tisdag 9 juli 2013

Det här med att ha semester och att vara ledig



Jag har nu fått semester och det njuter jag kolossalt av. Igår morse, måndag morgon och första dagen på min efterlängtade semester, vaknade jag av mig själv strax innan kl 7. Känslan av att ha semester var så ljuv och jag trippade runt barfota en stund i ett sovande hus och riktigt smakade på ordet: semester.

Ännu har det dock inte riktigt gått in i mig att jag faktiskt är ledig. Att jag faktiskt ska vara det i flera veckor framöver. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på allt jag nu vill hinna göra. Men redan där, i ordet "hinna", skorrar det fel någonstans. Att försöka hinna något signalerar ju stress och prestation. Det var ju just de sakerna jag skulle vila ifrån nu.

Ja, jag märker att det inte är så lätt att vara ledig. Det kan låta knasigt. Hur svårt kan det vara tänker du? Men för mig är det inte självklart. Jag har en lång mental lista på saker jag nu vill (hinna) göra istället för att jobba. Det finns fortfarande "borden" i mitt medvetande. T ex så tänkte jag innan jag började skriva det här blogginlägget, att jag borde plocka blåbär eller jobba på mitt bokmanus istället. Jag har en väldig tendens att vilja göra det allra bästa av min tid hela tiden. På gott och ont. Ofta är det till min fördel. Jag lever medvetet och får saker gjorda. Men det ställer till problem för mig när jag ska vara ledig. Jag vill ju även vara ledig på bästa möjliga vis. Ja, sådan är jag och har alltid varit. Redan som tonåring skrev jag ibland scheman över dygnets alla timmar för att ingen tid skulle gå till spillo.

Men jag vet ju att det jag behöver allra mest är att bara vara. Bara ta dagen som den kommer. Strosa genom skogen här intill och plocka solvarma smultron som smälter i munnen. Leva i nuet. Meditera på alla små och stora under i Guds underbara natur. Ledordet bör vara: "vad vill jag" och inte: "vad borde jag".

Jag har ingen längtan efter att resa bort och uppleva en massa saker. Visst kan det vara roligt och vi ska göra en resa i slutet av augusti. Men jag vet, att tar jag inte vara på de här lediga veckorna och bara tillåter mig själv att leva en minut i taget, så kommer jag inte att känna att jag har fått vila. Allt det där jag vill hinna göra kommer jag att kunna göra i frid och i vila om jag bara först låter Gud stilla min stressade själ. Och det är de stilla stunderna i nuet jag kommer att minnas i höst när mörkret drar in över vårt land igen. Det är de som kommer att lysa som ett varmt ljus inom mig i mörkaste november.

I eftermiddags gick jag ner mot åkern, till min favoritplats där jag brukar sitta och prata med Gud. I dikeskanten där böjde jag mig ner på huk för att titta närmare på en liten blomma. Och vet ni vad jag fick se! Jo under det höga gräset, under stora blad och spretig vegetation växte det en massa mogna smultron stora som hallon! Jag blev barnsligt förtjust och tänkte på en rad ur en sång: "Bara dom som vandrar nära marken, får se dina under Gud". Jag hade missat dem allihop om jag inte stannat upp och böjt mig ner.

En av dem som jobbar på min pappas demensboende sa sist jag var där: "De andra har ju snart haft sina tre veckor, vad fort det går. Det kommer ju att gå lika fort för oss som går på semester nästa vecka." Jag hörde en trötthet och en uppgivenhet i de orden.

Men oavsett hur lång eller kort semester man har, tror jag att man får ut mest av den om man verkligen tar sig tid till att just vila. Till att vara och inte till att hinna en massa saker.

En retreatledare sa en gång på en retreat jag var: "När jag jobbar, jobbar jag på att jobba. När jag är ledig, jobbar jag på att vara ledig."

De visdomsorden tänker jag på nu, där jag sitter under altantaket och lyssnar på det stilla sommarregnet som smattrar ovanför mig. Och de orden ska jag bära med mig under mina semesterveckor framöver. Jag sätter punkt nu skickar iväg det här inlägget. Sen sitter jag kvar en liten stund till. Lyssnar på regnet som smattrar. På myggorna som surrar. På stillheten i den ljumma högsommarkvällen.







Inga kommentarer: