Idag när vi åkte och handlade flickorna och jag, utropade plötsligt en av dem: "Mamma titta tussilaaaaago!" Jag kom då att tänka på ett alldeles underbart tussilagominne jag har. Det var en vår för snart 30 år sen, men jag minns det som igår. Jag var fruktansvärt ledsen. Som det känsliga barn jag var upplevde jag ofta att hela världen var emot mig. Detta var en sådan gång. Kompisarna och min syster hade varit dumma och ingen förstod mig tyckte jag. Tillslut såg jag ingen annan utväg än att rusa iväg från alltihop. Nerför Tolvmansgatan som vår lilla gata i ett samhälle i Norrland hette sprang jag. Tårarna sprutade och jag var den olyckligaste och ensammaste på jorden. Men så kom jag till slutet av gatan, där husen tog slut och två stora diken istället bredde ut sig på var sin sida om vägen. Där tvärstannade jag. För i det ena av dessa dikena, det var det vänstra, där lyste det gult av tussilago! Och i samma sekund mina ögon landade på dessa gula små solar tycktes allt jag var så ledsen för blekna bort. En överväldigande, euforisk lycka fyllde istället hela min varelse. Jag hade ju hittat vårens första tussilago! Och inte en eller två. Nej hundratals av dom! Vad gjorde det nu att jag inte hade någon att leka med. Jag rusade yr av lycka ner i diket och plockade sen så många mina små händer kunde hålla. Och jag minns hur tröstad jag kände mig. Att hitta dessa små blommor var som balsam för min upprivna lilla barnasjäl. När händerna var fulla, skuttade jag lyckligt på barns vis uppför gatan igen och hem och in i köket. Och jag utropade med solig stämma. "Mamma jag har hittat tussilago!" Hela eftermiddagen sen sprang jag upp och ner för den där gatan och kom hem med den ena tussilagobuketten efter den andra. Dagen var räddad och jag var lycklig igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar