När blev jag 35?

Det är så märkligt förstår ni. Men jag vet faktiskt inte när jag blev 35. Jovisst vet jag att jag fyllde 35 i december förra året, men när blev jag trettiofem år liksom? Nu tror ni förstås att jag lider av någon typ av ålderskris och det kanske jag gör. Men i såfall yttrar den sig snarare i att jag känner mig yngre än någonsin än äldre än någonsin.

Jag tror att det kan vara så att det har med mina barn att göra. Jag fick mitt första barn när jag var 24. Och då, när jag var 24 kände jag mig så vuxen och mogen så. Sen kom barn nummer två och så barn nummer tre som vi aldrig hann lära känna för att hon (jag tror det var en hon) åkte hem till Jesus innan hon hann bli klar i magen. Sen kom barn nummer fyra och så barn nummer fem i ganska tät följd. Jag tror att under dessa år med ständiga graviditeter, ammningsperioder och sömnstörda nätter har jag levt som i en bubbla. Mig själv har jag inte haft så mycket tid att tänka på alls. Nej, jag har levt i den där småbarnsbubblan och inte märkt att åren har gått. Jag menar. Jag var ju 24 när jag kröp in i bubblan och så var jag plötsligt 35 när jag kom ut igen. Hur gick det till liksom? Och nu när jag kommit ut, känner jag mig mer som de där 24 åren jag var innan jag bosatte mig i bubblan. Tiden kanske helt enkelt har stått stilla för mig. Ja, så är det nog! Det är nog därför jag nu plötsligt känner mig så ung och fri. Ingen bubbla har jag runt mig längre och det gör det ju så mycket lättare att gå balansgång på staketet, hoppa från sten till sten i skogen och göra änglar i snön och blicka upp på den ljusblå himlen och fantisera om att molnen är hästar, drakar och älvor. Men något har nog ändå hänt. Det märker jag när jag åker tefat i pulkabacken med barnen. Då är det bra mycket krångligare att få in ben och allt på det där lilla tefatet än jag kan minnas att det varit tidigare. Ja märkligt är det. Verkligen märkligt är det att jag skulle vara 35. Det kommer nog ta ett tag att inse för min del. Och då är jag väl redan 40 skulle jag tro.