Näringen som får varje barnahjärta att blomstra

Vi sålde vårt hus och det mesta av våra ägodelar. Köpte en stor bil och en husvagn istället. Vi lämnade allt och reste ner genom Europa. Ömsom på stora motorvägar i Tyskland, ömsom på smala, slingriga vägar genom Belgien och Frankrike. Övernattningar på olika campingar eller på en långtradarparkering. Tillslut stannade vi på en camping nästan så långt söderut man kan komma på den Spanska solkusten. Där ställde vi upp vår husvagn och tänkte att vi skulle bo där under ett par dagar tills vi fick den lägenhet vi lagt handpenning på.

Nu blev det inte så. Lägenhetsköpet drog ut mer och mer på tiden för att tillslut inte bli av alls. Under tiden bodde vi kvar i vår husvagn. Vi blev kändisar på campingen. Det var liksom vi och våra fyra barn bland alla europeiska pensionärer med husbil.

Vi fann oss själva leva vecka ut och vecka in på några få kvadratmetrar. Barnen sov i ena halvan i två par husvagnsvåningsängar. Jag och mannen bäddade om soffdelen med bord till dubbelsäng varje kväll. Mellan rummen fanns en dragvägg att dra för. Det är ju väldigt bra tänkte vi innan. Lite avskildhet och så. Det var bara det att dragväggen knarrade så att man höll på att bli galen innan fyra barn hade gått in och ut färdigt inför natten. De första nätterna sov vi inte så bra på de hårda soffkuddarna. Men sedan blev vi välsignade med en fantastisk dubbelmadrass att lägga ovan på. Det var ett par snälla tyskar som skänkte oss den. Då sov vi riktigt bra. Efter att barnen slutat knarra i dörren det vill säga.

I vårt lilla hem skulle vi så leva och undervisa våra fyra barn som går i årskurser från ettan till åttan. Det hade nog varit en utmaningen även om vi bott i en lägenhet med möjlighet till bokhyllor, ordentliga arbetsplatser och organisationsmöjligheter. Nu blev det lätt lite kaotiskt då alla böcker, pennor och papper måste förvaras under sofflocken i stället. Men allt går bara man vill. Vi ville.

Att laga mat på gasolkök gick också riktigt bra faktiskt. Man vande sig snart vid att i princip inte ha några avställningsytor alls och att ställa ifrån sig saker på golvet eller inne på toaletten vid behov.

Förtältet var vårt vardagsrum. Där åt vi och undervisade. Där lekte vår minsta timmar i sträck med sina små gubbar och allt vad hon hade. Det vill säga om inte tältet var som ett överhettat växthus på grund av värmen eller inte hade ett golv bestående av vatten och lera efter ett skyfall. Något av detta inträffade dessvärre ganska ofta.

Även om man i våt tillvaro tar med i beräkningen att vi den mesta av tiden hade fantastiskt väder och kunde spendera eftermiddagarna vid stranden eller vid poolen, så skulle nog någon som kikade ner på oss genom ett litet hål från luften tänkt att vi hade det rätt spartanskt, jobbigt och besvärligt.

Och det kanske vi hade. Men ändå hade vi inte det!  Ändå var dessa några av de mest underbara månader jag haft med min familj. För i mitt dessa praktiska omständigheter som skulle kunna liknas vid en enda lång, regntung senvinterdag. Där allt är kallt, tungrott och grått. Där sprack solen plötsligt fram genom små hål i det tunga molntäcket. Gyllene ljus bestrålade plötsligt det grå landskapet och målade de mest fantastiska kontraster. Bilden blev helt ny. Förvandlad och varm.

För att förklara vad jag menar vill jag att du som har lite större barn tänker tillbaka på när barnen var små. När din lilla nyfödda dotter eller son låg där på ditt bröst, när ditt lilla baren sen första gången gav dig ett leende. Minns de små tultande benen som kom emot dig och de knubbiga armarna som sträcktes upp mot dig och ögonen som glittrande mot dina. Minns när barnen satt där i ditt knä och somnade. När dina barn var så där små, oskuldsfulla och fullkomligt tillgivna.

Jag har själv tänkt tillbaka så där. Tänkt på de fösta gyllene åren då barnens kärlek och tillgivenhet var något självklart. Ibland har jag sett på foton från att de var små och fällt en tår av saknad efter den tiden. För när de blev större och började i skolan och kom upp i mellanstadiet började något sakta hända. Deras tillgivenhet var inte längre given. Det kändes många gånger som att barnen höll på att glida mig ur händerna. Som om de drogs bort ifrån mig av någon mystisk, magnetisk kraft. Att plötsligt kompisarna var de som fick alla kärlek och inte jag. Jag fick kämpa varje dag för att behålla den mjuka kontakten. En ibland mycket smärtsam och hård kamp som det kändes som att jag hela tiden höll på att förlora.

Men så sålde vi alltså allt, tog vårt pick och pack och reste ner genom Europa. Och plötsligt blev sjön kav lugn! Kampen och striden var borta. När vi bott några veckor i vår trånga lilla husvagn insåg jag att jag fått tillbaka mina små tillgivna barn från det där gamla fotot. Även om de förstås var större nu. Men det var samma mjuka, tillgivna hjärtan i deras kroppar. Samma glitter i deras ögon.

När vi bara fick vara i lugn och ro tillsammans. Utan många timmar ifrån varandra, utan skolgårdar där man kanske måste göra sitt hjärta hårt för att klara sig. Bara en massa tid tillsammans. Då kom det mjuka barnet fram igen. Det var ifrån deras hjärtan det där gyllene solljuset kom och gjorde vår senvinterdag varm. Ljuset kallas med ett annat ord för anknytning. Om anknytning ska jag berätta mer en annan gång. För liksom solens varma strålar gör att allt på vår jord får liv och kan växa, är anknytningen den näring varje litet eller stort barnhjärta behöver för att blomstra och inte vissna. bort.