Bland hundar, gående kvinnor och löpande män

Efter ett par veckor av förkylning och andra åkommor, har Makena nu så smått kommit igång med joggandet igen. Igår gav hon sig ut med inställningen att ta det så lugnt som möjligt och inte fokusera det minsta på hastigheten. Det där med att försöka pressa tiden har nämligen en negativ inverkan på löparlustan har Makena märkt. Bättre då att springa sakta än att tillslut inte springa alls tänker hon. Förhoppningsvis kommer hastigheten så småningom ändå resonerar Makena.

Hon svängde upp med bilen på parkeringen och såg att det var massor av folk i rörelse. En blond smal tjej satte hörlurarna i öronen och gick iväg i rask takt. Ett par andra löpare kom springande i full fart och såg ut att just avsluta sin runda. Makena passerade fotbollsplanen, där ett gäng unga killar tränade, satte igång tidtagaruret (hon vill ju ändå veta hur lång tid det tar även om det är sakta) och joggade iväg i mycket lugnt tempo. Hon bestämde sig genast för att lägga upp det hela så att hon skulle varva med gång då det började kännas jobbigt och på så sätt i stället orka en längre sträcka. Första backen kändes som en bra första gångsträcka. Efter backen joggade hon vidare in i skogen där solen silades mellan trädgrenarna och vitsippor kantade stigen. Vid 500 meters markeringen stannade hon kort för att gömma sina bilnycklar vid en stubbe. Parkeringen hade ju varit full med folk och genom att gömma nycklarna en bit in i spåret skulle hon ju bli tvingad att springa och hämta dem för att kunna komma hem. Ett smart sätt att se till att hon åtminstone skulle springa 1 km extra. Efter ytterligare en liten bit såg hon en hundägare med schäfer. Hunden stannade hela tiden till och nosade i snåren, för att sedan springa ikapp sin matte. Makena tog in mer och mer på dem och hoppades i sitt stilla sinne att schäferna var av den snälla sorten. Den var nämligen lös. När hon var ganska nära upptäckte hunden henne, men sprang bara mot sin ägare som ännu inte lagt märke till henne. Inte förrän hon var alldeles inpå såg han henne och kallade till sig sin hund och stannade så att Makena kunde passera ostört. Makena tänkte att detta var ett bevis på att hon inte längre är så hundrädd som hon varit. Hon har fortfarande respekt för stora hundar, men denna klarade hon av utan minsta höjning av pulsen (som ju av förklarliga skäl redan låg en bit över normalt).

Vid ca 1,5 km började hon känna av håll (eller mjälthugg som det heter i norrland). Hon tog upp en sten och började krama den i näven. Dessutom började hon djupandas med magen. Ett trick hon lärt sig på en löparsite. Hon gick en liten bit och fortsatte magandas och hållet hölls under kontroll. Det ville inte helt försvinna, men hindrade henne iallafall inte från att fortsätta. Hon blev omsprungen av en manlig löpare och passade här på att titta på dennes löparteknik. Hon härmade killens armhållning och försökte också härma stegen. Kändes bra. Strax blev hon omsprungen av ytterligare två killar. Hon lade märke till att den ene hade armarna avspänt som henne själv, medan den andre sprang med uppdragna axlar. Måste bli ont av det tänkte Makena som själv haft problem med spänningar i speciellt en axel. Och hon la märke till att hon för första gången inte kände av någon sådan värk. Skönt! Nu kom utförsbacken som leder in i mål på 2,5 kilometerspåret. Hon släppte benen och lät dem bara rusa på ner för backen utan att hålla emot. Saktade sedan åter in och återgick till den mycket långsamma joggen förbi fotbollsplanen. Nu skulle hon ju hämta nycklarna. I första backen gick två kvinnor med två hundar. En lite större och en mindre. Hundarna var lösa och mycket busiga. De rusade efter varandra runt, runt och Makena kände igen att hon verkligen besegrat hundrädslan. Hundarna sprang nästan på henne och hon blev ändå inte rädd. Vidare passerade hon en tjej som gick. Och det slog henne att alla tjejer hon passerat gjort just detta, gått. Medan hon själv bara passerat en kille (han med schäfern), de andra killarna hade passerat henne i ett snabbare löptempo. Hon brydde sig inte om att dra någon slutsats av detta faktum. Vid 500 m tog hon upp nycklarna och joggade tillbaka. Förbi samma tjej igen givet vis. Hon undrade nog vad det var för en kort sträcka Makena löpte.

Så var hon tillbaka vid bilen. Kände sig så där härligt svettig och varm och full av endorfiner från joggandet. Klockan stannade på 26 minuter. Och då hade hon alltså sprungit blygsamma 3,5 km. Men hon kände sig nöjd över att ha motstått frestelsen att pressa på. Medan hon stretchade kom en mamma och hennes son, kanske ett par år äldre än Boppo i mål. De stannade och drack vatten och pratade lite. Det såg så härligt ut. Mamma och son tillsammans ute i spåret. Och hon tänkte att hon snart måste ta med sig Boppo ut på en runda igen. Efter att de druckit skildes de åt. Pojken skulle antagligen hem och mamman stack iväg för ytterligare ett varv. Makena satte sig i bilen och körde nöjd hemåt och såg redan fram emot nästa gång.