En liten text om att vara förkyld

På småtimmarna vaknade jag och kunde inte somna om. Då tassade jag - efter en bra stunds vridande och vändande - på kalla fötter genom den lilla övervåningen med snedtak och nerför den vita trätrappan till det söta lantliga köket i huset där vi just nu bor. Jag gick vidare in i vardagsrummet - utsökt inrett med gamla och nya saker i vita, beiga, grå och bruna toner i perfekt harmoni - pallrade upp några soffkuddar och satte mig till rätta i den stora mjuka soffan. Lutade mig framåt för att få tag i den ljusbruna pläden som halkat ner. Alldeles tyst var det. Både inne och utomhus. Inte ens fåglarna hade vaknat ännu. Det var mörkt utanför fönstren. Jag drog pläden om mig för att inte frysa i det lite kyliga rummet och skrev en liten text om förkylningen som jag dratts med nu några dagar. En liten text bara för att träna. Här kommer den.

Hon var sjuk. Förkylningen som för tre dagar sedan hade annonserat sin ankomst genom att stoppa ner taggtråd i halsen, hade nu brett ut sig och gjort sig väl hemmastadd i hela hennes kropp. Huvudet föreföll ha tredubblat sin vikt och det kändes som om någon hela tiden hade sina händer ovan på det och tryckte ner det med hela sin tyngd. Ur denna någons spretande fingrar strömmade samtidigt tusentals små, små stickande nålar som spred sig ner över pannan och öronen. Näsan sen, som man vanligtvis inte tänker så mycket på att man har, markerade nu tydligt att den satt mitt i ansiktet! Hon kunde känna hela dess form klart och tydligt då näsborrarna var kompakt fyllda med ogenomträngligt snor och narig och svidande i hela sin längd efter alla hundratals försök att pressa ut åtminstone någon liten droppe och lätta på trycket som hade sitt crescendo i nästippen. Andas genom den var nästan omöjligt och därför fick munnen stå till tjänst och vara konstant halvöppen. Hon andades tungt och blev torr i halsen och om läpparna. Resten av kroppen kändes som om den blivit stoppad ända ut i tårna med en tung geléartad massa. Huden frös medan insidan hettade. Ja, hon mådde så dåligt och kände sig så ynklig och bedrövlig. Och hade hon inte haft en helt förtjusande roman att fly in i, hade hon förfallit till uppgiven gråt och förtvivlan där bland sina klibbiga, sunkiga lakan, medan förkylningen och dess ondskefulla vänner hade hånskrattat åt henne och skruvat åt trycket om henne ännu hårdare. Men som det nu var, blev hon så uppslukad av författarens geniala berättarförmåga och helt salig över språket som var så målande, fyllt med så träffsäkra metaforer att hon gång på gång måste le. Varje mening var så fulländat in till minsta lilla ord att hon kände lycka och eufori där hon halvlåg mot kuddarna i sin säng med boken i sitt knä och inte så mycket märkte av den pågående sjukdomsattacken. Hon kunde riktig se framför sig hur förkylningen och dess lakejer fick stå där snopna med lång näsa när de inte lyckades plåga henne fullt så mycket som de först hade planerat, medan hon själv med glittrande ögon vände sida efter sida i sin förtrollande bok. 

När jag sedan skrivit klart och läst i över en timme i boken som så totalt fångat mig, gick jag tillbaka ut i köket. Jag tittade ut genom de små spröjsade fönsterrutorna och såg att det redan började dagas. Ett vitt brett band av morgondis låg över de ljusbruna fälten. Nästan omärkligt svävande som en tunn rök upp mot den bakomliggande mörka skogen. Jag tog mig lite att äta. Upptäckte till min glädje och lättnad att händerna som tryckt så hårt på mitt huvud nu äntligen hade släppt sitt grepp. Glad över detta tecken på förbättring smög jag uppför trappan, gick med bara fötter över det hemtrevligt knarrande trägolvet tillbaka till sängen utan gavel, men som i stället har ett fönster som vätter ut mot ett hav av lövträd och en bit himmel. Jag kröp ner under täcket - hörde de första småfåglarna kvittra och susa runt bland trädkronorna där utanför - och somnade gott.

Alfabetet har fest i ett hus

Allt är en lek för min dotter Lilla L. Det är inte alls lika lätt att få henne med på läs - och skrivaktiviteter som det var med Jojjan när det begav sig. 

"Men jag leeeeeeeker ju!"  utropar hon flera gånger per dag när man påkallar hennes uppmärksamhet för andra aktiviteter som att äta, klä på sig, städa sitt rum eller något annat. För att få henne att läsa högt tio minuter (som vi har som en daglig rutin) eller göra något lite mer "skolaktigt" måste man tajma henne mitt emellan två lekar och liksom locka henne med sig. Ja, helst ska man ju göra en lek av det hela.

Idag skulle hon så läsa högt för mig ur sin bok: "Röda räven och hans kanot". Det brukar göras ganska motvilligt för det mesta, men idag kom hon riktigt igång. Hon läste så inlevelsefullt hon bara kunde och ändrade rösten när olika personer sa något och hon blev så inne i berättelsen att hon inte märkte när timern ringde efter 10 minuter. Och när hon insåg att hon läst klart egentligen, gick hon enkelt med på att läsa ut boken, då det bara var ett fåtal sidor kvar. Hon var ju sugen på att höra slutet.

Vi för loggbok för alla böcker hon läser, och när nu ytterligare en bok var utläst tog hon fram boken där hon skriver upp sina böcker. Detta är ju ett bra tillfälle för henne att träna på att skriva. Och när hon började passade jag på att försiktigt ge tips för hur olika bokstäver ska skrivas. Jag började skriva upp alfabetet med stora och små bokstäver mellan tre linjer på första bästa tidning för att hon skulle se hur de skulle skrivas. Jag berättade att översta linjen är taket i huset, andra är golvet och tredje är källaren. Hon blev mer och mer intresserad och påpekade att det ju istället borde vara ett tvåvåningshus eftersom ju bokstäver som lilla j annars hamnar i underjorden. Jag hakade på förstås. När jag skrivit alla bokstäverna sa jag på skoj:

"Ska vi se hur många små busiga barn som leker i källaren?"

Jag menade då alltså de små bokstäverna som sticker ner under den linjen som alla bokstäverna står på. Hon sken upp och räknade till sex. Och där satte leken igång!

Snart var alla stora bokstäver vuxna och alla små barn. Och hon utbrast:

"Är det en så stor familj?" 
"Nej, det är ju en fest i huset", sa jag.

Då blev stora A genast mamma och stora B pappa. Lilla a och lilla b blev tvillingar. Stora C blev storasyster och lilla c blev ett till barn i familjen. Mamma A fick heta Anna och pappa B Bertil. Tvillingarna fick heta Alexandra och Bella och de var 6 år. Storasyster C fick heta Cecilia och lilla c Camilla. Cecilia var 14 år och Camilla 4 år. Hela familjen fick heta Andersson.

Sen fortsatte vi med familjen Danstål, med mamma Doris som första karaktär. Jag skrev upp familjerna, så att vi skulle komma ihåg alla namnen och påpekade hur jag skrev namnen mellan linjerna. Lilla L var hela tiden med och engagerad. Skrivandet hade blivit en rolig lek och det var Lilla L själv som uppfann den.

Nu blir sen lätt att fortsätta med familjen Gustavsson imorgon eller någon dag när det passar och då ska Lilla L själv få skriva upp alla familjemedlemmarnas namn. Kanske kan vi sedan tillsammans skriva ihop en saga om alla familjerna och vad de gör på festen. Vem vet? Rolig är det att ha hittat ett sätt att träna skrivning med min så lekfulla Lilla L som bara vill leka!

Ska jag fortsätta att blogga?

Nu har jag klarat 100-utmaningen! Eller nästan då. Tre, fyra ggr har jag missat tror jag. Men jag är nöjd ändå. Utmaningen har varit den spark i baken jag behövt för att få iväg blogginlägg varje dag. Utan den skulle det nog snarare varit ett i veckan, om ens det.

Men nu är den alltså slut. Och jag undrar om det finns någon som skulle vilja att jag fortsätter skriva? I såfall ska jag försöka. Men då skulle jag nog behöva liiiite livstecken i kommentarsfältet för att orka fortsätta tror jag allt.

Det finns inte nog med tystnad

"Var ska vi finna ordet

var ska ordet 

ljuda?

Inte här, här finns inte nog med tystnad.

Tankspriddheten är ett av de djupaste problem vi står inför idag. Alla synintrycken, allt tjattret från bloggosfären, alla de förvirrade tvetydigheterna leder till att vi blir konstant tankspridda.... E-post och sms, (Twitter, Facebook, instagram min anm.) som i sig är fantastiska teknikniska uppfinningar, har lett till att vi idag säger mer och mer om mindre och mindre. Många har blivit helt beroende av allt detta. Larmet från alla högljudda ord som kastas ut så nonchalant, så ytligt, så lättvindigt, kväver den tystnad som skulle öppna oss för Andens suckar inom oss. I vår tid måste vi därför lära oss att vara stilla. Att vänta. Att tiga. Att iaktta. Att grubbla. Att förundras.

   Tystnaden göder marken i våra hjärtan så att de ord som ger liv kan spira och slå rot. När det sedan blir dags att tala kommer orden att strömma fram som vatten ur en tyst källa." 

Ur: Guds viskningar av Richard Foster 

Tvättberget

Denna dagen har gått i tvättandes tecken. Jag har tvättat och tvättat och hängt och vikt mest hela dagen. Och det har varit ett så välsignat vackert väder att tvätten torkat på nolltid också. Mitt tvättberg i tvättstugan ser dock inte ut att ha minskat nämnvärt. Men det måste det ju gjort. Frågan jag dock ställer mig är: hur mycket kläder hat vi egentligen? Och hur mycket av detta skulle vi klara oss finfint utan? 

Glad nationaldag!

Glad nationaldag mina vänner! Här har vi väl dock inte firat i överkant precis. Maken och äldste sonen är på en liten tripp tillsammans och här hemma pågår UNT-cupen. Jag startade således dagen med att kl 7 stå på en parkering och guida bilar. Det var faktiskt riktigt roligt! Jag kände mig som en kung där jag stod och dirigerade alla dit jag ville. Och alla lydde de mig så snällt.

Under mitt arbetspass kom jag i samspråk med en man. Han berättade om sina barn som han har med flera olika kvinnor, hur han aldrig riktigt lärt känna ett av sina barn. Hur hjälplös han känner sig när han inte kan nå fram. Jag kunde se att han var ledsen över hur livet blivit. Över att inte kunna hålla ihop sina relationer. En utåt sett gladlynt man som är bruten och sorgsen inombords. Jag kände när vi talade Jesu kärlek gå ut till denne man! Och jag tänkte på vilken hjälplöshet den har som inte kan be. När han inte kunde nå sitt barn, var det liksom kört. En avgrund av tom hopplöshet. Men har man Gud är det aldrig kört! Bönen är bron till varje människa. På den kan man gå över avgrunden och förmedla hjälp till den man bryr sig om. Jag ska be för denne man och för hans barn. För det tror jag Gud vill. Jag tror Gud vill komma och göra allt nytt i denne mans hjärta och liv. För jag kände hur Gud älskar honom och lider med honom. Det kan låta konstigt kanske. Men det var så jag upplevde det när vi talade.

Idag firar vi Sverige och den svenska flaggan. Jag ber att Kristi kors som det gula korset i vår flagga påminner om, ska få bli en levande verklighet i de svenska folkets hjärta. Jag ber att kraften från det korset ska komma och upprätta och läka, omfamna och hela alla dessa brustna familjer. Det finns så mycket smärta i vårt land! Vid varje skilsmässa går något sönder inom alla de inblandade. Vårt folk lider. Jag ber att Jesus ska komma med sitt ljus och sin helande kärlek till Sveriges folk!

Över ån efter vatten

Ibland är svaret närmare till hands än man först trodde. Kom igår på att jag ju kan läsa Astrid Lindgrens Madicken för Lilla L. Varför har jag inte tänkt på det förut? Själv tänker jag nu lägga mig i badet med Kiplings Djungelboken. Blir en bra avrundning på en ovanligt intensiv arbetsvecka.