Perfekt frid mitt i all smärta

Var hos pappa idag. Brukar bli glad och upplyft av det, för han är så fylld av Gud och det smittar av sig. Men idag var det inte riktigt så. Han klagade på att han höll på att tappa synen. Såg inte så bra som tidigare. Han tog på och av glasögonen och blinkade och var bekymrad. Och han kunde inte sjunga som förut. Vi brukar sjunga ihop och han brukar bli så salig och glad. Men idag fungerade det inte. Han stoppade hela tiden mitt i sången och sa att han inte känner igen sin röst. Inte känner igen sig själv.

Det kan hända att detta var tillfälliga saker. Synen kan kanske åtgärdas med nya glasögon och han kanske bara var ur form idag. Men ändå kom en oro och en sorgsenhet över mig. Tänk om han blir sämre och sämre? Tappar förmåga, efter förmåga. Så smärtsamt. Vill inte se honom lida så!

I bilen hem grät jag. Jag kände mig så sorgsen över att det ska behöva vara så här. Att så många gamla människor blir dementa och sakta tynar bort mer och mer. Pappa är en av de bättre på sin avdelning. Det är beklämmande att se många av de andra där; som inte kan prata ordentligt, måste matas...Så ovärdigt människan.

Kände att förtvivlan höll på att fånga mig i sitt grep. Smärtan ville tränga djupt in i mig och kasta mig utför. Men jag ropade till Gud. Bad: "Jesus Kristus förbarma dig över min pappa. Jesus Kristus förbarma dig över de andra gamla som bor på hans avdelning. Förbarma dig över alla gamla, ensamma, sjuka, dementa och glömda i vårt land."

För vad kan jag annars göra? Jag kan inte räcka till ens för min pappa. Skulle vilja vara hos honom mycket mer. Men jag kan inte bära honom och inte de andra gamla sjuka heller. Det kan bara Jesus. Jag får lämna över både pappa och all min smärta över människors elände i hans gudomliga händer. Och jag vet att när min pappa en dag dör, då väntar himlen på honom. Då ska han bli ung på nytt och kunna springa, sjunga och skratta tillsammans med Jesus och alla dem som gått före honom dit.

Kände mig ändå fortfarande sorgsen och nedstämd när jag kom hem. Men så tittade jag på Instagram och där visade någon att hon lyssnade på någon som heter Laura Story. Jag gick in på Youtube och kollade upp henne. Klickade på en sång som heter: "Perfect peace". Och då kom Jesus till mig. Det vara som att han talade rakt in i mitt hjärta genom varje ord i sången.

Guds omsorg är oändlig. Hans vägar outgrundliga. Tänk att han kan ge mig sin perfekta frid mitt i all smärta som finns här på jorden.

Jesus kom till mig genom den här sången. 

Det här med att ha semester och att vara ledig

Jag har nu fått semester och det njuter jag kolossalt av. Igår morse, måndag morgon och första dagen på min efterlängtade semester, vaknade jag av mig själv strax innan kl 7. Känslan av att ha semester var så ljuv och jag trippade runt barfota en stund i ett sovande hus och riktigt smakade på ordet: semester.

Ännu har det dock inte riktigt gått in i mig att jag faktiskt är ledig. Att jag faktiskt ska vara det i flera veckor framöver. Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka på allt jag nu vill hinna göra. Men redan där, i ordet "hinna", skorrar det fel någonstans. Att försöka hinna något signalerar ju stress och prestation. Det var ju just de sakerna jag skulle vila ifrån nu.

Ja, jag märker att det inte är så lätt att vara ledig. Det kan låta knasigt. Hur svårt kan det vara tänker du? Men för mig är det inte självklart. Jag har en lång mental lista på saker jag nu vill (hinna) göra istället för att jobba. Det finns fortfarande "borden" i mitt medvetande. T ex så tänkte jag innan jag började skriva det här blogginlägget, att jag borde plocka blåbär eller jobba på mitt bokmanus istället. Jag har en väldig tendens att vilja göra det allra bästa av min tid hela tiden. På gott och ont. Ofta är det till min fördel. Jag lever medvetet och får saker gjorda. Men det ställer till problem för mig när jag ska vara ledig. Jag vill ju även vara ledig på bästa möjliga vis. Ja, sådan är jag och har alltid varit. Redan som tonåring skrev jag ibland scheman över dygnets alla timmar för att ingen tid skulle gå till spillo.

Men jag vet ju att det jag behöver allra mest är att bara vara. Bara ta dagen som den kommer. Strosa genom skogen här intill och plocka solvarma smultron som smälter i munnen. Leva i nuet. Meditera på alla små och stora under i Guds underbara natur. Ledordet bör vara: "vad vill jag" och inte: "vad borde jag".

Jag har ingen längtan efter att resa bort och uppleva en massa saker. Visst kan det vara roligt och vi ska göra en resa i slutet av augusti. Men jag vet, att tar jag inte vara på de här lediga veckorna och bara tillåter mig själv att leva en minut i taget, så kommer jag inte att känna att jag har fått vila. Allt det där jag vill hinna göra kommer jag att kunna göra i frid och i vila om jag bara först låter Gud stilla min stressade själ. Och det är de stilla stunderna i nuet jag kommer att minnas i höst när mörkret drar in över vårt land igen. Det är de som kommer att lysa som ett varmt ljus inom mig i mörkaste november.

I eftermiddags gick jag ner mot åkern, till min favoritplats där jag brukar sitta och prata med Gud. I dikeskanten där böjde jag mig ner på huk för att titta närmare på en liten blomma. Och vet ni vad jag fick se! Jo under det höga gräset, under stora blad och spretig vegetation växte det en massa mogna smultron stora som hallon! Jag blev barnsligt förtjust och tänkte på en rad ur en sång: "Bara dom som vandrar nära marken, får se dina under Gud". Jag hade missat dem allihop om jag inte stannat upp och böjt mig ner.

En av dem som jobbar på min pappas demensboende sa sist jag var där: "De andra har ju snart haft sina tre veckor, vad fort det går. Det kommer ju att gå lika fort för oss som går på semester nästa vecka." Jag hörde en trötthet och en uppgivenhet i de orden.

Men oavsett hur lång eller kort semester man har, tror jag att man får ut mest av den om man verkligen tar sig tid till att just vila. Till att vara och inte till att hinna en massa saker.

En retreatledare sa en gång på en retreat jag var: "När jag jobbar, jobbar jag på att jobba. När jag är ledig, jobbar jag på att vara ledig."

De visdomsorden tänker jag på nu, där jag sitter under altantaket och lyssnar på det stilla sommarregnet som smattrar ovanför mig. Och de orden ska jag bära med mig under mina semesterveckor framöver. Jag sätter punkt nu skickar iväg det här inlägget. Sen sitter jag kvar en liten stund till. Lyssnar på regnet som smattrar. På myggorna som surrar. På stillheten i den ljumma högsommarkvällen.

Berörd av Filip och Fredriks podcast

Jag brukar inte lyssna på podcasts i någon större utsträckning och Filip och Fredriks hade jag aldrig lyssnat på innan igår eftermiddag. Men då. I går eftermiddag alltså, blev jag tipsad om att lyssna på sista kvarten av senaste avsnittet: "Såsigheten".

Då pratade de ovan nämnda herrarna om Carolas framträdande i Allsång på Skansen. Framförallt var de mycket fascinerade över tystnaden som uppstod då Carola berättade att det som betytt mest för henne under hennes karriär är när fans skriver till henne och berättar att de kommit till tro på Gud genom hennes musik. De beskriver hur väl denna tystnad från publiken och Måns Zelmerlöw illustrerar hur "vrålsekulariserat" Sverige blivit. Att det för 30 år sedan när hon vann med Främling, inte alls var så laddat att hon höll i en bibel och pratade om Gud. Här någonstans börjar de prata om att Sverige är påväg mot den totala sekulariseringen, så till den grad att det blir nästan omöjligt att inte påverkas om man kommer hit från andra länder.

Och nu kommer det som berörde mig så djupt. För en av dem (skiljer inte på rösterna), säger nu att han för första gången någonsin känner att det är lite synd att sekulariseringen gått så långt i Sverige. Han ursäktar sig och skyller på lågt sommar-IQ när han säger detta, men fortsätter ändå med att säga: "Låt oss bli mer andliga, låt oss förenas och jubla för en gångs skull över att någon upplevt en kontakt med ett högre väsen!" Detta tar tag i mig djupt. För jag upplever att det är hans hjärta som talar, inte hans såsiga IQ-befriade sommarhjärna. Och någonstans uppfattar jag en längtan och ett tyst rop efter Gud!

När Filip och Fredrik sedan fortsätter med att försöka komma fram till vad svensken har för Gud och kommer fram till att den svenska religionen är löftet om två månaders sommar, börjar mitt hjärta gråta. För plötsligt inser jag den djupa tragiken i detta uttalande. Den totala tomheten i att inte ha någon annan religion än sommaren! Nu tror jag att många svenskar tror på Gud på något sätt, men det ligger ändå mycket i vad han säger. Och jag tror att sekulariseringen på ett effektivt sätt berövar fler och fler svenskar den lilla gudstro de kanske trots allt har.

Jag lever med Gud varje dag, upplever hans frid och stilla kärlek på insidan varje gång jag stillar mig och lyssnar. Han är min glädje och min mening. Jag kan vara lika lycklig en regnig grå novembereftermiddag i kön på ICA, som jag är en ledig semesterdag i juli vid en solglittrande sjö. För min glädje kommer djupast sett inifrån. Från Gud. Jag gråter när jag inser vidden av tomheten i många svenskars inre. Att inte ha något djupare att leva för än stundens njutning och några korta semesterveckor. Vilket mörker. Vilken vilsenhet. Vilken ensamhet.

Jag ber idag och under mina semesterdagar framöver för varje vrålsekulariserad svensk. För varje svensk som inte drar sig för att häda och förbanna. För varje svensk som ser på sådana som mig som en sinnesrubbad, högerkristen, homofob. För varje svensk som inte har något högre än den svenska sommaren att leva för. För Filip och Fredrik. Jag ber för dem alla. Och är du en av dem ber jag också för dig. Ber att den levande Guden som skapat skyarna och haven, bergen och skogarna, åkrarna och varje liten blomma på de svenska ängarna denna sommar och som skapat dig, ska visa sig levande och verklig. Jag ber att han på sitt milda kärleksfulla sätt, ska fylla den fasansfulla tomheten som finns i er, mina svenska medmänniskors bröst. Jag ber att Guds kärlek ska tränga igenom. Att kärleken från Jesu ögon ska få träffa varje kallt hjärta och stilla värma, läka och älska.

Något jag inte hade en tanke på för tretton år sen

Den här musiken gick ju också att städa till.

I ett hem med fyra barn, två hundar, samt en drös med dagbarn som kommer och går stökas huset ständigt ner! Man plockar och plockar och försöker få barnen att plocka upp efter sig, men ändå är huset ofta rörigt framåt kvällen. Inte så sällan känner jag mig då trött och inte alls sugen på att städa upp. Igen.

Det är då jag brukar kommendera in familjen i köket och så sätter vi på musik och tokstädar tillsammans! Efter ungefär tre låtar brukar familjen tappa sugen. Men det fina är att då har jag precis fått upp farten och städar klart utan att det känns det minsta jobbigt eller bittert.

Hittills har jag alltid valt musik, eftersom jag bestämt hävdat att jag annars inte kan städa. Familjen har köpt det. Tills igår. Då insisterade pojkarna på att få välja. Jag försökte protestera, men de gav sig inte. Jag gav med mig efter en vädjande blick från maken.

Och det visade sig ju att det gick hur bra som helst att städa till deras musik också. Fann snart mig själv stå och digga och sjunga med vid diskbänken! Pojkarnas ögon lyste.

Tänk vad det är berikande att ha barn! Inte bara när det gäller musik. Nej tack vare barnen har jag kommit in i världar jag inte skulle att kommit in i annars. Fotbollsvärlden, innebandyvärlden och på sistone även ridskolevärlden för att bra nämna några. Och i alla dessa nya världar träffar jag människor jag inte annars skulle ha träffat. Och detta är ju bara början. Detta är en bonus med föräldraskapet som jag inte hade en tanke på när det för första gången begav sig för nu snart tretton år sen.

En klännings upprättelse

Ett litet band räddade klänningens heder

Imorse när vi skulle göra oss klara för att åka till kyrkan, kom jag slutligen till den vanliga frågan om kläder. Brukar inte ägna detta moment många minuter, utan snabbt ögna igenom utbudet; det som lyckats ta sig från tvättkorgen och tillbaka till min garderob, och raskt bestämma mig för vad jag ska ha. Detta av den enkla anledningen att det vid det laget vanligen bara är minuter kvar innan vi måste åka. Jag värderar saker som att ta en morgonpromenad, lugnt äta min frukost och stilla begrundande dricka mitt morgonkaffe mycket högt och har därför fått utvecklat förmågan att avklara klädfrågan fort och effektivt.

Kunde denna morgon snabbt konstatera att inget av de få alternativen i min garderob såg särskilt tilltalande ut. Jag begav mig därför vidare till kartongen med sommarkläder; de som tagit sig ner från vinden till vårt sovrumsgolv, men ännu inte lyckats ta sig upp på galgarna i garderoben. Rev lite lätt stressat runt bland kläderna där och drog fram en klänning jag haft motstridiga känslor till under flera år. Klänningen köpte jag för längesen, men jag har trots att jag egentligen tycker den är fin, alltid känt det som att jag går omkring i ett tält när jag har den. Den har därför säsong efter säsong fått hänga oanvänd i garderoben och varje höst åkt upp på vinden igen. Säkert full av sorg och mindervärdighetskomplex över att inte anses värdig att visas upp ute i solen bland människorna.

Men när jag idag stod och höll i den, kom plötsligt en idé farande. Som en riddare utsänd att rädda den arma klänningens heder red den in i mitt medvetande och fick mig att ge klänningen en chans! Jag drog snabbt på mig den och började rusa runt i huset i jakt på något lämplig band. För den enkla idén gick ut på att helt sonika knyta ett band i midjan! I min otroligt röriga sypuff hittade jag snart vad jag sökte och knöt bandet runt midjan. Voila! Plötsligt kände jag mig vacker och fin! Jag tänker mig att klänningen under glädjetårar tackade sin riddare, medan jag kvickt släpade fram strykbräda och strykjärn och sjöng av hjärtats lust hela tiden när den sedan gjordes slät och fin.

Tänk att en sådan liten detalj kunde göra all skillnad! Otroligt att jag inte kommit på denna lilla enkla grej förrän nu. Men vad gör det nu när jag helt gratis fått mig en ny klänning att ha många söndagar framöver. Jag har nämligen på känn att denna klänning i rasade fart har gått från förkastad till en riktig favorit. Vilken solskenshistoria för en liten förbisedd klänning denna regniga junidag!

Styrkan inom mig

                                                                                                                      

Imorse vaknade jag med en dunderförkylning! Inget att deppa för i sig egentligen, men till saken hör att jag den senaste tiden varit så trött att jag inte orkat mycket utöver att sköta mitt jobb och ta hand om det mest nödvändiga här hemma. På helgerna har jag varit helt slut och inte orkat mycket annat än att sola, läsa och prata med Gud. Härligt javisst! Men jag har längtat efter att få ork och inspiration till att göra det där lilla extra i mitt hem. Gå runt och pyssla om blommorna, rensa i någon låda och liksom lägga ner lite kärlek här och var och inte bara riva av ett varv med dammsugaren. 

Jag har gillat läget, bidat min tid och tänkt att i början av juni blir det färre dagbarn och lite luftigare dagar. Då kommer jag att finna lugnet och tiden till att göra allt det där jag inte orkat på länge. 

Juni kom, arbetet blev lugnare, men som ett slag i magen kom då en kraftig reaktion på pollen! Jag har inte pollenallergi, men tydligen kan man vara överkänslig ändå och reagera när det blir mycket. Och det gjorde min arma kropp. I flera dagar har jag varit täppt och känt mig alldeles matt. Köpte en pollenspray och kände att jag efter en kvart fick nytt liv! Men råden om att hålla sig inomhus, inte hänga tvätten ute och träna inne kändes som ondska rakt igenom. Att inte kunna vara ute och njuta av solens varma smekningar, syrénernas ljuva dofter, grönskan och fåglarna och allt det underbara som Gud låter oss njuta av under ljuvaste juni utan att bli sjuk kändes som ett hån mot mig! Jag som fullkomligt älskar att vara ute under alla årstider! Medger här villigt att jag i går bröt ihop. Jag bara grät i förtvivlan över att det alltid ska vara något som hindrar mig.

Så vaknade jag alltså med en förkylning till på köpet! Men då leddes jag så förunderligt av Gud, det är jag säker på, till att läsa Psaltaren 13. Och den var mitt i prick. Jag bad den korta lilla psalmen till Gud och åt sen frukost med familjen. Maken skulle iväg och vara parkeringsvakt på ena sonens fotbollscup och tog med sig pojkarna. Kvar fanns jag, två döttrar, två hundar och ett stökigt hem. Men där någonstans bara infann sig en känsla av att vägra låta mig besegras. Att sjunka ner i frustration och förtvivlan över alltings vedervärdighet låg nära till hands. Men jag tror att min enkla lilla bön ur psalm 13 redan hade börjat verka. För av någon anledning bestämde jag mig för att ta på mig en fin klänning, hålla huvudet hög och med lovsång på i köket ta tag i diskberget! 

Det gick ytterst långsamt, men jag tänkte att orkar jag bra ta undan tre saker, så ska jag göra det i frid och med mod. Jag tog undan sak efter sak från bordet och fyllde sakta, sakta diskmaskinen. Darrade i händerna och kände mig väldigt svag, men inom mig vaknade styrkan. Jag sjöng med i sångerna om att förtrösta på Gud och sakta men säkert fick jag övertaget. Kände så tydligt att Gud var med mig och hjälpte mig att lugnt göra en sak i taget och inte hamna i frustration. Små ord från bibeln kom till mig då och då och jag bara kände mig så buren.

Dagen har gått och förunderligt nog har jag fått allt det jag ville gjort! Jag är förundrad och tacksam. Jag har fått tillbaka mitt mod. Och jag har under dagen märkt vad mycket det gör att bara klä sig fint. Det i sig har fått mig att sträcka på mig och gå genom rummen med värdig hållning. Tänker att jag ska skaffa mig fler fina klänningar från loppisar att klä mig i här hemma framöver! Tror det ligger en hemlighet i att känna sig vacker.

Gud har ju skapat oss till sin avbild. I hans himmel är det guld och helighet och vackra saker. Jag tror han vill att vi ska klä oss fint och ta honom i handen var dag som hans kungliga barn. Inte vill han att vi ska tappa modet och se ner på oss själva. Nej han finns hos oss varje dag. Vi får ta honom i handen och se att han hjälper oss dag efter dag!

"Men jag är alltid hos dig, du håller mig i min högra hand. Du leder mig med ditt råd." Ps 73:23

Låt inte ondskan skrämma dig!

Måste bara få dela en sak med er bloggläsare som blivit så tydligt för mig på sistone. Som ni vet är jag engagerad i organisationen Freethem som jobbar mot människohandel. Det är ju väldigt tunga saker och det är lätt att känna vanmakt inför detta enorm lidande.

Igår fick jag höra talas om organisationen LoveNepal och läste på deras hemsida om Badifolket i
Nepal. Ett folk som under flera hundra år haft den lägsta kasten inom hinduismen och ännu idag ses som mindre värda än hundar! På grund av det är alla flickor i detta folk redan från födseln dömda till ett liv som sexslavar! Hur ska man bara orka ta in en sådan sak? Jag grät floder och kände en bottenlös smärta inom mig när jag läste om detta!

Ja, jag hamnar lätt i förtvivlan och får ibland känslor av att vilja ge upp. Världen är för ond! Det finns för mycket lidande! Det onda tycks komma över mig som en tsunamivåg och jag känner hur jag håller på att sugas ner i ondskan och mörkret och alla människor som lider ligger redan där på botten utan räddning. Ondskan vill få mig att tro att det inte finns något annat att göra än att ge upp. Det lilla jag skulle kunna uträtta känns så futtigt. Som om jag skulle försöka begränsa den onda vågen genom att ösa med en liten sandlådespade.

Detta är precis vad ondskan vill få oss att tro. Men sanningen är den att skulle varje godhjärtad människa här på jorden motsätta sig ondskan på det sätt han eller hon kan, skulle ondskan vara chanslös! 

Om vi alla däremot går på lögnen att det lilla jag gör spelar ändå ingen roll, skulle ingenting bli gjort! Ingenting. Och ondskan skulle vinna mark lavinartat! Tänk om Moder Teresa tänkt så när hon såg allt lidande i Calcutta? Hon såg det enorma lidandet, men lät sig inte nedslås, utan gick bara ut och började hjälpa en liten människa i taget. La om ett litet sår här och tog upp ett undernärt litet spädbarn där. Vid hennes död 1997 fanns hennes nunneorden Missionaries of Charity på 610 platser i 123 länder!

Så tänk nu en stund på vad som skulle kunna ske om alla tänkte att det lilla jag kan göra faktiskt spelar roll! Om vi alla likt Moder Teresa bara började göra små goda gärningar i vår lilla värld. Hur skulle världen se ut då tror ni?

Jag tycker själv att det lilla jag gör är ytterst futtigt. Jag kan stödja ett fadderbarn i Indien. Jag kan lägga upp bilder på Instagram och Facebook om Freethem och LoveNepal och på så sätt försöka väcka människor runt mig. Jag kan som nu skriva ett blogginlägg på min lilla blogg för ett begränsat antal läsare. Väldigt lätt tänker jag: Vad förslår detta i det stora mörka havet av människohandel och lidande?

Men vet ni. Jag lyssnar inte på de tankarna. Jag fortsätter istället envist att bekämpa ondskan på mitt lilla vis. Alla kan vi inte stå i spetsen för stora människorättsorganisationer. Men alla kan vi stå bakom och stötta dem som kan! Vi kan ställa oss bakom Maria Ahlin som startade Freethem genom att bli medlemmar och göra organisationen känd på alla sätt vi kommer på. Vi kan ställa oss bakom Mikael Alfvén som driver LoveNepal och bli faddrar åt en flicka så att fler hem kan öppnas och fler räddas!

Dessa frontfigurer är som spetsen på en plog. Det är den som tar de största striderna och de största initiativen, men det är alla vi som trycker på bakifrån som ger plogen bredd och kraft! Tillsammans kan vi då plöja upp stora fåror i ondskans domäner och rycka upp ondskan med rötterna! Ondskan bävar för att vi små privatpersoner ska komma på detta.

Så vill du sluta upp bakom plogen och börja göra din lilla del? Börja idag! Ge en hemlös på gatan ett leende och köp en korv i ståndet intill. Säg emot när någon på din skola förnedras. Offra en hamburgare eller två och ge pengarna till något välgörande ändamål. Och gå med i Freethem! Det kostar dig ingenting, men du är med och gör plogen mot människohandel lite starkare och du är med och förändrar världen! Vi som vill våra medmänniskor väl, som tycker att det är varje människas självklara rätt att vara fria, är i stark majoritet här i världen. Skulle vi alla gör vår pyttelilla del, skulle vi lätt vinna matchen!