har ett jättesmidigt sätt att omvandla min blogg till en bok. Inget klippa och klistra, utan man bara följer fyra enkla steg, så fixar de det. Fantastiskt! De har identifierat precis mitt behov!
Så nu innan jag ska följa de där stegen och göra min beställning, sitter jag och går igenom hela min blogg sedan 2007 då jag startade. Jag tänkte mig att bara snabbt se över inläggen och se vilka som känns värt att ha med och ev rätta lite skrivfel och så.
Men så jättesnabbt går det nu inte. Trots att jag säger till mig själv att jag inte kan fastna överallt och läsa och rätta varje liten bokstav som hamnat fel. För bloggen är ju fylld av minnen! Det är som när jag som tonåring skulle städa mitt rum och sortera gamla saker. Jag fastnade alltid på golvet i mitt rum i skräddarställning med någon gammal kär leksak eller en gammal dagbok i knät. Och städningen den tog evigheter, men gjorde mig varm och glad inombords.
Mina bloggtexter är precis som dessa gamla lådor med leksaker och dagböker och bokmärken. De är till bredden fyllda av minnen! De tar mig tillbaka till åren när barnen var små. Till mina dagliga vedermödor och glädjeämnen. Till sommaren för tre år sedan då jag var så pysslig och gjorde egen glass av mina krusbär och plockade in levande blommor varje dag. Till Lilla L:s födelse, till Boppos första fotbollsträning, till Jojjans första simtag och till Nonnos alla finurliga kommentarer genom åren. Till mitt köksbord där jag satt och grät av förtvivlan ibland, men fick uppleva hur Jesus kom mig till hjälp mitt i all förtvivla bland trots, bajsblöjor och disk.
Och jag blir alldeles varm inombords! Tänk vilka fantastiska rika år jag har bakom mig. Kärleken till mina barn växer! För i blogginläggen har jag så tydligt kunnat se deras unika alldeles underbara personligheter lysa som röda trådar genom väven av vardagshändelser.
Nu är de flera år äldre; den störste fyller 13 i år och i höst börjar min minsta lilla skrutta Lilla L i förskoleklass!! Obegripligt! Och på något vis har de nu alla fyra lyckats hamna i någon slags krisålder samtidigt. Det är tonårshormoner och sexårstrots och känslor och utbrott i en salig röra här hemma just nu. Ibland undrar jag hur vi ska ta oss igenom.
Men att läsa mina blogginlägg gör mig varm, lugn och glad. Jag ser ju så tydligt hur Jesus hållit mig i handen genom alla tuffa småbarnsår. Han håller min hand nu också. Och han hjälper mig se barnen bakom alla hormoner, tårar och skrik.
All läsningen av både inlägg och kommentarer gör mig också så sugen på att börja blogga på allvar igen! Det var ju så härligt de där åren när jag bloggade ofta och hade en jämn kontakt med er bloggläsare.
Så vi får se hur det går. Först ska jag nu i allafall gå igenom hela bloggen och få boken gjord. Jag är på år 2010 nu, så det går i allafall framåt. Sen kanske det börjar droppa in lite fler inlägg här igen. Mitt bokmanus är i stort sett klart nu, så då borde ju mer tid till bloggskrivande finnas. Hoppas det finns kvar några som läser. Gör det det, så lämna gärna ett avtryck så att jag får säga hej!
Trevlig söndageftermiddag! Hoppas julisolen skiner även hos dig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
