En hjälpare alltid så nära

Min minsta lilla skatt är snorig och gnällig idag. Sedan tidig morgon har gnället legat strax under ytan och tittat fram vid minsta lilla motgång. Tillslut tog jag med henne gråtande på en promenad i vagnen. Hon fick hålla i några rönnbär. Vi tittade på fjärilar och plockade några blåbär. Hon glömde bort att vara ledsen och arg en liten stund. Sen tittade vi på Bullerbyn och hade det så bra. Man blir ju barnsligt förälskad i de där barnen som bor på en bondgård och matar lamm och kysser en groda för att det ska bli en prins. Allt gott och väl. En stund. Så kände jag, som inte går på helfart idag, att nu skulle jag behöva en lugn stund med en kopp kaffe och en bit choklad. Men då kom hon igen mitt lilla hjärta och ville klänga i knät. Jag var nära att nu tappa tålamodet och bli arg på henne. Men av någon anledning lyckades jag hindra mig och böjde mig istället fram och la mitt ansikte i hennes nacke och fråga helt stilla Jesus vad jag nu skulle göra för att allt inte skulle bli fel. Efter några sekunder fick jag så tanken att fråga henne helt lugnt om hon ville måla med vattenfärg? Till min förundran svarade hon ja, och hoppade till och med själv iväg för att hjälpa till att ta fram. Sen satt hon mitte emot mig och målade och målade som förnöjsamheten själv. Jag fick min egen stund som jag så väl behövde och allt gnället bara försvann. Efter två målningar la hon på eget initiativ själv undan målarsakerna och började leka med tåg. Hon leker fortfarande med tågen och placerar dessutom ut små isbitar på tallrikar runtomkring. Friden består och det som kunde ha blivit förtvivlan, frustration och gråt blev något ljuvligt och fint istället. Bara för att jag stannade upp ett ögonblick och bad min ständige följeslagare och vän om hjälp. Han finns ju där hela tiden och vill hjälpa oss med litet och stort. Allt vi har att göra är att be honom.

"En liten stund med Jesus o vad den jämnar allt

och ger åt hela livet en ny och ljus gestalt..."