måndag 24 februari 2014

Skugga åt kommande generationer

Jag minns som igår när jag satt på BB med min förstfödde son i mina armar. Han var bara några timmar gammal och jag satt där i TV-rummet med honom. Njöt av att förlossningen var över och att jag nu hade en liten söt bebis. Men så plötsligt, där jag satt och såg på mitt barns fridfulla lilla ansikte, slog det ner som en bomb i mig; jag har ansvaret för en människas liv! I tjugo år från nu, har jag ansvaret för vad som händer med denna lilla människa. Jag vet inte om jag började darra fysiskt, men i mitt inre började jag skälva. Allvaret i detta stora ansvar landade som en mantel över mina modersaxlar, där och då.

Den manteln har jag aldrig skakat av mig. För mig är mina barn min viktigaste livsuppgift. Det har nu hunnit bli fyra stycken och den där lille nyfödde har hunnit fylla tretton. Jag har under mina år som förälder, ständigt frågat mig vad jag bör göra för att det ska gå mina barn väl. Jag har frågat ut visa människor i min närhet, som jag tyckt fått lyckade barn och undrat hur det gjort. Jag har läst många böcker om barn och liksom haft känslan av att det måste gå att hitta koden! Att man kan göra fel, har varit uppenbart för mig. I alla fall om man med rätt menar, att det går att behålla en varm relation med sina barn. Även när de blivit tonåringar. Även när de flyttat hemifrån och senare när de själva bildat familj. Men jag har famlat och inte riktigt vetat om jag varit på rätt väg.

Tills den dag då jag insåg att det viktigaste inte är rätt uppfostringsmetod, det bästa sättet att sätta gränser eller något annat som går att lära sig av experter. Utan att helt enkelt finnas där!

Finnas där för mitt barn. Slå mina beskyddande vingar runt det, tills det själv har lärt sig flyga. Under dygnets alla timmar om det så skulle behövas. Visa med mina handlingar att min lilla unge är viktig för mig. Att dess tankar och känslor är viktiga för mig. Att vår ömsesidiga relation är något jag värderar högt och vårdar väl. Att slå vakt om anknytningen med vart och ett av mina fyra barn, har mer och mer framträtt som det verkligt centrala. Och glansen som omgivit spännande utflykter borta från boet, har hastigt börjat blekna.

Jag har sett att detta är vad som får barnet att växa och mogna. När barnet upplever att det är tryggt, älskat och respekterat för den de är, respekterar och älskar det tillbaka! Jag ser det i min sexårings förmåga att trösta mig när jag är ledsen. Jag ser det i sättet min nioåring tar hand om små barn och väljer att sitta nära, nära i soffan och prata framför allting annat. Jag ser det när elvaåringen öppnar hela sitt inre för mig och pratar, pratar i timmar eller klättrar upp på pappas axlar efter middagen. Jag ser det i min trettonåring som väljer de kompisar som låter honom vara sig själv och i hans förmåga att komma och ge mig en varm kram, just när jag behöver det som mest. Från att ha varit små bräckliga plantor som behövt allt från mig, börjar de nu växa upp och stå allt stadigare på jorden. Och börjar mer och mer skänka skönhet till sin omvärld.

Hur kan något vara viktigare än detta? Att tro att samhället sköter de här små ömtåliga plantorna i sina stora drivhus, medan man själv är på jobbet, är att bedra sig själv. Näringen finns hos dem som först gav dem livet. När barnen vuxit upp och lämnat boet, kommer tiden att förverkliga sina egna drömmar. Men just nu. Nu när vi har våra barn hos oss, kan vi inte låta något annat äventyra vem de kommer att vara imorgon. Äventyra vilken mamma eller pappa de kommer att vara imorgon. Får våra barn inte denna grund av trygghet, kärlek och bekräftelse från oss idag, hur ska de själva kunna ge den vidare till framtidens barn imorgon? Hur ska ett träd som inga rötter har, kunna stå stadigt genom livets stormar och ge skugga åt kommande generationer?

Inga kommentarer: