söndag 12 februari 2012

En inrutad söndag förvandlade allt!

Som jag skrev för någon dag sedan är jag sjuk. I fredags gick det ju bra när maken var hemma och skötte marksevice och barn. Mindre bra (läs värdelöst) gick det igår då han var tvungen att jobba. Jag var då nästan lika slut och dålig som på fredagen och tänkte mig att jag skulle kunna ligga på soffan och barnen skulle underhålla sig själva. De är ju faktiskt rätt stora nu! Mellan mina långa vilostunder skulle jag göra mat. Så var planen. Jag sa till barnen att nu är mamma trött och sjuk så nu är ni snälla och leker och är sams. Ungefär så. Optimistiska jag trodde att det skulle fungera.

Det gjorde det inte. Resultatet blev istället att jag försökte vila. Men någon vidare vila blev det inte då jag hela tiden fick lösa konflikter och lyssna på sådant som: "Får jag spela (dator) nu, snälla, får jag spela nu?!". Och hela tiden när någon av de andra satt vid datorn, drogs de övriga dit som blomflugor till övermogen frukt. Jag fann mig själv hela tiden tjata om att de inte skulle hänga vid datorn och inte bråka. Gå iväg och lek något för allt i världen! Men inte kunde de leka inte. Jo minsta kunde, men inte de andra. De cirkulerade istället runt som en flock osaliga andar och var så disillusionerade att det stod ut genom öronen på dem. Och hela tiden rök de ihop för allt mellan himmel och jord. Jag behöver nog inte berätta att vi alla fem var i upplösningstillstånd när fadern i huset äntligen kom hem framåt kvällen.

Inför denna dag när maken åter skulle jobba och jag skulle vara själv hemma med mina gangsters till ungar, ja det var så det kändes, kände jag vanmakt! Jag kunde bara inte se mig själv gå igenom en likadan dag igen. Men då fick jag en idé. Mitt i min förtvivlan kom den och gav mig en gnutta hopp om livet. Jag kom på att jag skulle göra ett inrutat minutschema för hela dagen för samtliga barn. Det kan låta väldigt överdrivet och galet, men jag såg det som min enda räddning. Jag rutade så in dagen i tider och barnens namn. Sedan fyllde jag luckorna med saker som: spela dator (1 timme/barn), vara ute, spela Uno, fri lek, lugna aktiviteter, hjälpa till att duka, hjälpa till att skära morötter, lunch, film, Bolibompa osv. I ett av barnens luckor skrev jag också vila/läsa flera gånger eftersom det barnet också är sjukt. Jag skrev även upp två långa listor på förslag till fri lek respektive lugna aktiviteter. Som en extra hjälp till dem gjorde jag också en turkosa play-do-deg att underhålla sig med.

Så presenterade jag min plan vid frukostbordet. Ett av barnen blev eld och lågor! Han tyckte detta skulle bli superkul och sa att han gillar koordinatscheman och sånt. Ett annat barn reagerade totalt tvärtemot. Jag stod dock på mig och vi körde igång med schemat direkt efter frukosten. Och resultatet av detta blev långt, ja jag menar verkligen långt över förväntan! Så bra att jag nu inte förstår att jag inte tänkt på att göra så här tidigare. Här ska ni få höra!

Utan min inblandning har barnen nu sedan 9:30 följt schemat som jag satt upp i hallen. De leker, de går ut, de kommer in igen, de gör lugna aktiviteter och nu ser de på film! Helt plötsligt är de så fantastiskt sams och harmonin personifierade. Jag har legat på sängen och sovit och vilat och emellanåt har ett huvud med ett strålande leende dykt upp i dörren och glatt förkunnat: "Vi spelar Uno!", "Jag hittade på en lek och alla blev sugna och var med!" och "Jag har lagt bullerbypusslet mamma!" Jag har nypit mig i skinnet för att kolla om jag verkligen inte drömmer!

Strax innan klockan tre stack så min störste in huvudet och sa med glimten i ögat: "Nu är det fem minuter kvar till mellis mamma!" Jag svarade då: "Ni kan väl börja sätta fram själva." När jag sen gick mot köket hörde jag fyra glada röster som samarbetade och satte fram glas, bröd, fil och allt annat vi brukar ha till mellanmål. Under mellanmålet pratade jag så med dem och undrade hur de tyckte det gick att ha ett sådant här schema? Boppo (11) utropade: "Jättebra, kan vi inte alltid ha schema!" Och jag påpekade hur sams de plötsligt var och de instämde nickande och förundrade.

Det är som ett mirakel! Helt plötsligt har jag fått fyra änglar istället för fyra monster. Ett litet schema var tydligen allt som behövdes. Med facit i hand är jag övertygad om att jag fick denna lysande idé från Gud. Jag ropade nämligen till Gud strax innan idéen dök upp: "Hjälp mig!!!" Och man kan ju inte annat säga än att jag fått den bästa hjälp som tänkas kan. Så oändligt tacksam och lättad som jag är nu är svårt att beskriva.

Detta blev ett ganska självutlämnande inlägg. Men jag tänker att det kanske finns någon annan därute som finner sig själv sjuk eller trött med en hop hopplösa ungar runt sig. Kan då denna text vara till hjälp är det värt det.

5 kommentarer:

Charlotte N sa...

Hej! Jag har ju inte barn själv men jag gillar verkligen dina inlägg, dina idéer och att du är så ärlig och öppen. Kul att följa din blogg! Hoppas du blir frisk snart! Kram

Makena sa...

Vad glad jag blir för dina ord Charlotte! Tack för att du tar dig tid att skriva ner dem :) Och nu är jag nästan frisk. Imorgon är jag helt på banan igen! Kram

Anonym sa...

Så roligt att du kommit igång med bloggandet igen. Den inger hopp och många ideér. Även om jag själv "bara" har ett barn som just nu roar sig med att kasta ner alla leksaker hon får på golvet.
Medans jag dricker en kopp kaffe och njuter.
Hoppas att du får hålla dig frisk nu och att resten av veckan blir kanon.
Ska lägga det där med schema på minnet. Ostrukturerad som jag är kanske jag skulle prova det själv innan Ebban blir så stor nog att involveras.

Kram Lovisa

Allt o Inget Med Jeanette sa...

Vet precis vad du menar!!! <3<3<3<3
Vissa dagar är bättre än andra, så att säga...:S

Extra skönt då att hitta något som funkar!!

Krya på er!!

Kram J o E

Makena sa...

Åh kul med en kommentar från dig Lovisa! Blir så glad att höra att jag inspirerar :) Skriv gärna en rad nån mer gång. Är så värdefullt att fåmåterkoppling på det man skriver. Blessings!

Jeanette: ja som fembarnsmamma förstår jag att du förstår ;) kramar!!