Det är så lätt att glida in i den förblindande självupptagenheten. Självupptagenheten som gör mig blind för allt utom för mig själv. Barnens röster blir ett störande surr bara. I mitt bröst hårdnar det varje gång jag viftar bort surret med ett ovänligt ord. Glädjen och friden som annars bor där och gör det så mjukt och trivsamt flyger genast sin kos. Kvar blir bara den självupptagna själviskheten. Och det ekar tomt och dött.
Men stannar jag bara upp en sekund. Fäster mina ögon på barnet som surrar. Då ser jag plötsligt igen. Jag ser barnet. Och när jag stannar upp och låter mina ögon vila på detta barn. Låter mina öron lyssna bara på henne. Då kryper själviskheten ihop och smiter ut bakvägen. In tågar kärleken igen. Glädjen och friden kommer i dess släptåg och i mitt bröst blir det varmt och soligt och luften fylls med fågelkvitter. Surret blir till vackra, dyrbara ord. Och barnet. Barnet blir föremålet som träffas av kärleken och hon känner sig äntligen sedd, älskad och förstådd.
Jag ber varje dag att jag inte ska glömma att se. Inte ska glömma att välja kärleken framför själviskheten. Det är så jag vill leva. Så hjälp mig Gud.
Atoms & Molecules: 10 Fun Ways for Kids to Learn
2 timmar sedan
2 kommentarer:
Vackert skrivet!
//Angelica
Tack! :)
Skicka en kommentar