onsdag 25 april 2012

En liten portion anknytning...

I måndags hade vi planeringsdag med jobbet. Under dagen fick vi bland annat lyssna till en mycket givande föreläsning om anknytning. Så mycket klokt och livsviktigt sas att jag känner att jag vill dela en massa av det. Tänkte dock inte ösa ut allt på en gång utan ta det i mindre portionsbitar. Den första biten får bli en mening som etsats sig fast; låt det aldrig bli barnets ansvar att hålla igång er relation. Och vad menades nu med detta? Jo, att jag som förälder behöver se till att jag alltid ger mer kärlek än barnet ber om. Förekomma barnet med min kärlek, innan det hinner söka den. Föreläserskan tog bilden av kärleken mellan henne och hennes man. Om hon skulle be om en ros från honom, och han sen skulle komma med just en ros, så skulle hon inte känna sig speciellt älskad. Hon fick ju bara precis vad hon bad om. Skulle han däremot komma med en hel famn med rosor skulle kärleksbudskapet gå fram. Och det med råge! När jag hörde detta slog det ner som en bomb. Jag tror mig nämligen om att ge mina barn massor av kärlek. Men när hon sa detta, insåg jag att jag ofta inte uttrycker den förrän barnet kommer och söker den. Speciellt gäller detta ett av mina barn, som är mycket närhetstörstande och kommer "stup i kvarten" och vill kramas eller gosa eller prata. Jag insåg att jag brustit i att ta ansvar för vår relation utan att ha vetat om det. När jag kom hem sen, började jag genast göra bättring. Gav en flickan i taget full uppmärksamhet. Kramar, gos och prat. När sen pojkarna kom hem, gjorde jag likadant med dem. Först var de lite motsträviga när mamma ville kramas. Men jag satte mig på golvet och levde mig in i deras värld med fotboll, mind craft (ett dataspel) och annat som finns överst på intresselistan för tillfället. Och mycket snart mjuknade de och lät sig villigt kramas och vi skrattade och busade ihop. Sedan dess har jag nu så fort jag kommit ihåg, utdelat en kram här, ett uppmuntrade ord där, en pratstund där osv. Jag har också flera gånger om dagen talat om för dem var och en att jag älskar dem. När jag igår morse sa det till Nonno svarade han: "Jag vet, du sa det igår". Ja, jag sa det igår och jag kommer fortsätta att säga det dag ut och dag in med både ord och handlingar. Så att de blir alldeles impregnerade i kärlek och aldrig kan tvivla en sekund på att det är jag som tar ansvar för relationen emellan oss. Att jag älskar den natt och dag oavsett vad de gör.

4 kommentarer:

Helena Milton sa...

Mycket, mycket bra. Detta borde alla tänka på från första dagen.

Solfrid sa...

Wow! Detta behöver vi verkligen påminna oss! Något så hemskt jag minns från min tid som förskollärare i fsk var att mina kolleger bestämde sig för att de vid inskolning skulle låta barnen själva välja vem dom skulle ha som sin anknytningsperson...ett och ett halvt år gamla...de vuxna skulle hålla sig på avstäng tills barnen kom fram till dom. På min avdelning beslöt vi att dela upp barnen enligt god gammaldags princip. Undrar hur en ett och ett halvtåring mår av att behöva ta ansvar själv för sina vuxna kontakter...känns ännu mer fruktansvärt nu som vi hört föreläsningen om anknytning! Känns i alla fall som att jag valt rätt när jag valt at hålla mina barn hemma dom första åren!!!

Muppen, Smurfen och Fraggelns mamma sa...

Tänkvärt!!!! Det var intressant... Ger mig en annan syn på hur jag ska vara... Både jag och min man säger ofta till våra barn Vet du en sak? Vadå frågar de ( inte store längre) svaret de får? Jag älskar dig! Den store säger numer ja, du älskar mig istället för att fråga vad då?

Makena sa...

Åh vad roligt att inlägget var till hjälp Muppen! :D Min dotter har också börjat svara precis så när. Jag säger: "Vet du en sak?" :)