Maskroskrullar

När Makena var liten flicka lekte hon alla möjliga utelekar med sin syrra och kompisarna Leila och "Sonjaselisabet". Från morgon till kväll var de ute på ständigt nya upptåg. Makena och Leila lekte t ex ofta en lek som gick ut på att snurra en pinne och sedan gå ett visst antal steg åt det håll pinnen pekade. Detta kunde de hålla på med en hel dag. Färden gick genom skogar, tvärigenom häckar, över staket, åar och läggdor. Och det var så spännade att se vart man skulle hamna. Ibland lekte de djurkyrkogård. Det började en gång med att de hittade en död fågel som de begravde. Det visade sig vara så spännande att de aktivt började söka efter döda djur som de kunde begrava. Och när utbudet var skralt, nöjde de sig med att döda lite myggor och flugor som de sedan begravde. Andra dagar lekte de blomaffär. De plockade alla tänkbara blommor och lade upp dem fint på ett bord. Sedan fick andra barn på gatan köpa blommorna för "kattsilver". Ni vet sådana där silverblänkande lövtunna man kan hitta på marken ibland. De anordnade cirkusföreställningar för sina föräldrar, pallade äpplen och hallon hos ilskna grannar och en gång hittade de till och med en tjuvgömma under en grannes altan. Polisen kom dit och allt.

En annan sak de ofta gjorde om sommrarna var maskroskrullar. Makena minns inte om de precis kallde dem så, men det är i vilket fall ett bra namn på dem nu tycker Makena. Man tappade upp vatten i en hink. Sen gick man och samlade långa fina maskrosor med tjocka härliga stjälkar. Blommorna nöps bort (eller sprättes bort i någons ansikte). Sen delade man stjälken med nageln och drog sedan isär den ytterligare så att man fick fick smala remsor av maskrosstjälk. Remsorna släppte man sedan ner i vattnet och de började genast rulla ihop sig alldeles av sig själva. Det var nästan som magi tyckte de.

Idag när Makena var ute med alla dagbarnen poppade plötsligt denna maskroslek upp i hennes medvetande. Hon tror inte hon har tänkt på den en enda gång sedan barnsben, men nu såg hon plötsligt det så tydligt framför sig hur hon och Leila satt där på gräsmattan och gjorde maskroskrullar. Och Leila sa att man kunde dö om man drack vattnet (hon sa mycket den där Leila). Raskt sprang Makena in efter en hink vatten. Hon ropade till sig alla barnen och började förevisa hur man gör Maskroskrullar. Liksom Makena en gång, tyckte de alla att det var mycket fascinerande att se hur stjälkremsorna krullade ihop sig på olika sätt. De började springa runt på jakt efter fina maskrosor och sedan producerades det maskroskrullar hela långa eftermiddagen. Makenas minsta lilla dagbarn som bara är 14 månader tyckte det var så roligt så. Var enda gång en stjälk rullade ihop sig skrattade han så gott och han ville inte gå ifrån skådespelet i hinken när hans mamma kom. En granne i 20-årsåldern kom och böjde sig över hinken och sa med lysande ögon: "Åh det där gjorde ju vi på dagis! Det är ju jättekul!" Och Makena kände på något vis att cirkeln var sluten. Nu lekte hennes barn och deras kompisar samma lek som hon själv gjort som liten. Det var inte utan att hon kände en liten fläkt av historiens vingslag. En fläkt av ljuva barndomssommrar med blå himmel, grönska på knäna och jord under naglarna. Där lyckan är gjord av något så enkelt som att få se maskrosstjälkar krulla ihop sig om och om igen i en hink med vatten.