Att lägga en unge full av fantasi och lek

Fascineras om och om igen över min yngsta dotters lekande! Nu är hon sju år, men ännu leker hon minst lika passionerat och fantasifullt som när hon var fyra! Leken tar aldrig slut. När jag på kvällen, en bra bit efter läggdags, ännu en gång säger till henne att avsluta och göra i ordning sig inför natten, svarar hon argt och indignerat:

"Man får faktiskt inte förbjuda barn att leka!"

Sen fortsätter hon som om inget har hänt och leker och leker. Jag har inte hjärta att avbryta. Jag låter henne i sin takt sakteliga leka sig ur leken -hon vet trots allt någonstans längst inne att det ändå är dax att sluta - och väntar tålmodigt ut henne tills hon frivilligt sätter sig i min famn för att gosa. Då gäspar hon och börjar nog inse själv att hon faktiskt är trött. Men så utbrister hon:

"Jag vill alltid vara barn!"

"Jag vill vara barn hela tiden på jorden och sen vill jag vara barn i himlen!"

Men så stannar hon upp och säger lite konfunderat.

"Men man kan väl ändå fylla år?!"

Den bekymrade rynkan i pannan slätas dock snabbt ut igen och hon rycker på axlarna och säger obekymrat:

"Fast det spelar nog ingen roll, för i himlen finns ju ändå redan allt man vill ha!"

Och så får hon något drömmande i blicken och börjar berätta om himlen...

"Där finns det en massssssa playmobil och Friends-lego och det är byggt stora land med play-mo och Friends-lego, kojor och allting, mycket mer än som finns här!"

Hon gestikulerar vilt med armarna när hon berättar....

"...och där får man alltid leka! Och sen ska jag springa till en tiger och gosa med den och känna hur mjuk den är. För i himlen är tigrar inte farliga. Och sen vill jag gosa med en såndär som bor 5000 meter upp i bergen i Peru...vad heter de mamma?"

"Chinchilla?"

"Ja, en chinchilla! Tror det finns chinchillor i himlen mamma? Då ska jag gosa med dom!"

Hon gosar med ett låtsad chinchilla mot kinden och myser.

"Och giraffer! Jag vill klättra upp på en giraff och klättra över i ett träd!"

"Åh, jag längtar till himlen mamma! Där är det bara lugnt och skönt, precis som man vill ha det, och där är det inget sånt där ont som det kan vara på jorden."

Så börjar hon sjunga på en gammal psalm som jag och hennes morfar ofta sjunger...

"Jag har hört om ett land utan tårar, utan sorg, utan nöd utan strider och där ingen av sjukdom mer lider och en gång, tänk en gång är jag där...."

Men så stoppar hon mitt i sången och utbrister:

"Men tänk om det blir fisk till middag?! Då blir det ju sorg!"

Hon ser med ens bestört ut. Men så slappnar hon av igen och säger glatt:

"Nä, det blir nog pannkaka istället!"

Så där håller hon på. Länge, länge. Tillslut har hon äntligen kommit i nattlinnet och borstat tänderna och satt sig tillrätta bredvid mig i soffan. Vi ska läsa Peter Pan och Wendy, den fulla versionen i en fantastisk utgåva med underbara bilder.

Jag säger att jag bara ska läsa en liten bit, för nu är det ju så sent. Hon grymtar lite, för hon vet ju att det brukar bli spännande. Jag börjar läsa. Vips är både hon och jag fångade i Landet Ingenstans tillsammans med Peter, Wendy, piraterna och alla de andra. Sidorna flyger fram och det blir många fler än jag tänkt. Mitt i kapitlet nyktrar jag dock till och säger att nu har jag läst mycket längre än jag skulle. Då tittar hon på mig med glittrande ögon och myser. Sen springer hon iväg och ska ha en kvällsmacka. För hennes storebror kom just in i köket och brer sig en macka. Och då ska hon såklart också ha en! Men hon vet att hennes nådatid börjar rinna ut och äter snabbt upp mackan, springer snabbt och borstar tänderna igen och springer sen tillbaka till mig i soffan och ger mig den allra varmaste och mest kärleksfulla kram.

"Godnatt, min snälla, underbara mamma! Vi ses imorgon!"

Sen springer hon äntligen iväg och hoppar i säng. Förhoppningsvis somnar hon fort och drömmer härliga drömmar om himlen, tigrar och gosiga chinchillor. I famnen har hon vår alldeles riktiga chihuahua. Kanske kan den tas för en chinchilla från Peru i hennes drömmar.

Mitt liv i sex ord

Sårbar på törnestigar. Du bär mig.

Näringen som får varje barnahjärta att blomstra

Vi sålde vårt hus och det mesta av våra ägodelar. Köpte en stor bil och en husvagn istället. Vi lämnade allt och reste ner genom Europa. Ömsom på stora motorvägar i Tyskland, ömsom på smala, slingriga vägar genom Belgien och Frankrike. Övernattningar på olika campingar eller på en långtradarparkering. Tillslut stannade vi på en camping nästan så långt söderut man kan komma på den Spanska solkusten. Där ställde vi upp vår husvagn och tänkte att vi skulle bo där under ett par dagar tills vi fick den lägenhet vi lagt handpenning på.

Nu blev det inte så. Lägenhetsköpet drog ut mer och mer på tiden för att tillslut inte bli av alls. Under tiden bodde vi kvar i vår husvagn. Vi blev kändisar på campingen. Det var liksom vi och våra fyra barn bland alla europeiska pensionärer med husbil.

Vi fann oss själva leva vecka ut och vecka in på några få kvadratmetrar. Barnen sov i ena halvan i två par husvagnsvåningsängar. Jag och mannen bäddade om soffdelen med bord till dubbelsäng varje kväll. Mellan rummen fanns en dragvägg att dra för. Det är ju väldigt bra tänkte vi innan. Lite avskildhet och så. Det var bara det att dragväggen knarrade så att man höll på att bli galen innan fyra barn hade gått in och ut färdigt inför natten. De första nätterna sov vi inte så bra på de hårda soffkuddarna. Men sedan blev vi välsignade med en fantastisk dubbelmadrass att lägga ovan på. Det var ett par snälla tyskar som skänkte oss den. Då sov vi riktigt bra. Efter att barnen slutat knarra i dörren det vill säga.

I vårt lilla hem skulle vi så leva och undervisa våra fyra barn som går i årskurser från ettan till åttan. Det hade nog varit en utmaningen även om vi bott i en lägenhet med möjlighet till bokhyllor, ordentliga arbetsplatser och organisationsmöjligheter. Nu blev det lätt lite kaotiskt då alla böcker, pennor och papper måste förvaras under sofflocken i stället. Men allt går bara man vill. Vi ville.

Att laga mat på gasolkök gick också riktigt bra faktiskt. Man vande sig snart vid att i princip inte ha några avställningsytor alls och att ställa ifrån sig saker på golvet eller inne på toaletten vid behov.

Förtältet var vårt vardagsrum. Där åt vi och undervisade. Där lekte vår minsta timmar i sträck med sina små gubbar och allt vad hon hade. Det vill säga om inte tältet var som ett överhettat växthus på grund av värmen eller inte hade ett golv bestående av vatten och lera efter ett skyfall. Något av detta inträffade dessvärre ganska ofta.

Även om man i våt tillvaro tar med i beräkningen att vi den mesta av tiden hade fantastiskt väder och kunde spendera eftermiddagarna vid stranden eller vid poolen, så skulle nog någon som kikade ner på oss genom ett litet hål från luften tänkt att vi hade det rätt spartanskt, jobbigt och besvärligt.

Och det kanske vi hade. Men ändå hade vi inte det!  Ändå var dessa några av de mest underbara månader jag haft med min familj. För i mitt dessa praktiska omständigheter som skulle kunna liknas vid en enda lång, regntung senvinterdag. Där allt är kallt, tungrott och grått. Där sprack solen plötsligt fram genom små hål i det tunga molntäcket. Gyllene ljus bestrålade plötsligt det grå landskapet och målade de mest fantastiska kontraster. Bilden blev helt ny. Förvandlad och varm.

För att förklara vad jag menar vill jag att du som har lite större barn tänker tillbaka på när barnen var små. När din lilla nyfödda dotter eller son låg där på ditt bröst, när ditt lilla baren sen första gången gav dig ett leende. Minns de små tultande benen som kom emot dig och de knubbiga armarna som sträcktes upp mot dig och ögonen som glittrande mot dina. Minns när barnen satt där i ditt knä och somnade. När dina barn var så där små, oskuldsfulla och fullkomligt tillgivna.

Jag har själv tänkt tillbaka så där. Tänkt på de fösta gyllene åren då barnens kärlek och tillgivenhet var något självklart. Ibland har jag sett på foton från att de var små och fällt en tår av saknad efter den tiden. För när de blev större och började i skolan och kom upp i mellanstadiet började något sakta hända. Deras tillgivenhet var inte längre given. Det kändes många gånger som att barnen höll på att glida mig ur händerna. Som om de drogs bort ifrån mig av någon mystisk, magnetisk kraft. Att plötsligt kompisarna var de som fick alla kärlek och inte jag. Jag fick kämpa varje dag för att behålla den mjuka kontakten. En ibland mycket smärtsam och hård kamp som det kändes som att jag hela tiden höll på att förlora.

Men så sålde vi alltså allt, tog vårt pick och pack och reste ner genom Europa. Och plötsligt blev sjön kav lugn! Kampen och striden var borta. När vi bott några veckor i vår trånga lilla husvagn insåg jag att jag fått tillbaka mina små tillgivna barn från det där gamla fotot. Även om de förstås var större nu. Men det var samma mjuka, tillgivna hjärtan i deras kroppar. Samma glitter i deras ögon.

När vi bara fick vara i lugn och ro tillsammans. Utan många timmar ifrån varandra, utan skolgårdar där man kanske måste göra sitt hjärta hårt för att klara sig. Bara en massa tid tillsammans. Då kom det mjuka barnet fram igen. Det var ifrån deras hjärtan det där gyllene solljuset kom och gjorde vår senvinterdag varm. Ljuset kallas med ett annat ord för anknytning. Om anknytning ska jag berätta mer en annan gång. För liksom solens varma strålar gör att allt på vår jord får liv och kan växa, är anknytningen den näring varje litet eller stort barnhjärta behöver för att blomstra och inte vissna. bort.

Brandkårsutryckning och spanska språkkunskaper

Idag har de blivit ännu mer spanska och också ett äventyr av det lite mer dramatiska ovanliga slaget.

Efter skolan åkte vi hela familjen till en nationalpark alldeles här intill. Ett superhäftigt ställe där man följer en bäck mellan två höga bergsklippor och längre fram kommer till ett vattenfall. Vi hann dock knapp komma dit, innan pojkarna och Joy ville bege sig upp för ena berget. Jag förstår dem, för det såg väldigt spännande och inbjudande ut. Vita bergsklippor och massor av vita stenar och en topp som man känner att man bara måste få kika över. Innan jag visste ordet av var pojkarna redan en bra bit upp. Joy kom snabbt efter, följd av pappa. Jag och Liva klättrade lite också, men hann aldrig komma så långt förrän det höll på att gå riktigt illa.

Kaleb hade kommit upp till en liten platå, när stenarna plötsligt började ge vika och rasa ner. Under honom var Joy och hon träffades av en sten på ena handen och mindre grus rasade över hennes huvud medan hon krampaktigt höll sig fast. Hade en sten träffat hennes huvud kunde det slutat riktigt illa! Hon blev förstås ledsen och rädd, men var inte allvarligt skadad. Kaleb däremot insåg att han kommit till en plats där han inte kunde fortsätta uppåt och inte heller komma ner igen. Pappa Anthon klättrade emot honom och skulle försöka hjälpa, men kunde inte för att det var för brant och stenarna lösa. Jag gick ner en bit med de övriga barnen då jag insåg att detta var ett farligt ställe att klättra på. Tänkte att Anthon får säkert snart ner Kaleb, så kan vi fortsätta mot vattenfallet istället. Jag tröstade Joy och Liva lekte vid bäcken och bland stenarna.

Men det dröjde och dröjde. Kaleb rörde sig inte ur fläcken och Anthon bara stod där såg det ut som från där jag stod. Jag trodde att det var för att Kaleb var rädd och att Anthon försökte peppa honom att våga gå ner.

Ungefär då kom ett par gående på leden längre ner. De hade tre lösa, halvstora hundar som rusade uppför berget mot oss och tokskällde! Var väldigt glad att ingen av oss var hundrädd i det läget. Men jag tyckte ändå det var lite obehagligt med tre okända hundar utan matte eller husse på nära håll sådär. Hundarna gjorde dock inget, utan bara sprang förbi oss och började skälla på Anthon och Kaleb där upp på berget. Efter en stund försvann dom ner till sina ägare. Jag trodde att paret gick vidare, men insåg sen att de dröjde sig kvar och tittade på oss. Efter en stund kom mannen fram och frågade på brittiska om vi behövde hjälp? Jag sa att det behövde vi. Jag hade vid det laget insett att det var mer allvarligt än jag trott. Anthon kunde verkligen inte få ner Kaleb. Då gav sig mannen upp på berget han med för att försöka hjälpa.

Under tiden kom kvinnan mot mig. Jag började prata med henne på engelska och fick snart veta att hon var från Colombia, men bott i Spanien i femton år. Hon var trevlig och jag passade på att öva lite spanska med henne. Hundarna rusade runt, runt och skällde och jagade varandra och plumsade i bäcken om vart annat. Liva blev lite sur på en av hundarna då han snodde hennes lilla båt som seglade i bäcken.

Dramat uppe på berget fortsatte under tiden. Den brittiske mannen kunde inte göra mycket. Den colombianska kvinnan föreslog då tillslut att vi skulle ringa brandkåren. Jag höll med, även om jag tyckte det lät väl dramatiskt. Hon ringde och började prata spanska med olika instanser innan hon slutligen kom rätt. Jag tjuvlyssnade och förstod till min förtjusning sammanhanget! Jag kände ingen oro för Kaleb, utan kände en stor frid inom mig att allt skulle gå bra. Därför kunde jag glädja mig åt den lilla banala saken mitt i alltihop. Kände också stor tacksamhet till att detta par dykt upp och kunde hjälpa oss på detta sätt. Inte lätt för oss att veta hur man får tag i spanska brandkåren ju. Kände Guds stora omsorg där att han ger oss vad vi behöver i rätt tid.

Efter en stund kom så brandkåren. Tre killar kom klivande i full mundering, hälsade och begav sig raskt upp mot Kaleb. De gav Kaleb en hjälm när de kom fram till honom och hjälpte honom sedan smidigt ner, trots att berget var superbrant och väldigt svårt att ta sig fram på. Roligt att se hur det gjorde. På ett par minuter kom Kaleb ner och var vid ganska gott mod trots allt. Så modigt och bra gjort av honom att inte få panik där uppe! Brandmännen kom ner och jag tackade hjärtligt på spanska och de sa att det var så lite och var så trevliga och hjärtliga.

Vi gick sen allihopa mot brandbilen. Det skulle fyllas i lite papper och sådant. Vid brandbilen stod också en barsk uniformerad man; 'Civil guard' stod det på uniformen. Han pratade på spanska med brandkillarna och verkade lite upprörd. Snart visade det sig att han ville se Anthons pass. Då han inte hade med det, blev han inte mindre barsk precis. Det är nämligen lag på att alltid ha passet med sig här i Spanien fick vi veta. Det förklarade brandkillarna för oss på ett lättsamt sätt. De var avslappnade och glada och pratade lite med mig och barnen, medan den sure vakten fortsatte att vara barsk. De tyckte vi såg ut som ett helt team med så många barn och den ena brandkillen berättade stolt att han hade tre barn. De verkade också bara tycka att det var en rolig utryckning och helt naturligt att grabbar i den åldern ger sig upp för branta, farliga berg. De fick oss verkligen att slappna av trots den barske vakten.

Vakten måste dock absolut se passet och därför fick vi efter en stund allihopa gå till bilen och köra hem till lägenheten vi nu hyr för att hämta passet. Vakten följde efter med sin bil.

När han sen började prata med Anthon på parkeringen insåg jag snart att han inte kunde ett ord engelska. Och då kom min pyttelilla kunskap i spanska väl till pass. Jag kunde med enstaka ord förklara så pass mycket att bara Anthons pass gick att få se på, då Kalebs är i Estepona, där vi har vår husvagn. Och även att vi bara bor här under två veckor. Medan Anthon hämtade passet, stannade jag så kvar på parkeringen och "småpratade" lite med honom och förklarade att jag bara kunde väldigt lite spanska, men ville lära mig. Jag lyckades med detta lättsamma, stapplande småpratet mjuka upp hans bistra min lite i alla fall och han drog nästan på munnen vid ett tillfälle. Alltid något.

När Anthon kom med passet kunde jag med enstaka ord ge honom den information han behövde för att fylla i sitt formulär. Det var inte mycket jag sa, men det kändes så coolt att det lilla jag kunde kom till stor användning.

Slutet gott, allting gott och ännu lite mer självförtroende vad gäller spanska förvärvad. Vad gäller Kaleb så verkar han inte ha fått några men av händelsen, utan tycker nu i efterhand att det ju var lite annorlunda och kul att bli hjälpt av brandkåren och konstaterade nöjt att han nu har något roligt att berätta för kompisarna i Sverige.



 

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!

Nu har vi bott i Spanien i en och en halv månad. Saker och ting har dock inte blivit som vi först tänkte oss. Det blir de ju för övrigt aldrig. Min erfarenhet är att det i slutändan blir bättre!

I alla fall var det tänkt att vi skulle flytta in i vår lägenhet den första oktober. Men på grund av den spanska byråkratin har det dragit ut på tiden. Vi har således bott på en camping under hela den här tiden i väntan på lägenheten.

Detta kan ju låta charmigt och mysigt. Och det är det väl på sitt vis. Lite av en semester som aldrig tycks ta slut. Men när man som vi, vill integrera sig med spanjorerna och den spanska kulturen, är inte en camping vid solkusten det bästa stället. Tro mig.

Här finns tvärtom människor från alla möjliga andra länder. Mest engelsmän, tyskar och fransmän. Dessa människor är här för det varna klimatet och solen. Inte för att interagera med spanjorer. De verkar inte intresserade av att ens säga ett enda ord på något annat språk än sitt eget. Så istället för att försiktigt lära känna mina spanska grannar i den lilla spanska byn vi ska bo i och genom det lära mig spanska, har jag funnit mig själv tala små fraser på tyska och franska (på franska endast bonjour) och engelska med engelsmännen.  Några få, små hälsningsfraser med personalen på campingen och några få ord i mataffären är all spanska jag fått tillfälle att lära mig bland vanligt folk.

Att lära sig spanska på ett naturligt sätt har därför varit mycket svårt. Jag har därför försökt lära mig på alla möjliga andra vis. Jag har lyssnat på Bibeln på spanska, lyssnat på spansk radio och film dubbad till spanska. Jag har flitigt använt mig av appen "Google translate" och slagit upp ord och fraser dagarna i ända. Jag har lyssnat på klassiska sagor på spanska via youtube. Jag har lärt mig början av en sång ur filmen: "Frost" på spanska. Jag har flera andra appar med spanska och jag har hjälpt min äldste son med hans skolspanska. Jag har kort sagt försökt lära mig spanska på alla sätt jag kommit på.

Men det bästa sättet att lära sig ett nytt språk är ju att faktiskt prata med människor som har språket som modersmål. Fråga dem vad det och det heter. Lära känna dem och lära känna sättet de pratar och umgås på. Börja prata själv och använda de ord man kan.

Det har därför varit mycket frustrerande för mig att inte få bo i ett vanligt spanskt bostadsområde. Jag är dessutom en människa med en introvert personlighet och jag har inte så lätt att närma mig nya människor om jag inte känner mig trygg. Speciellt inte när jag inte kan språket. Jag känner mig lätt dum och får tunghäfta. Trots att jag lärt mig ganska många ord och meningar, flyger de ut ur huvudet som en skock fåglar när jag får chansen att t ex öva lite spanska i affären, vid fruktståndet eller på något liknande ställe.

Min man däremot kan mycket mindre än mig, men är inte alls rädd att slänga sig med de få ord han kan till höger och vänster. Extrovert och socialt kompetent som han är. Jag har känt att det är hopplöst för mig.

Men idag kom ett genombrott. Av gigantiska mått!

Idag gick vi nämligen på familjegudstjänsten på spanska, istället för på den internationella gudstjänsten på engelska som vi gjort tidigare i kyrkan vi går till. Och genast blev jag översköljd med spanska på riktigt!

Innan vi knappt hunnit sätta oss kom en spansk kvinna fram till mig och började prata på spanska med mig. Jag förstod ingenting, men jag kände mig så där härligt glad och frimodig som jag gör när jag kommer till kyrkan. Så jag bara skattade och försökte förstå så gott det gick. Tillslut hämtade hon en annan kvinna som kunde engelska. Kort därefter vände sig en kvinna i bänken framför oss om och började prata med mig på spanska och hälsade på barnen. Och utan tunghäfta kunde jag få ur mig att jag inte förstod så bra, men jag frågade vad hon hette och berättade vad jag hette och hon var så kärleksfull och go och gav mig en puss på kinden.

Sen började själva gudstjänsten. Och till min stora glädje och förundran märkte jag att alla mina försök att lära mig spanska på egen hand hade burit frukt! För jag förstod  mycket av texten i sångerna och jag förstod en hel del av bibelorden som lästes. Tack vare de ord jag förstod, kunde jag förstå vilket bibelord det var och veta vad det betydde. När prästen sedan började predika förstod jag inte så mycket. Men jag förstod i alla fall vad han predikade om. Det kändes fantastiskt! Och jag förstod när han sa att alla barn fick komma fram och förstod att han sa till dem att de var väldigt fina. Sen kom fler sånger och jag sjöng med i texten på skärmen och förstod till stora delar vad vi sjöng. Så härligt!

Men det riktigt stora hände efter gudstjänsten. Då var Joy törstig och ville dricka vatten. Jag gick då fram till en person och frågade på spanska var toaletten låg. Och jag förstod svaret! I toalettkön sen stod en kvinna. Hon hälsade på mig och jag hälsade tillbaka. Hon började prata och jag sa då att jag bara kan väldigt lite spanska och frågade om hon kunde engelska. Det kunde hon inte. Så då fortsatte vi helt enkelt att prata på spanska. Hon frågade varifrån jag var och jag kunde berätta att jag är från Sverige. Hon sa då något om att det är kallt där. Jag förstod och kunde även säga att det nu är snö i Sverige (ordet snö hade jag lärt mig i "Frostsången".) Sen frågade hon om Joy var min dotter. Jag bekräftade detta och kunde även berätta att jag har fyra barn; två pojkar och två flickor. Hon berättade då att hon också har fyra barn, fast en pojke och tre flickor. Sen kom hennes dotter ut från en av toaletterna och det var vår tur. Så då sa vi hejda.

Det var då jag insåg att jag faktiskt fört ett samtal PÅ SPANSKA!! Ni må tycka att jag är barnslig, men detta är stort för mig! Det känns helt fantastiskt. Som jag längtat efter detta! Jag har många gånger under vår tid här i Spanien misströstat och tänkt att jag aldrig kommer att lära mig spanska. De pratar så fort och jag har inte förstått hur jag ska någonsin ska kunna förstå. Än mindre prata själv. Lära sig spanska via "Google translate" liksom. Vilket skämt.

Men nu ser jag det hända! Jag har pratat med en spansk person och jag förstod vad hon sa och hon förstod vad jag sa! Språkförbistringen är bruten. Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för mig!

Avslöjad vid kassabandet i mataffären

Vår familj har just flyttat ner till Spanien för att bo här fram till nästa sommar ungefär. Än så långe bor vi i vår husvagn på en camping i väntan på vår lägenhet och känner oss därför ännu mest som turister.

Men ändå är det inte som att vara på semester i ett annat land. Jag vet ju att detta faktiskt ska bli mitt hem för en längre tid och vill därför försöka smälta in i samhället. Och när jag tänker så, märker jag hur annorlunda jag är.

Det mest uppenbara är ju språket. Men förutom det misstänker jag att det finns en mängd dolda koder och oskrivna lagar som jag som utlänning inte har en aning om. Jag bara känner på mig att jag kanske beter mig på ett konstigt sätt och missar något. Läskig känsla. Plötsligt har jag blivit invandraren och inte endel av den inhemska befolkningen.

Igår t. ex. var jag i mataffären. Jag gick runt bland hyllorna och försökte (trots mina ljusblå ögon) verka van, naturlig och spansk. Men hela tiden kom jag på mig själv med att snegla på folk omkring mig för att se hur de betedde sig och jag drev runt, runt för att försöka hitta de varor jag sökte i en för mig obegriplig organisation.

I fruktavdelningen upptäckte jag som tur var att man ska gå fram till en liten disk där en person står och väger och sätter på en lapp på frukten och grönsakerna. Jag gled fram dit - efter att ha gått runt en bra stund och letat bland många okända fruktsorter och säkert mer sett ut som ett storögt, förundrat barn än som den vana spanska kvinnan jag inbillade mig vara  - och kände mig nöjd med att kunna hälsa:  'Hola!' till killen vid vågen och sen säga: 'Gracias!' med ett litet läspljud som de har här på sydkusten, innan jag gick vidare som om detta var precis vad jag alltid brukar göra när jag handlar. Och inte avslöjade jag med en min att jag i själva verket kommer ifrån ett land som gör allt för att slippa mänsklig kontakt och mer eller mindre trycker självscaningsapparater i händerna på sina kunder.

När jag slutligen äntligen lyckats hitta de få varor jag skulle ha, gick jag nöjd med min insats mot kassan och tänkte att nog ingen märkt något avvikande med mig. Jag började så glatt och intet ont anande rada upp mina varor på en snygg och prydlig rad på bandet med streckkoderna riktade mot kassörskan. Men så tittade kunden före mig lite konstigt på min prydliga rad. Och jag fick i samma ögonblick syn på hans saliga röra på bandet. Avslöjad!

All spanskhet jag försökt klä mig i föll ner i en hög på golvet och kvar stod jag i bara underkläderna och lyste svensk (eller möjligen tysk) med min prydliga, korrekta rad av matvaror framför mig.

Så gick det med det.

Men jag misströstar icke! Jag pluggar spanska för glatta livet och kommer säkerligen snappa upp fler och fler av de dolda koderna allt efterom. Det känns spännande och roligt att på detta sätt få tränga in i en ny härlig kultur! Och vem vet. När det är dax att åka hem kanske jag blivit mer spansk än svensk och acklimatiserats så mycket att jag gör bort mig i Sverige. Jag har förövrigt aldrig passat in så bra i det politiskt korrekta Sverige, så det blir i såfall ingen större skillnad. Och jag har på känn att jag kommer trivas riktigt bra i ett land som har en stark kristen kultur och en befolkning som inte står med näsorna i sina iphones utan pratar med varandra och som inte stressar, utan som tycks ha all tid i världen för sina familjer, medmänniskor och de verkliga värderna  i livet.