Lyckan att komma hem

Jag har blivit katolik! Och det är en sådan stor glädje att det inte går att beskriva. Jag har funnit en oändligt stor skatt! En kyrka fylld till brädden av skönhet och djup. En stor, varm och innerlig familjegemenskap. Jag har kommit HEM!

Och för mig känns det som den mest naturliga sak i världen att bli katolik. Som en helt naturlig fortsättning på den kristna vandring jag befunnit mig på under hela mitt liv.

De senaste åren då vi varit med i den troskarismatiska församlingen Livets Ord, ser jag nu som en förberedelse för att komma hem till den katolska kyrkan. Och på intet sätt har jag vänt Livets Ord och frikyrkligheten ryggen. För frikyrkan har varit min kärleksfulla adoptivfamilj. Där fick jag lära känna Jesus som barn. Där blev jag döpt in i Guds rike. Där fick jag nåden att bli döpt i Den helige Ande, där fick jag lära mig massor om det kristna livet, där har jag fått andlig mat och fått växa och där har jag känt mig hemma och trygg.

Men samtidigt har jag haft på känn att något saknats. Jag har inte kunnat sätta ord på det. Men när jag började delta i de tysta retreaterna som anordnades av Livets Ord, började något hända. En hunger och en törst vaknade. I tystnaden mötte jag Gud som aldrig tidigare. Jag fick erfara verklig frid. Jag började be tidebön och fann en enorm vila i den bönen. När så en liten bok skriven av en katolsk munk sattes i mina händer, kände jag hur inre helande kom som en varm ström av kärlek och sanning in i min själ. Det lilla adoptivbarnet började instinktivt, om än undermedvetet, söka sina rötter.

I samma takt blev jag mer och mer medveten om hur lite mitt kristna liv egentligen gjorde avtryck i vår familjevardag. Särskilt tydligt blev det kring advent och jul. Allt verkade handla om julklappar och stressen att hinna köpa och fixa allt. Pynta riktigt mysigt, baka pepparkakor och försöka njuta, njuta av december.

Var fanns Kristus?

Visst. Vi hade kristna julsånger spelande i köket, ihop med de vanliga profana klassikerna. Vi hade julkrubba och vi bad julevangeliet innan paketöppningen på julafton. Men dessa handlingar tycktes sorgligt marginaliserade och drunknade i allt det andra. EGENTLIGEN verkade julen inte handla om Jesus, även om jag envist försökte få det att vara så. Och såg jag till mitt liv i stort, inte var det så mycket annorlunda än Svenssons. Egentligen. Och när jag någon gång läste om de tidiga kristna, vilken överlåtelse de hade, då kände jag mig som en förfärligt ytlig kristen.

Detta var saker som gnagde i mig mer eller mindre medvetet under en längre period. Jag befann mig redan på en resa hemåt utan att inse det. Så berättade Ulf och Birgitta Ekman (Livets Ords grundare) under en gudstjänst att de skulle konvertera. Jag kände genast en djup glädje i min ande, utan att egentligen veta varför. Jag har aldrig haft fördomar och förutfattade meningar, men inte heller vetat något om den katolska kyrkan. Jag har helt enkelt inte tänkt på den över huvud taget. Men nu, då paret Ekman konverterade blev jag ju av naturliga skäl nyfiken. Kände att jag måste veta. Det första jag gjorde var att börja läsa den katolska kyrkans katekes på nätet och jag blev genast salig! Här talade Den helige Ande! Sanningens Ande. Min ande jublade!

Senare det året, på hösten, åkte hela vår familj på en tre månaders lång resa till Spanien. En historia för sig, Men där satte jag för första gången min fot i en katolsk kyrka för att delta i mässan. Och jag hann inte mer än komma in, så kände jag:

"JAG HAR KOMMIT HEM!"

Ja, dessa ord tycktes stå i stora gyllene bokstäver för hela min inre syn. Och denna självklara hemmakänsla omslöt mig under hela mässan. Faktum är att jag till och med kände det som att jag nästan var i himlen! Himlen tycktes så fantastiskt nära. Som att den var precis runt hörnet, som att jag liksom stod på tröskeln. För mig var saken klar där och då. Jag skulle bli katolik! Hela mitt väsen bara visste att det var detta jag länge sökt och längtat efter. Plötsligt hade jag funnit det! Här fanns Jesus Kristus närvarade på ett helt enormt konkret sätt. Och där Jesus är, där vill jag vara. Svårare än så var det inte för mig.

Och som sagt, känner jag det inte som att jag lämnat Livets Ord och frikyrkligheten. Jag älskar och är mycket tacksam till denna min adoptivfamilj för att ha tagit så väl hand om mig fram tills i påskas. Och jag hoppas att mina syskon där fortfarande ska se mig som sin lilla syster och inte som en svikare, någon som blivit galen eller något annat konstigt.

Jag önskar varenda människa i världen att få uppleva det jag upplevt! Få erfara skönheten och lyckan i den katolska kyrkan! Få ta emot Kristus i Euakaristin. Jag saknar ord! Älskade, älskade Jesus! Tack för att jag äntligen har fått komma HEM!