Jag var jättetrött. Jag skulle ta ett bad. Efter badet skulle jag sova. Jag satt till och med på toalocket med handduk och badkarsbok (ja jag läser alltid när jag badar) redo. Jag skulle bara skriva ner några korta rader om vad jag skulle göra en annan gång när jag hade mer ork. Det var att läsa mer om huvudintrig och underintrig på en sida på nätet och sedan applicera det på mitt manus. Men när jag skrev ner dessa att göra- saker, tänkte jag att jag kan väl bara försöka litegrann att bena ut huvudintrigen. Bara någon minut sådär.
Över en timme (!) senare, kanske två, satt jag fortfarande kvar på toalettlocket och skrev och funderade. Vid det här laget rejält avkyld och kall om fötterna (vi har rätt låg temperatur på elementet i badrummet). Men på något mirakulöst sätt hade jag benat ut intrigen, gjort en ny synopsis och i huvudet bestämt vad i mitt manus som ska strykas. Till och med epilogen hade jag klart för mig.
Så det kan gå! Och ni anar inte vilken lättnad det är att ha säcken ihopknuten och klar! Jo om du själv skriver förstår du säkert. Hittills har jag bara haft ett hum om hur historien ska utvecklas. Jag har famlat i mörkret och bara fått klart för mig en bit här och en bit där. Små steg framåt ända sedan i början av förra sommaren. Så detta är stort förstår ni! Nu är det bara att skriva och skriva tills jag kommer till slutet. Otroligt skön känsla!
Lycklig och kall gled jag sedan ner i ett hett bubblande bad och bara njöt av vad jag åstadkommit och av min på biblioteket nylånade bok. Och en liten tupplur hann jag med sen framåt halv åtta-tiden också. Återstår att se hur det går med nattsömnen...
lördag 4 februari 2012
fredag 3 februari 2012
Absolut överens
Det är fredag och här kommer mitt alternativa fredagstips.
Efter lite mer traditionella fredagsgrejer som chips, ostbågar och Wild Kids på TV gick vi över till den mer icke traditionella delen av kvällen. Mina fyra barn som är mellan 4 och 11 år satte igång att spela fotboll med en mjuk tygboll genom hela hallen och vardagsrummet. De hade väldigt kul och skrattade och kom överens (inte alldeles vanligt när alla är med). Jag satt i soffan intill brasan som jag tänt och läste och njöt av barnens klingande skratt. Att det levde om gjorde mig inget faktiskt.
Men sedan begick jag ett stort misstag. Jag tänkte att de skulle uppskatta om jag också var med. Så då föreslog jag att vi skulle köra tjejerna mot killarna. Alltså tre mot två. De blev eld och lågor förstås, men sedan urartade det hela tämligen omgående. Mina småtjejer som är 4 respektive 7 började gråta för att det ena och det andra. När jag då sen skulle försöka hålla vägen fri så att de skulle lyckas göra mål blev det totalkrock. Det slutade i total bedrövelse med att alla grät. Inte så lyckat med andra ord. Så fotboll inomhus med fyra barn är inget jag såhär på rak arm kan rekommendera, även om intentionerna är aldrig så goda.
Nåväl. Efter en stund hade alla lugnat ner sig och vi kunde göra ett nytt försök till att få en härlig kväll tillsammans. Min äldste son som är 11 föreslog då att vi skulle ha en kvalificerad omröstning om vad vi skulle göra. Den gick till så att alla fick säga vad de ville, sen fick man rösta på de andras förslag med hjälp av olika antal kort. Tre kort la man på det förslag man helst ville ha, två kort på det man näst mest ville ha och så ett kort på det förslag man näst, näst mest ville ha. Det förslag som sedan fått flest kort vinner.
Vi antog detta goda förslag. Vissa mer beredvilligt än andra, men alla gick i alla fall med på det hela tillslut. Förslagen som uppkom var:
Mamma (alltså jag): Lägga ett pussel tillsammans
Boppo (11): Absolut överens (ett sällskapsspel)
Nonno (9): Leka charader
Jojjan (7): Sitta i soffan och prata, hon själv placerad i mammas knä
Lilla L (4): Spela Uno.
Flest röster fick charader. Men då ändrade sig Nonno och ville hellre spela Absolut överens, så då valde vi det. Ett mycket lyckat val visade det sig! Spelet går ut på att man delar upp sig på två lag med två personer i varje. Sedan uppläses spelkort där det kan stå saker som: "Andra ord för tjej", "Vad tänker du på när du hör ordet tåg" och "Jobbiga saker med syskon". När den sista av dessa lästes upp utbröt högljutt jubel kan jag tillägga. Sedan ska alla skriva ner vilka ord man tänker på och därefter får man poäng för de ord båda i ens lag har skrivit.
Vi gjorde så att bröderna spelade mot systrarna och mig. Lilla L som inte kan skriva fick i stället rita bilder och flytta fram pjäserna. Hon var mycket nöjd med detta och njöt i stora drag när hon fick berätta om alla sina små bilder för oss alla gång på gång. Och det fungerade riktigt bra över huvud taget. Jag och Jojjan (som ju var det egentliga laget) ledde genom hela spelet. Men så kom grabbarna på slutet och vann med en hårsmån. Under spelets gång hade vi en superhärlig gemenskap och de ord vi skrev bjöd på många hjärtliga skratt.
Så detta spel kan jag verkligen rekommendera! Till och med Nonno som annars avskyr spel gillar detta och alla är hela tiden aktiva och man har våldsamt roligt under tiden. Vi anpassade det dock på så vis att vi valde ut kort som var nog lätta och innehöll saker som även 7-åringen kunde associera till. Annars rekommenderas spelet från 10 år.
Nu har alla barnen lagt sig och jag ska njuta av några tysta minuter innan jag också somnar. En fredagskväll är än en gång till ända.
Efter lite mer traditionella fredagsgrejer som chips, ostbågar och Wild Kids på TV gick vi över till den mer icke traditionella delen av kvällen. Mina fyra barn som är mellan 4 och 11 år satte igång att spela fotboll med en mjuk tygboll genom hela hallen och vardagsrummet. De hade väldigt kul och skrattade och kom överens (inte alldeles vanligt när alla är med). Jag satt i soffan intill brasan som jag tänt och läste och njöt av barnens klingande skratt. Att det levde om gjorde mig inget faktiskt.
Men sedan begick jag ett stort misstag. Jag tänkte att de skulle uppskatta om jag också var med. Så då föreslog jag att vi skulle köra tjejerna mot killarna. Alltså tre mot två. De blev eld och lågor förstås, men sedan urartade det hela tämligen omgående. Mina småtjejer som är 4 respektive 7 började gråta för att det ena och det andra. När jag då sen skulle försöka hålla vägen fri så att de skulle lyckas göra mål blev det totalkrock. Det slutade i total bedrövelse med att alla grät. Inte så lyckat med andra ord. Så fotboll inomhus med fyra barn är inget jag såhär på rak arm kan rekommendera, även om intentionerna är aldrig så goda.
Nåväl. Efter en stund hade alla lugnat ner sig och vi kunde göra ett nytt försök till att få en härlig kväll tillsammans. Min äldste son som är 11 föreslog då att vi skulle ha en kvalificerad omröstning om vad vi skulle göra. Den gick till så att alla fick säga vad de ville, sen fick man rösta på de andras förslag med hjälp av olika antal kort. Tre kort la man på det förslag man helst ville ha, två kort på det man näst mest ville ha och så ett kort på det förslag man näst, näst mest ville ha. Det förslag som sedan fått flest kort vinner.
Vi antog detta goda förslag. Vissa mer beredvilligt än andra, men alla gick i alla fall med på det hela tillslut. Förslagen som uppkom var:
Mamma (alltså jag): Lägga ett pussel tillsammans
Boppo (11): Absolut överens (ett sällskapsspel)
Nonno (9): Leka charader
Jojjan (7): Sitta i soffan och prata, hon själv placerad i mammas knä
Lilla L (4): Spela Uno.
Flest röster fick charader. Men då ändrade sig Nonno och ville hellre spela Absolut överens, så då valde vi det. Ett mycket lyckat val visade det sig! Spelet går ut på att man delar upp sig på två lag med två personer i varje. Sedan uppläses spelkort där det kan stå saker som: "Andra ord för tjej", "Vad tänker du på när du hör ordet tåg" och "Jobbiga saker med syskon". När den sista av dessa lästes upp utbröt högljutt jubel kan jag tillägga. Sedan ska alla skriva ner vilka ord man tänker på och därefter får man poäng för de ord båda i ens lag har skrivit.
Vi gjorde så att bröderna spelade mot systrarna och mig. Lilla L som inte kan skriva fick i stället rita bilder och flytta fram pjäserna. Hon var mycket nöjd med detta och njöt i stora drag när hon fick berätta om alla sina små bilder för oss alla gång på gång. Och det fungerade riktigt bra över huvud taget. Jag och Jojjan (som ju var det egentliga laget) ledde genom hela spelet. Men så kom grabbarna på slutet och vann med en hårsmån. Under spelets gång hade vi en superhärlig gemenskap och de ord vi skrev bjöd på många hjärtliga skratt.
Så detta spel kan jag verkligen rekommendera! Till och med Nonno som annars avskyr spel gillar detta och alla är hela tiden aktiva och man har våldsamt roligt under tiden. Vi anpassade det dock på så vis att vi valde ut kort som var nog lätta och innehöll saker som även 7-åringen kunde associera till. Annars rekommenderas spelet från 10 år.
Nu har alla barnen lagt sig och jag ska njuta av några tysta minuter innan jag också somnar. En fredagskväll är än en gång till ända.
Det kreativa skapandets effekter på hemarbetet
Igår var jag väldigt kreativ. Under dagen skrev jag en ny barnsång om vintern och jag gjorde den även till en: spela-instrument-sång, eftersom mina dagbarn verkligen älskar att spela på instrumenten. På kvällen sen tänkte jag skriva på min bok under 23 minuter, men det visade sig bli hela kvällen och resulterade i ett nästan klart nytt kapitel.
När jag då vid 23-tiden tillslut släppte mitt manus eftersom ögonen börjat gå i kors och kom ut till resten av huset, insåg jag att denna produktiva kväll vid datorn inte varit gynnsam för ordningen i huset. Och jag tänkte att det verkar som att man får välja. Antingen satsar man på kreativa projekt, eller så får man hushållsarbetet gjort.
Men sen, när jag tänkte vidare på detta insåg jag att det inte är riktigt sant ändå. För tidigare under dagen, när jag skrev den där barnsången, satt jag ju inte stilla på min bak. Nej, sången började födas när jag var ute i pulkabacken med dagbarnen och sedan fortsatte jag att bearbeta den medan jag lagade lunchen och sedan vidare medan jag diskade. Under lunchen kunde jag dessutom inte låta bli att prova den lite på barnen när vi satt runt bordet och åt vår köttfärslimpa. Helt klar blev den senare på kvällen då jag lagade middag till familjen. Och allt det arbetet med matlagning och disk (vår diskmaskin är trasig så mycket handdisk blir det) hade gått så lekande lätt bara för att jag höll på att sjunga på min käcka, svängiga barnlåt under tiden. Så där hade ju det kreativa skapandet tvärt om en gynnsam effekt på hushållsarbetet.
Jag tänkte sedan vidare att bokskrivandet även det ibland kan ha positiva effekter när det gäller hemmet. För jag sitter ju inte hela tiden och skriver vid datorn, utan mycket arbete med boken sker ju i huvudet medan jag t ex hänger tvätt, plockar eller dammsuger. Det är bara ibland. När man fastnar flera timmar framför datorn som man kan uppleva att hemarbetet blir lidande. Men å andra sidan brukar jag få en sådan energikick av att skriva, att jag sedan flyger upp från stolen och får en massa gjort på nolltid efteråt. Ja inte när jag skriver så sent på kvällen som igår då.
Vad blir då alltså kontentan av denna text? Jo, att kreativt skapande inte nödvändigtvis behöver inverka nämnvärt på hemmets ordning. Men erkännas ska, att jag inte längre lägger ner själ och hjärta i det som jag gjorde innan jag på allvar började skriva min bok. Och organiserar och städar lådor och dylikt som jag gjort i perioder tidigare gör jag inte heller. Nej, det är moment som det helt enkelt både fattas tid och inspiration för just nu.
När jag då vid 23-tiden tillslut släppte mitt manus eftersom ögonen börjat gå i kors och kom ut till resten av huset, insåg jag att denna produktiva kväll vid datorn inte varit gynnsam för ordningen i huset. Och jag tänkte att det verkar som att man får välja. Antingen satsar man på kreativa projekt, eller så får man hushållsarbetet gjort.
Men sen, när jag tänkte vidare på detta insåg jag att det inte är riktigt sant ändå. För tidigare under dagen, när jag skrev den där barnsången, satt jag ju inte stilla på min bak. Nej, sången började födas när jag var ute i pulkabacken med dagbarnen och sedan fortsatte jag att bearbeta den medan jag lagade lunchen och sedan vidare medan jag diskade. Under lunchen kunde jag dessutom inte låta bli att prova den lite på barnen när vi satt runt bordet och åt vår köttfärslimpa. Helt klar blev den senare på kvällen då jag lagade middag till familjen. Och allt det arbetet med matlagning och disk (vår diskmaskin är trasig så mycket handdisk blir det) hade gått så lekande lätt bara för att jag höll på att sjunga på min käcka, svängiga barnlåt under tiden. Så där hade ju det kreativa skapandet tvärt om en gynnsam effekt på hushållsarbetet.
Jag tänkte sedan vidare att bokskrivandet även det ibland kan ha positiva effekter när det gäller hemmet. För jag sitter ju inte hela tiden och skriver vid datorn, utan mycket arbete med boken sker ju i huvudet medan jag t ex hänger tvätt, plockar eller dammsuger. Det är bara ibland. När man fastnar flera timmar framför datorn som man kan uppleva att hemarbetet blir lidande. Men å andra sidan brukar jag få en sådan energikick av att skriva, att jag sedan flyger upp från stolen och får en massa gjort på nolltid efteråt. Ja inte när jag skriver så sent på kvällen som igår då.
Vad blir då alltså kontentan av denna text? Jo, att kreativt skapande inte nödvändigtvis behöver inverka nämnvärt på hemmets ordning. Men erkännas ska, att jag inte längre lägger ner själ och hjärta i det som jag gjorde innan jag på allvar började skriva min bok. Och organiserar och städar lådor och dylikt som jag gjort i perioder tidigare gör jag inte heller. Nej, det är moment som det helt enkelt både fattas tid och inspiration för just nu.
onsdag 1 februari 2012
Valpar vs småbarn
I boken jag skriver finns en labradorvalp med i handlingen. Eftersom jag har mycket begränsad kunskap om hundar har jag på olika sätt läst på om hundar och då speciellt om valpar. Det jag slås av är hur måna om valparna och hundarna man är. Och jag tycks skönja ett mönster i synen på hundar:
1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.
2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.
3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.
När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.
1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.
2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.
3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.
När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.
Att skriva är som att dricka kaffe
En stund efter frukosten brukar jag ibland känna att jag får en liten energidipp. Det är väl kroppen som pustar ut efter den tidiga morgonruschen. Morgonrusch då trötta skolbarnen ska: väckas, förmås ta på sig, äta frukost, hålla samms och slutligen skickas iväg till skolan när alla tänder är borstade, alla handskar och mössor hittade och alla väskor packade. Ett eller ett par dagbarn brukar också droppa in någon gång under denna rusch och sedan framåt kvart över åtta brukar lugnet lägga sig. Då sitter skolbarnen de tre redan vid sina skolbänkar och dagbarnen har för det mesta försjunkit i en harmonisk lek med duplolego på hallgolvet. Det är då det brukar vara väldigt skönt att slå sig ner vid köksbordet en stund. Kanske läsa lite och så ta sig en kopp kaffe och lite mörk choklad och så får jag (förhoppningsvis)lite ny energi.
En morgon nu i veckan blev det dock så att jag istället när jag satte mig vid köksbordet började skriva. Och vilken energibooost jag fick! När min lilla bloggtext var klar kände jag mig så upprymd, energifylld och sprudlande. Glatt och entusiastiskt hoppade jag (nåja inte bokstavligt) upp från köksbordet och tog tag i min dag. Och jag tänkte. Att skriva är ju som att dricka kaffe.
En morgon nu i veckan blev det dock så att jag istället när jag satte mig vid köksbordet började skriva. Och vilken energibooost jag fick! När min lilla bloggtext var klar kände jag mig så upprymd, energifylld och sprudlande. Glatt och entusiastiskt hoppade jag (nåja inte bokstavligt) upp från köksbordet och tog tag i min dag. Och jag tänkte. Att skriva är ju som att dricka kaffe.
måndag 30 januari 2012
När skrivflytet kommer på besök
Vet ni. Jag tror jag tog i en aning i överkant när jag sa att jag skulle sluta blogga. För nu känner jag att jag fått lite av blogglusten tillbaka. Framförallt känner jag behov av att blogga om mitt skrivande. Det händer ju så mycket under en skrivprocess.
Av naturliga skäl hinner jag inte skriva under dagarna. Men det tar jag igen på kvällarna. Då stänger jag in mig i sovrummet och meddelar övriga familjemedlemmar att jag inte vill bli störd. Och så skriver jag. Jag har fått lära mig att det är bra att bara släppa och flödesskriva och inte stanna upp för att fundera på meningsbyggnader eller vilket ord som passar bäst. Det ska man enligt många göra senare när man redigerar. Jag funkar dock inte riktigt så. Jag skriver en bit, oftast ett kapitel, sen går jag tillbaka och gör om och gör om. Ändrar ett ord där, ändrar en mening där osv. Den biten tycker jag är väldigt rolig och jag jobbar mig sakta men säkert framåt i mitt manus på detta sätt. Och det är när jag håller på med denna löpande redigering, eller vad man ska kalla det, som jag liksom kommer in i min fantasivärld igen. Och så kan det där skrivflytet komma.
Just ett sådant flyt kom för ett par dagar sedan. Då satt jag vid skrivbordet med ett tomt dokument på datorn framför mig. Jag visste att det skulle bli kapitel fem och jag hade en titel. Mer visste jag inte. Men så började jag bara skriva och plötsligt såg jag det hela så tydligt framför mig. Mina fingrar började dansa över tangenterna och de skrev vad jag såg. Det blev till och med så att jag på sina håll nästan hoppade till av förvåning. Nej, men hände det så? Vad hemskt! Men det var så det skulle vara och snart var kapitlet klart. Trodde jag. Men nästa kväll när jag läste igenom vad jag skrivit såg jag mer och kapitlet växte sig ännu lite större och fylligare. En person dök också upp och genast visste jag vad han skulle heta. Annars brukar jag fundera både länge och väl på vilket namn olika personer ska ha. Sådana här stunder av "flow" är helt fantastiska! Och jag bara tackar och tar emot när de behagar besöka min lilla skrivarlya.
Av naturliga skäl hinner jag inte skriva under dagarna. Men det tar jag igen på kvällarna. Då stänger jag in mig i sovrummet och meddelar övriga familjemedlemmar att jag inte vill bli störd. Och så skriver jag. Jag har fått lära mig att det är bra att bara släppa och flödesskriva och inte stanna upp för att fundera på meningsbyggnader eller vilket ord som passar bäst. Det ska man enligt många göra senare när man redigerar. Jag funkar dock inte riktigt så. Jag skriver en bit, oftast ett kapitel, sen går jag tillbaka och gör om och gör om. Ändrar ett ord där, ändrar en mening där osv. Den biten tycker jag är väldigt rolig och jag jobbar mig sakta men säkert framåt i mitt manus på detta sätt. Och det är när jag håller på med denna löpande redigering, eller vad man ska kalla det, som jag liksom kommer in i min fantasivärld igen. Och så kan det där skrivflytet komma.
Just ett sådant flyt kom för ett par dagar sedan. Då satt jag vid skrivbordet med ett tomt dokument på datorn framför mig. Jag visste att det skulle bli kapitel fem och jag hade en titel. Mer visste jag inte. Men så började jag bara skriva och plötsligt såg jag det hela så tydligt framför mig. Mina fingrar började dansa över tangenterna och de skrev vad jag såg. Det blev till och med så att jag på sina håll nästan hoppade till av förvåning. Nej, men hände det så? Vad hemskt! Men det var så det skulle vara och snart var kapitlet klart. Trodde jag. Men nästa kväll när jag läste igenom vad jag skrivit såg jag mer och kapitlet växte sig ännu lite större och fylligare. En person dök också upp och genast visste jag vad han skulle heta. Annars brukar jag fundera både länge och väl på vilket namn olika personer ska ha. Sådana här stunder av "flow" är helt fantastiska! Och jag bara tackar och tar emot när de behagar besöka min lilla skrivarlya.
söndag 15 januari 2012
Trött på sociala medier
Hej bloggen och hej bloggläsare! Ledsen att jag svikit er. Men det är nu så att jag varken har tid eller lust till bloggande mer. Mycket av min lediga tid går nu till mitt bokprojekt. Jag skriver, jag läser annat i samma genre som inspiration, jag analyserar andra böcker för självstudier i skrivandets konst, jag researchläser endel böcker osv. Ja detta är vad jag nu brinner för! Så bloggen blir lidande. Liksom alla andra sociala medier. Jag vill helt enkelt inte längre. Efter en veckas utlandssemester loggade jag in på facebook, bara för att upptäcka att jag mådde dåligt av det. Orkade inte slängas från än vad någon lagat till middag, till att någon varit på fest, till en tragisk bild på ett stackars barn, till ett youtubeklipp...nä jag kände direkt att detta är inte bra för mig! Så blogg, bloggläsare och social medier. Ni får klara er utan mig. Kanske kommer jag börja blogga igen längre fram. Kanske, kanske inte. Några bloggar här och var kommer jag fortfarande läsa. Mest sådana som har med skrivande och författarskap att göra. Men det rastlösa bloggsurfandet är över för min del. Med detta blogginlägg säger jag nu adjö till er mina egna läsare på obestämd tid.
Lev väl!
Lev väl!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
