torsdag 19 augusti 2010

En stilla reflektion efter en avslutad inskolning

Har precis skolat in ett nytt barn här hos mig. Det är en jättesmidig liten kille på 3 år som mamman redan från början sa är öppen och har lätt för nya människor. Han har aldrig varit svår att lämna osv. Ett lättinskolat barn helt enkelt. Och det har stämt. Från början tog han mig, hans nya dagmamma till sitt hjärta. Han ger mig goa kramar och pratar så glatt och har inte gråtit när mamma gått en enda gång. En sk dröminskolning.

Dock har jag gjort en mycket intressant observation under dessa två veckor; ögonkontakten. Han söker ögonkontakt hela tiden. Vi sitter vid sandlådekanten och vi pratar. Ögonkontakt nästan oavbrutet. Vi äter mat. Han sitter bredvid och tittar mig i ögonen ofta, ofta. Vid sångsamlingen ser jag såklart på alla barnen. Men han söker den speciellt och jag stannar upp lite extra vid hans ögon. Vi läser saga. Han sitter i knät med ryggen mot mig och vrider då och då upp huvudet mot mina ögon. Vi leker med bilar. Vi hoppar i regnet. Vi leker koja i skogen. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Ögonkontakt. Under denna tid har jag kunnat ge honom all ögonkontakt han behövt. Bara haft ett annat dagbarn här under tre av dagarna förutom min egen dotter, och då inte ens hela dar. På detta sätt har jag blivit en trygg vuxen för honom. Vi har knutit an. Han har fått en trygg och bra start. Och jag tänkte i mitt stilla sinne. Om denna redan trygga kille som dessutom är 3 år och har vana från en tidigare dagmamma behöver all denna uppmärksamhet under inskolningen, hur mycket behöver då inte en liten osäker 1,5-åring det? Jag bara undrar. Hur mycket ögonkontakt och anknytning kan de erbjuda på ett dagis där det kanske finns 20 andra barn samtidigt varav flera är nya och också inskolas? Det är bara en stilla undran. Vad händer i dessa små barns själar när de inte får den ögonkontakt de säkerligen liksom min nya kille söker? När de måste lämnas i en miljö utan möjligheten att tanka, tanka trygghet tills tanken är fylld? Jag får lite ont i magen när jag tänker på detta. Detta är bara en stilla reflektion efter en heldag med nära, nära kontakt med ett litet barn som lämnats i min vård och som lärt sig lita på mig.

11 kommentarer:

Indianerna sa...

Blir tårögd och får också ont i hjärtat när jag tänker på alla dessa barn!
Varför reagerar ingen, inte ens mammorna!!!
Det enda vi kan göra är att våga vara annorlunda och peka på en annan livsstil.

Bless you Maria, du är en stor förebild i mycket.

Lisa

Ebba sa...

Ok, som (fd) dagismamma måste jag säga att det inte alls är så på alla dagis, kanske finns det sådana dagis som du beskriver men de jag har erfarenhet av fungerar indskolning ypperligt. Barnet har EN förskollärare som är barnets trygghetsperson. Den personen koncentrerar sig under inskolningen bara på det nya barnet. Kommer hem till barnet innan inskolningen (för att lära känna barnets hemmiljö)dessutom får barnen under inskolningen ta med sig bilder hemifrån, på mamma, pappa syskon osv som sätts i hop till en bok som de kan titta i och visa sina kompisar. Inskolningen är inte tidsbegränsad, det får ta den tid det tar. Mina barn har dock gått ganska fort att skola in, de är nog ganska "lätta" barn de med... ;-)

På förkolor eftersträvas att all personal ska vara utbildade förkollärare vilket innebär att alla har kunskap om hur mycket trygghet och närhet osv barn i olika åldrar behöver.

Det är så det har fungerat på mina barns förskola. Så det är verkligen långt ifrån alltid som du beskriver det. Kanske finns det fröskolor där det inte fungerar perfekt, men låt oss hoppas att deär få.

Ebba sa...

Måste bara tillägga, du är en eldsjäl som älskar det du gör, som vill göra det allra bästa för barnen. Så tror jag det är med många många förskollärare inom förskolan också. Det finns usla dagmammor och usla förkollärare, men det är inte dagiset eller dagmammaverksamheten det är fel på, utan personerna i de fallen. Sen kan man diskutera överfulla dagisgrupper som det ju är på en del komunala förskolor, det är illa, mycket illa. men återigen, inte dagis som sådant det är fel på, utan de stora grupperna, finns säkert kommunala dagmammor som har alldeles för stora grupper också. Nu låter det som om jag försvarar dagis, och det kanske jag gör, men för mig har dagmamma aldrig varit ett alternativ då det inte finns någon insyn hos en dagmamma. Inget ont mot dig, jag vet att du är precis så bra som det verkar, inte dig jag menar nu, men när man inte känner en person som ska ta hand om sitt barn, hur vet man då att de gör ett bra jobb? På förkolor är de en grupp och där blir det svårare att begå fel gentemot barnen.

Emy sa...

Ja ögonkontakt är viktigt och i min erfarenhet som förskollärare har vi också tid att ge barnet närhet och trygghet och låta dem tanka så mycket de behöver. Sen är det faktiskt ibland så att de barn som är ett år behöver tanka lite mindre än de som är tre år... Men allt är förstås beroende på individ och det som ett barn behöver och vill ha behöver inte ett annat så man får vara flexibel och lyhörd och då brukar det lösa sig fint. Hos oss har vi heldagsinskolning, föräldrar och barn är med HELA dagen och då har vi många tillfällen att fånga upp både blyga barn och blyga föräldrar. Och givetvis fortsätter inskolningen så länge att man känner, precis som du känner, att barnet har knutit an och man har en slags relation, först då kan föräldrarna börja lämna.

Dagmamma kan vara toppen men det kan förskola också vara. Det är så olika vad man som barn och förälder behöver och vill ha och vilket utbud det finns just där man själv bor. Helst skulle man ju vilja vara hemma med sina barn själv tills de börjar skolan minst, men det är ju få förunnat och då kan både förskola och familjedaghem vara bra alternativ...

Tack för en inspirerande blogg och du är välkommen och kika in på min förskoleblogg om du vill.

/Emy

forskollarare.blogspot.com

Makena sa...

Har inte sagt att dagis är dåligt. Jag bara frågade...;)Och ja. Jag har jobbat på flera olika dagis där det varit långt ifrån så bra som ni beskriver. Önskar av hela mitt hjärta att mina erfarenheter varit undantag!Har dock svårt att tro det helt och hållet...

Och Emy. Nu reagerar jag när du säger att 1-åringar behöver tanka mindre än 3-åringar. Det är ngt som är fel med detta. Hur är det möjligt att ett så litet barn som en 1-åring skulle ha MINDRE trygghetbehov än en 3-åring??? Finns ju noll logik i detta påstående! Anledningen att det upplevs så är att en 1-åring inte ännu hunnit anknyta färdigt till sina föräldrar och därför i en dagis miljö upplevs som mer lätt inskolade och obekymrade. Medan en 2-åring eller 3-åring som inskolas har hunnit bygga denna anknytning färdigt innan den ska knyta an med nya personer. Det blir då jobbigt och slitigt och barnet känner starkt behov av att ha detta band till den som ska vårda det. Det är alltså inte ngt bra att 1-åringar är så lättinskolade utan tyder på att de lämnats bort förtidigt! Jag menar att deras anknytning med föräldern löper stor risk att bli lidande även i framtiden...

Tack för era synpunkter!

Indianerna sa...

Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska herren din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. 5 Mos 6: 4-7

Hon ska vara känd för att ha gjort mycket gott: uppfostrat barn, visat gästfrihet, tvättat de heligas fötter, hjälpt nödlidande och sökt varje tillfälle att göra gott. 1 Tim 5: 10

Hur ska den kristna tron kunna föras vidare generation efter generation om vi inte tar mammarollen på allvar! Gud vill uppenbarligen att vi ska tala om Honom till våra barn hela tiden!!!
Och Han säger att det är vår kallelse, d v s ett heligt gudagivet uppdrag, att ta hand om våra barn.
Är vi så inpräntade av denna världens sätt att tänka, eller har vi kristna slutat att läsa Guds ord?

Jag har full förståelse för att en del inte har ekonomisk möjlighet att vara hemma med sina barn.
Svenska samhället gör det svårt för oss som väljer att vara det. Men det är värt det i ett långt perspektiv.

Lisa

Johanna sa...

Tack själv Maria!! Åh, hälsa alla barnen jättemycket och säg att vi gärna kommer tillbaka nästa gång mamma och pappa vill bort en stund ;)
Vi gillar er med! Det måste verkligen bli oftare :) Vi måste se till att ni får komma hit och se vår transformation i lägenheten!
Ha en underbar dag så ses vi snart igen! :D KRAM

smultron sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
smultron sa...

Jaa du. Utvecklingen på förskolorna i vår stad har knappast gått åt mer tid åt varje barn. Fler barn på samma låga antal förkollärare. Barn är olika, men när resurserna inte finns krävs det att dom ska vara likadana och fungera så att dom passar i verksamheten, inte tvärtom.

Utbildning och kunskap är viktigt men när resurserna inte finns kan det vara i princip omöjligt att göra det man med denna kunskap och utbildning i bagaget, vet är bäst.

Här börjar man prata om att barnet inte ska knyta an till en i personalen när det skolas in. Det blir för problematiskt om det inte duger med någon annan genast, när personalstyrkan är så liten. Jag tycker att den biten är en förutsättning för trygghet, vilket leder till att du törs sträcka dig längre och söka annat bortom det invanda och kända.

JO sa...

Hjälp. Det här är verkligen en djup och komplicerad fråga med många aspekter. Men grunläggande tror jag i alla fall, att det handlar om två saker. Pengarna och politiken. Pengarna, för barnomsorg är ju i grund och botten en pengafråga. Hade det inte varit någon ekonomisk skillnad på att vara hemma eller lämna bort sitt barn så hade väl knappast någon mamma valt det senare? Och politiken. Vi lever i ett land där politikerna allt för länge, och i alldeles för stor utsträckning bestämmer, och har bestämt vad som är den bästa omsorgsformen för våra barn. Och således låst pengarna där i form av dagissubventionering. Istället för att ge föräldrarna en större frihet i att disponera dem. Men i slutändan handlar det ändå om val och prioriteringar. Och oavsett val av barnomsorg, så har ändå alltid föräldern det yttersta ansvaret för sina barn.

Anonym sa...

Kloka tankar. Jag hade länge ont i magen när min dotter skulle börja på förskolan. Jag har själv haft den förmånen att vara hemma hos mamma nästan hela min uppväxt. SOm tur var hamnade hon på en lugn förskola med få barn.

Men jag tycker att det borde finnas fler dagmammor. Barnen är det viktigaste vi har!