Nu SKA bloggen bli en bok!!

Jag vet att jag för ganska längesedan skrev om att jag skulle vilja göra min blogg till en bok. I bara ett ex alltså, som ett minne att ha kvar i bokhyllan för mig själv, barn och kanske barnbarn att titta i längre fram. Då kontaktade jag bokmagasinet Vulkan. De sa då att jag skulle klistra in alla mina texter i ett worddokument och sedan skicka in. Japp, tänkte jag. Bara att sätta igång och redigera, klippa och klistra då!

Rätt snart insåg jag dock att detta var ett oöverstigligt berg till arbete. Jag har ju bloggat i över sex år och har skrivit över 500 inlägg! Puh! Det hela lades undermedvetet på hyllan tills vidare...

Men det har ändå gnagt lite i mig detta att jag måste spara texterna säkert. Tänk om bloggen försvinner och alla texter bara är borta! Det får ju bara inte hända! Så tittade jag åter på det igår och hittade nu ett annat företag som kan hjälpa mig med detta. "Blogg till bok" heter det och har ett jättesmidigt sätt att omvandla min blogg till en bok. Inget klippa och klistra, utan man bara följer fyra enkla steg, så fixar de det. Fantastiskt! De har identifierat precis mitt behov!

Så nu innan jag ska följa de där stegen och göra min beställning, sitter jag och går igenom hela min blogg sedan 2007 då jag startade. Jag tänkte mig att bara snabbt se över inläggen och se vilka som känns värt att ha med och ev rätta lite skrivfel och så.

Men så jättesnabbt går det nu inte. Trots att jag säger till mig själv att jag inte kan fastna överallt och läsa och rätta varje liten bokstav som hamnat fel. För bloggen är ju fylld av minnen! Det är som när jag som tonåring skulle städa mitt rum och sortera gamla saker. Jag fastnade alltid på golvet i mitt rum i skräddarställning med någon gammal kär leksak eller en gammal dagbok i knät. Och städningen den tog evigheter, men gjorde mig varm och glad inombords.

Mina bloggtexter är precis som dessa gamla lådor med leksaker och dagböker och bokmärken. De är till bredden fyllda av minnen! De tar mig tillbaka till åren när barnen var små. Till mina dagliga vedermödor och glädjeämnen. Till sommaren för tre år sedan då jag var så pysslig och gjorde egen glass av mina krusbär och plockade in levande blommor varje dag. Till Lilla L:s födelse, till Boppos första fotbollsträning, till Jojjans första simtag och till Nonnos alla finurliga kommentarer genom åren. Till mitt köksbord där jag satt och grät av förtvivlan ibland, men fick uppleva hur Jesus kom mig till hjälp mitt i all förtvivla bland trots, bajsblöjor och disk.

Och jag blir alldeles varm inombords! Tänk vilka fantastiska rika år jag har bakom mig. Kärleken till mina barn växer! För i blogginläggen har jag så tydligt kunnat se deras unika alldeles underbara personligheter lysa som röda trådar genom väven av vardagshändelser.

Nu är de flera år äldre; den störste fyller 13 i år och i höst börjar min minsta lilla skrutta Lilla L i förskoleklass!! Obegripligt! Och på något vis har de nu alla fyra lyckats hamna i någon slags krisålder samtidigt. Det är tonårshormoner och sexårstrots och känslor och utbrott i en salig röra här hemma just nu. Ibland undrar jag hur vi ska ta oss igenom.

Men att läsa mina blogginlägg gör mig varm, lugn och glad. Jag ser ju så tydligt hur Jesus hållit mig i handen genom alla tuffa småbarnsår. Han håller min hand nu också. Och han hjälper mig se barnen bakom alla hormoner, tårar och skrik.

All läsningen av både inlägg och kommentarer gör mig också så sugen på att börja blogga på allvar igen! Det var ju så härligt de där åren när jag bloggade ofta och hade en jämn kontakt med er bloggläsare.

Så vi får se hur det går. Först ska jag nu i allafall gå igenom hela bloggen och få boken gjord. Jag är på år 2010 nu, så det går i allafall framåt. Sen kanske det börjar droppa in lite fler inlägg här igen. Mitt bokmanus är i stort sett klart nu, så då borde ju mer tid till bloggskrivande finnas. Hoppas det finns kvar några som läser. Gör det det, så lämna gärna ett avtryck så att jag får säga hej!

Trevlig söndageftermiddag! Hoppas julisolen skiner även hos dig!

Perfekt frid mitt i all smärta

Var hos pappa idag. Brukar bli glad och upplyft av det, för han är så fylld av Gud och det smittar av sig. Men idag var det inte riktigt så. Han klagade på att han höll på att tappa synen. Såg inte så bra som tidigare. Han tog på och av glasögonen och blinkade och var bekymrad. Och han kunde inte sjunga som förut. Vi brukar sjunga ihop och han brukar bli så salig och glad. Men idag fungerade det inte. Han stoppade hela tiden mitt i sången och sa att han inte känner igen sin röst. Inte känner igen sig själv.

Det kan hända att detta var tillfälliga saker. Synen kan kanske åtgärdas med nya glasögon och han kanske bara var ur form idag. Men ändå kom en oro och en sorgsenhet över mig. Tänk om han blir sämre och sämre? Tappar förmåga, efter förmåga. Så smärtsamt. Vill inte se honom lida så!

I bilen hem grät jag. Jag kände mig så sorgsen över att det ska behöva vara så här. Att så många gamla människor blir dementa och sakta tynar bort mer och mer. Pappa är en av de bättre på sin avdelning. Det är beklämmande att se många av de andra där; som inte kan prata ordentligt, måste matas...Så ovärdigt människan.

Kände att förtvivlan höll på att fånga mig i sitt grep. Smärtan ville tränga djupt in i mig och kasta mig utför. Men jag ropade till Gud. Bad: "Jesus Kristus förbarma dig över min pappa. Jesus Kristus förbarma dig över de andra gamla som bor på hans avdelning. Förbarma dig över alla gamla, ensamma, sjuka, dementa och glömda i vårt land."

För vad kan jag annars göra? Jag kan inte räcka till ens för min pappa. Skulle vilja vara hos honom mycket mer. Men jag kan inte bära honom och inte de andra gamla sjuka heller. Det kan bara Jesus. Jag får lämna över både pappa och all min smärta över människors elände i hans gudomliga händer. Och jag vet att när min pappa en dag dör, då väntar himlen på honom. Då ska han bli ung på nytt och kunna springa, sjunga och skratta tillsammans med Jesus och alla dem som gått före honom dit.

Kände mig ändå fortfarande sorgsen och nedstämd när jag kom hem. Men så tittade jag på Instagram och där visade någon att hon lyssnade på någon som heter Laura Story. Jag gick in på Youtube och kollade upp henne. Klickade på en sång som heter: "Perfect peace". Och då kom Jesus till mig. Det vara som att han talade rakt in i mitt hjärta genom varje ord i sången.

Guds omsorg är oändlig. Hans vägar outgrundliga. Tänk att han kan ge mig sin perfekta frid mitt i all smärta som finns här på jorden.

Jesus kom till mig genom den här sången. 

Det här med att ha semester och att vara ledig

Jag har nu fått semester och det njuter jag kolossalt av. Igår morse, måndag morgon och första dagen på min efterlängtade semester, vaknade jag av mig själv strax innan kl 7. Känslan av att ha semester var så ljuv och jag trippade runt barfota en stund i ett sovande hus och riktigt smakade på ordet: semester.

Ännu har det dock inte riktigt gått in i mig att jag faktiskt är ledig. Att jag faktiskt ska vara det i flera veckor framöver. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på allt jag nu vill hinna göra. Men redan där, i ordet "hinna", skorrar det fel någonstans. Att försöka hinna något signalerar ju stress och prestation. Det var ju just de sakerna jag skulle vila ifrån nu.

Ja, jag märker att det inte är så lätt att vara ledig. Det kan låta knasigt. Hur svårt kan det vara tänker du? Men för mig är det inte självklart. Jag har en lång mental lista på saker jag nu vill (hinna) göra istället för att jobba. Det finns fortfarande "borden" i mitt medvetande. T ex så tänkte jag innan jag började skriva det här blogginlägget, att jag borde plocka blåbär eller jobba på mitt bokmanus istället. Jag har en väldig tendens att vilja göra det allra bästa av min tid hela tiden. På gott och ont. Ofta är det till min fördel. Jag lever medvetet och får saker gjorda. Men det ställer till problem för mig när jag ska vara ledig. Jag vill ju även vara ledig på bästa möjliga vis. Ja, sådan är jag och har alltid varit. Redan som tonåring skrev jag ibland scheman över dygnets alla timmar för att ingen tid skulle gå till spillo.

Men jag vet ju att det jag behöver allra mest är att bara vara. Bara ta dagen som den kommer. Strosa genom skogen här intill och plocka solvarma smultron som smälter i munnen. Leva i nuet. Meditera på alla små och stora under i Guds underbara natur. Ledordet bör vara: "vad vill jag" och inte: "vad borde jag".

Jag har ingen längtan efter att resa bort och uppleva en massa saker. Visst kan det vara roligt och vi ska göra en resa i slutet av augusti. Men jag vet, att tar jag inte vara på de här lediga veckorna och bara tillåter mig själv att leva en minut i taget, så kommer jag inte att känna att jag har fått vila. Allt det där jag vill hinna göra kommer jag att kunna göra i frid och i vila om jag bara först låter Gud stilla min stressade själ. Och det är de stilla stunderna i nuet jag kommer att minnas i höst när mörkret drar in över vårt land igen. Det är de som kommer att lysa som ett varmt ljus inom mig i mörkaste november.

I eftermiddags gick jag ner mot åkern, till min favoritplats där jag brukar sitta och prata med Gud. I dikeskanten där böjde jag mig ner på huk för att titta närmare på en liten blomma. Och vet ni vad jag fick se! Jo under det höga gräset, under stora blad och spretig vegetation växte det en massa mogna smultron stora som hallon! Jag blev barnsligt förtjust och tänkte på en rad ur en sång: "Bara dom som vandrar nära marken, får se dina under Gud". Jag hade missat dem allihop om jag inte stannat upp och böjt mig ner.

En av dem som jobbar på min pappas demensboende sa sist jag var där: "De andra har ju snart haft sina tre veckor, vad fort det går. Det kommer ju att gå lika fort för oss som går på semester nästa vecka." Jag hörde en trötthet och en uppgivenhet i de orden.

Men oavsett hur lång eller kort semester man har, tror jag att man får ut mest av den om man verkligen tar sig tid till att just vila. Till att vara och inte till att hinna en massa saker.

En retreatledare sa en gång på en retreat jag var: "När jag jobbar, jobbar jag på att jobba. När jag är ledig, jobbar jag på att vara ledig."

De visdomsorden tänker jag på nu, där jag sitter under altantaket och lyssnar på det stilla sommarregnet som smattrar ovanför mig. Och de orden ska jag bära med mig under mina semesterveckor framöver. Jag sätter punkt nu skickar iväg det här inlägget. Sen sitter jag kvar en liten stund till. Lyssnar på regnet som smattrar. På myggorna som surrar. På stillheten i den ljumma högsommarkvällen.

Berörd av Filip och Fredriks podcast

Jag brukar inte lyssna på podcasts i någon större utsträckning och Filip och Fredriks hade jag aldrig lyssnat på innan igår eftermiddag. Men då. I går eftermiddag alltså, blev jag tipsad om att lyssna på sista kvarten av senaste avsnittet: "Såsigheten".

Då pratade de ovan nämnda herrarna om Carolas framträdande i Allsång på Skansen. Framförallt var de mycket fascinerade över tystnaden som uppstod då Carola berättade att det som betytt mest för henne under hennes karriär är när fans skriver till henne och berättar att de kommit till tro på Gud genom hennes musik. De beskriver hur väl denna tystnad från publiken och Måns Zelmerlöw illustrerar hur "vrålsekulariserat" Sverige blivit. Att det för 30 år sedan när hon vann med Främling, inte alls var så laddat att hon höll i en bibel och pratade om Gud. Här någonstans börjar de prata om att Sverige är påväg mot den totala sekulariseringen, så till den grad att det blir nästan omöjligt att inte påverkas om man kommer hit från andra länder.

Och nu kommer det som berörde mig så djupt. För en av dem (skiljer inte på rösterna), säger nu att han för första gången någonsin känner att det är lite synd att sekulariseringen gått så långt i Sverige. Han ursäktar sig och skyller på lågt sommar-IQ när han säger detta, men fortsätter ändå med att säga: "Låt oss bli mer andliga, låt oss förenas och jubla för en gångs skull över att någon upplevt en kontakt med ett högre väsen!" Detta tar tag i mig djupt. För jag upplever att det är hans hjärta som talar, inte hans såsiga IQ-befriade sommarhjärna. Och någonstans uppfattar jag en längtan och ett tyst rop efter Gud!

När Filip och Fredrik sedan fortsätter med att försöka komma fram till vad svensken har för Gud och kommer fram till att den svenska religionen är löftet om två månaders sommar, börjar mitt hjärta gråta. För plötsligt inser jag den djupa tragiken i detta uttalande. Den totala tomheten i att inte ha någon annan religion än sommaren! Nu tror jag att många svenskar tror på Gud på något sätt, men det ligger ändå mycket i vad han säger. Och jag tror att sekulariseringen på ett effektivt sätt berövar fler och fler svenskar den lilla gudstro de kanske trots allt har.

Jag lever med Gud varje dag, upplever hans frid och stilla kärlek på insidan varje gång jag stillar mig och lyssnar. Han är min glädje och min mening. Jag kan vara lika lycklig en regnig grå novembereftermiddag i kön på ICA, som jag är en ledig semesterdag i juli vid en solglittrande sjö. För min glädje kommer djupast sett inifrån. Från Gud. Jag gråter när jag inser vidden av tomheten i många svenskars inre. Att inte ha något djupare att leva för än stundens njutning och några korta semesterveckor. Vilket mörker. Vilken vilsenhet. Vilken ensamhet.

Jag ber idag och under mina semesterdagar framöver för varje vrålsekulariserad svensk. För varje svensk som inte drar sig för att häda och förbanna. För varje svensk som ser på sådana som mig som en sinnesrubbad, högerkristen, homofob. För varje svensk som inte har något högre än den svenska sommaren att leva för. För Filip och Fredrik. Jag ber för dem alla. Och är du en av dem ber jag också för dig. Ber att den levande Guden som skapat skyarna och haven, bergen och skogarna, åkrarna och varje liten blomma på de svenska ängarna denna sommar och som skapat dig, ska visa sig levande och verklig. Jag ber att han på sitt milda kärleksfulla sätt, ska fylla den fasansfulla tomheten som finns i er, mina svenska medmänniskors bröst. Jag ber att Guds kärlek ska tränga igenom. Att kärleken från Jesu ögon ska få träffa varje kallt hjärta och stilla värma, läka och älska.

Något jag inte hade en tanke på för tretton år sen

Den här musiken gick ju också att städa till.

I ett hem med fyra barn, två hundar, samt en drös med dagbarn som kommer och går stökas huset ständigt ner! Man plockar och plockar och försöker få barnen att plocka upp efter sig, men ändå är huset ofta rörigt framåt kvällen. Inte så sällan känner jag mig då trött och inte alls sugen på att städa upp. Igen.

Det är då jag brukar kommendera in familjen i köket och så sätter vi på musik och tokstädar tillsammans! Efter ungefär tre låtar brukar familjen tappa sugen. Men det fina är att då har jag precis fått upp farten och städar klart utan att det känns det minsta jobbigt eller bittert.

Hittills har jag alltid valt musik, eftersom jag bestämt hävdat att jag annars inte kan städa. Familjen har köpt det. Tills igår. Då insisterade pojkarna på att få välja. Jag försökte protestera, men de gav sig inte. Jag gav med mig efter en vädjande blick från maken.

Och det visade sig ju att det gick hur bra som helst att städa till deras musik också. Fann snart mig själv stå och digga och sjunga med vid diskbänken! Pojkarnas ögon lyste.

Tänk vad det är berikande att ha barn! Inte bara när det gäller musik. Nej tack vare barnen har jag kommit in i världar jag inte skulle att kommit in i annars. Fotbollsvärlden, innebandyvärlden och på sistone även ridskolevärlden för att bra nämna några. Och i alla dessa nya världar träffar jag människor jag inte annars skulle ha träffat. Och detta är ju bara början. Detta är en bonus med föräldraskapet som jag inte hade en tanke på när det för första gången begav sig för nu snart tretton år sen.

En klännings upprättelse

Ett litet band räddade klänningens heder

Imorse när vi skulle göra oss klara för att åka till kyrkan, kom jag slutligen till den vanliga frågan om kläder. Brukar inte ägna detta moment många minuter, utan snabbt ögna igenom utbudet; det som lyckats ta sig från tvättkorgen och tillbaka till min garderob, och raskt bestämma mig för vad jag ska ha. Detta av den enkla anledningen att det vid det laget vanligen bara är minuter kvar innan vi måste åka. Jag värderar saker som att ta en morgonpromenad, lugnt äta min frukost och stilla begrundande dricka mitt morgonkaffe mycket högt och har därför fått utvecklat förmågan att avklara klädfrågan fort och effektivt.

Kunde denna morgon snabbt konstatera att inget av de få alternativen i min garderob såg särskilt tilltalande ut. Jag begav mig därför vidare till kartongen med sommarkläder; de som tagit sig ner från vinden till vårt sovrumsgolv, men ännu inte lyckats ta sig upp på galgarna i garderoben. Rev lite lätt stressat runt bland kläderna där och drog fram en klänning jag haft motstridiga känslor till under flera år. Klänningen köpte jag för längesen, men jag har trots att jag egentligen tycker den är fin, alltid känt det som att jag går omkring i ett tält när jag har den. Den har därför säsong efter säsong fått hänga oanvänd i garderoben och varje höst åkt upp på vinden igen. Säkert full av sorg och mindervärdighetskomplex över att inte anses värdig att visas upp ute i solen bland människorna.

Men när jag idag stod och höll i den, kom plötsligt en idé farande. Som en riddare utsänd att rädda den arma klänningens heder red den in i mitt medvetande och fick mig att ge klänningen en chans! Jag drog snabbt på mig den och började rusa runt i huset i jakt på något lämplig band. För den enkla idén gick ut på att helt sonika knyta ett band i midjan! I min otroligt röriga sypuff hittade jag snart vad jag sökte och knöt bandet runt midjan. Voila! Plötsligt kände jag mig vacker och fin! Jag tänker mig att klänningen under glädjetårar tackade sin riddare, medan jag kvickt släpade fram strykbräda och strykjärn och sjöng av hjärtats lust hela tiden när den sedan gjordes slät och fin.

Tänk att en sådan liten detalj kunde göra all skillnad! Otroligt att jag inte kommit på denna lilla enkla grej förrän nu. Men vad gör det nu när jag helt gratis fått mig en ny klänning att ha många söndagar framöver. Jag har nämligen på känn att denna klänning i rasade fart har gått från förkastad till en riktig favorit. Vilken solskenshistoria för en liten förbisedd klänning denna regniga junidag!

Styrkan inom mig

                                                                                                                      

Imorse vaknade jag med en dunderförkylning! Inget att deppa för i sig egentligen, men till saken hör att jag den senaste tiden varit så trött att jag inte orkat mycket utöver att sköta mitt jobb och ta hand om det mest nödvändiga här hemma. På helgerna har jag varit helt slut och inte orkat mycket annat än att sola, läsa och prata med Gud. Härligt javisst! Men jag har längtat efter att få ork och inspiration till att göra det där lilla extra i mitt hem. Gå runt och pyssla om blommorna, rensa i någon låda och liksom lägga ner lite kärlek här och var och inte bara riva av ett varv med dammsugaren. 

Jag har gillat läget, bidat min tid och tänkt att i början av juni blir det färre dagbarn och lite luftigare dagar. Då kommer jag att finna lugnet och tiden till att göra allt det där jag inte orkat på länge. 

Juni kom, arbetet blev lugnare, men som ett slag i magen kom då en kraftig reaktion på pollen! Jag har inte pollenallergi, men tydligen kan man vara överkänslig ändå och reagera när det blir mycket. Och det gjorde min arma kropp. I flera dagar har jag varit täppt och känt mig alldeles matt. Köpte en pollenspray och kände att jag efter en kvart fick nytt liv! Men råden om att hålla sig inomhus, inte hänga tvätten ute och träna inne kändes som ondska rakt igenom. Att inte kunna vara ute och njuta av solens varma smekningar, syrénernas ljuva dofter, grönskan och fåglarna och allt det underbara som Gud låter oss njuta av under ljuvaste juni utan att bli sjuk kändes som ett hån mot mig! Jag som fullkomligt älskar att vara ute under alla årstider! Medger här villigt att jag i går bröt ihop. Jag bara grät i förtvivlan över att det alltid ska vara något som hindrar mig.

Så vaknade jag alltså med en förkylning till på köpet! Men då leddes jag så förunderligt av Gud, det är jag säker på, till att läsa Psaltaren 13. Och den var mitt i prick. Jag bad den korta lilla psalmen till Gud och åt sen frukost med familjen. Maken skulle iväg och vara parkeringsvakt på ena sonens fotbollscup och tog med sig pojkarna. Kvar fanns jag, två döttrar, två hundar och ett stökigt hem. Men där någonstans bara infann sig en känsla av att vägra låta mig besegras. Att sjunka ner i frustration och förtvivlan över alltings vedervärdighet låg nära till hands. Men jag tror att min enkla lilla bön ur psalm 13 redan hade börjat verka. För av någon anledning bestämde jag mig för att ta på mig en fin klänning, hålla huvudet hög och med lovsång på i köket ta tag i diskberget! 

Det gick ytterst långsamt, men jag tänkte att orkar jag bra ta undan tre saker, så ska jag göra det i frid och med mod. Jag tog undan sak efter sak från bordet och fyllde sakta, sakta diskmaskinen. Darrade i händerna och kände mig väldigt svag, men inom mig vaknade styrkan. Jag sjöng med i sångerna om att förtrösta på Gud och sakta men säkert fick jag övertaget. Kände så tydligt att Gud var med mig och hjälpte mig att lugnt göra en sak i taget och inte hamna i frustration. Små ord från bibeln kom till mig då och då och jag bara kände mig så buren.

Dagen har gått och förunderligt nog har jag fått allt det jag ville gjort! Jag är förundrad och tacksam. Jag har fått tillbaka mitt mod. Och jag har under dagen märkt vad mycket det gör att bara klä sig fint. Det i sig har fått mig att sträcka på mig och gå genom rummen med värdig hållning. Tänker att jag ska skaffa mig fler fina klänningar från loppisar att klä mig i här hemma framöver! Tror det ligger en hemlighet i att känna sig vacker.

Gud har ju skapat oss till sin avbild. I hans himmel är det guld och helighet och vackra saker. Jag tror han vill att vi ska klä oss fint och ta honom i handen var dag som hans kungliga barn. Inte vill han att vi ska tappa modet och se ner på oss själva. Nej han finns hos oss varje dag. Vi får ta honom i handen och se att han hjälper oss dag efter dag!

"Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd." Ps 73:23