Foglossning och en gammal sliten stol

Foglossning! Det där hemska som jag tidigare bara hört talas om ifrån mången medsystrar, har nu på ett brutalt sätt även drabbat mig. Nu har det gått så långt att enda sättet att komma till sängen igår kväll var att maken fick uppbåda all sin manliga styrka och bära sin hjälplösa hustru upp för trappen till sovrummet. Visst kan det låta romantiskt, men jag föräkrar att färden uppför trappan snarare fick mig att känna mig som en handikappad flodhäst än en ung skön brud. Flodhästen var också mycket, mycket förtvivlad över detta sitt tillstånd med tanke på att den starke maken nästa dag skulle vara tvungen att gå till jobbet. Hur skulle det gå till att ta hand om tre barn i detta mycket handikappade tillstånd helt på egen hand? Jag kunde bara inte se det ske. För hur snälla och hjälpsamma barn jag än har, kan de ju inte gärna bära omkring på sin gravida mamma och själva laga mat till sina hungriga magar. Föga anade jag då att en gammal ful och trasig kontorsstol skulle bli den räddning som jag så desperat behövde.

Efter en välbehövlig och skön sovmorgon kom så dagen jag kvällen innan fruktat. Maken skulle inte åka förrän efter lunch, så fortfarande hade jag några timmar på mig att klura ut hur jag sedan skulle ta mig igenom resten av dagen. Åt min frukost och placerades sedan i kontrosstolen framför datorn (mitt tidsfördriv och andningshål när orken sätter stopp för all annan aktivitet). Där framför skärmen gick det så plötsligt upp för mig ett ljus! Det stod med ens helt klart för mig. Jag skulle klara av dagen genom att rulla mig fram på denna hjulförsedda stol! Klart som korvspad!

När så maken senare lämnade mig åt mitt öde strax efter lunch satte rullandet igång. Boppo, Nonno och till och med Jojjan har sedan dess villigt turats om att ömsom putta, ömsom dra sin kära mamma runt på nedervåningen. När de tröttnat har jag också för egen maskin kunnat ta mig fram, om än med viss ansträngning ska medges. Började sakta förstå lite av hur det kan kännas att vara rullstolsbunden när jag kryssande mellan köksbord, diskbänk och köksskåp i maklig takt plockade undan lunchen. För det gick faktiskt även om det tog betydligt längre tid än det vanligtvis skulle ha gjort. För mig har denna gammla kontorsstol (som absolut sett betydligt bättre dagar) gett hopp för den närmsta framtiden. Man vänjer sig faktiskt otroligt snabbt vid nya omständigheter. Nu känns de här två dagarna ensam med barnen inte längre ångestframkallande , utan bara som rejält jobbiga utmaningar som jag blir tvungen att klara av. Lyckligtvis är maken åter ledig på måndag då Boppo ska till skolan. Hur det sen ska gå låter jag för tillfället bli att tänka på.