Utan inspiration har jag svårt att få saker gjort. Medan jag kan utföra mirakler när inspirationen infinner sig! Nu tror ni förstås att jag talar om skivande igen, men det gör jag faktiskt inte. Jag talar nu om städning.
Imorse när jag hade min lilla andaktsstund bad jag bland de andra bönerna, en liten bön om att få inspiration för att städa! Kände att jag verkligen ville få städmirakler utförda och visste att utan inspiration skulle det bli svårt.
Sen började min arbetsdag och jag tänkte inte mer på det. Men gissa nu vad jag gjort sen, under eftermiddagen och kvällen? Jo just det! Jag har städat och städat och tvättat och fått undan och gjort riktigt fint. Allt gick plötsligt som en dans!
När jag så i slutet stod och dammtorkade byrån i sovrummet slog det mig att jag ju fått bönesvar! Så enkel är min tro på Gud att han vill hjälpa till med också sådana små detaljer. Han visste hur mycket det skulle betyda för mig att få det fint och så gav han mig kraften och inspirationen jag behövde för att få det att ske! Ett så finstilt kärleksbevis från min Far i himlen!
måndag 6 februari 2012
Rekord i empati
Ibland har jag sådan inlevelseförmåga att det blir komiskt. Häromdagen berättade jag om en episod ur mitt manus för maken. När jag då kom till ett sorgligt parti började tårarna rinna! Jag satt alltså och grät över en liten karaktär som jag själv hittat på, som befann sig i en situation jag bara målat upp i huvudet än så länge. Jag hade alltså inte ens skrivit det än! Måste medge att jag kände mig lite patetisk och överraskad över min reaktion. Maken började gapskratta och tyckte inte jag var klok. Jag försökte förklara att jag bara inte kunde låta bli att leva mig in i karaktärens känsla och det var därför tårarna kom. Han kunde dock varken förstå eller sluta skratta och sa mellan skrattattackerna att jag måste ha rekordet i empati!
söndag 5 februari 2012
lördag 4 februari 2012
Knöt ihop säcken på toalocket
Jag var jättetrött. Jag skulle ta ett bad. Efter badet skulle jag sova. Jag satt till och med på toalocket med handduk och badkarsbok (ja jag läser alltid när jag badar) redo. Jag skulle bara skriva ner några korta rader om vad jag skulle göra en annan gång när jag hade mer ork. Det var att läsa mer om huvudintrig och underintrig på en sida på nätet och sedan applicera det på mitt manus. Men när jag skrev ner dessa att göra- saker, tänkte jag att jag kan väl bara försöka litegrann att bena ut huvudintrigen. Bara någon minut sådär.
Över en timme (!) senare, kanske två, satt jag fortfarande kvar på toalettlocket och skrev och funderade. Vid det här laget rejält avkyld och kall om fötterna (vi har rätt låg temperatur på elementet i badrummet). Men på något mirakulöst sätt hade jag benat ut intrigen, gjort en ny synopsis och i huvudet bestämt vad i mitt manus som ska strykas. Till och med epilogen hade jag klart för mig.
Så det kan gå! Och ni anar inte vilken lättnad det är att ha säcken ihopknuten och klar! Jo om du själv skriver förstår du säkert. Hittills har jag bara haft ett hum om hur historien ska utvecklas. Jag har famlat i mörkret och bara fått klart för mig en bit här och en bit där. Små steg framåt ända sedan i början av förra sommaren. Så detta är stort förstår ni! Nu är det bara att skriva och skriva tills jag kommer till slutet. Otroligt skön känsla!
Lycklig och kall gled jag sedan ner i ett hett bubblande bad och bara njöt av vad jag åstadkommit och av min på biblioteket nylånade bok. Och en liten tupplur hann jag med sen framåt halv åtta-tiden också. Återstår att se hur det går med nattsömnen...
Över en timme (!) senare, kanske två, satt jag fortfarande kvar på toalettlocket och skrev och funderade. Vid det här laget rejält avkyld och kall om fötterna (vi har rätt låg temperatur på elementet i badrummet). Men på något mirakulöst sätt hade jag benat ut intrigen, gjort en ny synopsis och i huvudet bestämt vad i mitt manus som ska strykas. Till och med epilogen hade jag klart för mig.
Så det kan gå! Och ni anar inte vilken lättnad det är att ha säcken ihopknuten och klar! Jo om du själv skriver förstår du säkert. Hittills har jag bara haft ett hum om hur historien ska utvecklas. Jag har famlat i mörkret och bara fått klart för mig en bit här och en bit där. Små steg framåt ända sedan i början av förra sommaren. Så detta är stort förstår ni! Nu är det bara att skriva och skriva tills jag kommer till slutet. Otroligt skön känsla!
Lycklig och kall gled jag sedan ner i ett hett bubblande bad och bara njöt av vad jag åstadkommit och av min på biblioteket nylånade bok. Och en liten tupplur hann jag med sen framåt halv åtta-tiden också. Återstår att se hur det går med nattsömnen...
fredag 3 februari 2012
Absolut överens
Det är fredag och här kommer mitt alternativa fredagstips.
Efter lite mer traditionella fredagsgrejer som chips, ostbågar och Wild Kids på TV gick vi över till den mer icke traditionella delen av kvällen. Mina fyra barn som är mellan 4 och 11 år satte igång att spela fotboll med en mjuk tygboll genom hela hallen och vardagsrummet. De hade väldigt kul och skrattade och kom överens (inte alldeles vanligt när alla är med). Jag satt i soffan intill brasan som jag tänt och läste och njöt av barnens klingande skratt. Att det levde om gjorde mig inget faktiskt.
Men sedan begick jag ett stort misstag. Jag tänkte att de skulle uppskatta om jag också var med. Så då föreslog jag att vi skulle köra tjejerna mot killarna. Alltså tre mot två. De blev eld och lågor förstås, men sedan urartade det hela tämligen omgående. Mina småtjejer som är 4 respektive 7 började gråta för att det ena och det andra. När jag då sen skulle försöka hålla vägen fri så att de skulle lyckas göra mål blev det totalkrock. Det slutade i total bedrövelse med att alla grät. Inte så lyckat med andra ord. Så fotboll inomhus med fyra barn är inget jag såhär på rak arm kan rekommendera, även om intentionerna är aldrig så goda.
Nåväl. Efter en stund hade alla lugnat ner sig och vi kunde göra ett nytt försök till att få en härlig kväll tillsammans. Min äldste son som är 11 föreslog då att vi skulle ha en kvalificerad omröstning om vad vi skulle göra. Den gick till så att alla fick säga vad de ville, sen fick man rösta på de andras förslag med hjälp av olika antal kort. Tre kort la man på det förslag man helst ville ha, två kort på det man näst mest ville ha och så ett kort på det förslag man näst, näst mest ville ha. Det förslag som sedan fått flest kort vinner.
Vi antog detta goda förslag. Vissa mer beredvilligt än andra, men alla gick i alla fall med på det hela tillslut. Förslagen som uppkom var:
Mamma (alltså jag): Lägga ett pussel tillsammans
Boppo (11): Absolut överens (ett sällskapsspel)
Nonno (9): Leka charader
Jojjan (7): Sitta i soffan och prata, hon själv placerad i mammas knä
Lilla L (4): Spela Uno.
Flest röster fick charader. Men då ändrade sig Nonno och ville hellre spela Absolut överens, så då valde vi det. Ett mycket lyckat val visade det sig! Spelet går ut på att man delar upp sig på två lag med två personer i varje. Sedan uppläses spelkort där det kan stå saker som: "Andra ord för tjej", "Vad tänker du på när du hör ordet tåg" och "Jobbiga saker med syskon". När den sista av dessa lästes upp utbröt högljutt jubel kan jag tillägga. Sedan ska alla skriva ner vilka ord man tänker på och därefter får man poäng för de ord båda i ens lag har skrivit.
Vi gjorde så att bröderna spelade mot systrarna och mig. Lilla L som inte kan skriva fick i stället rita bilder och flytta fram pjäserna. Hon var mycket nöjd med detta och njöt i stora drag när hon fick berätta om alla sina små bilder för oss alla gång på gång. Och det fungerade riktigt bra över huvud taget. Jag och Jojjan (som ju var det egentliga laget) ledde genom hela spelet. Men så kom grabbarna på slutet och vann med en hårsmån. Under spelets gång hade vi en superhärlig gemenskap och de ord vi skrev bjöd på många hjärtliga skratt.
Så detta spel kan jag verkligen rekommendera! Till och med Nonno som annars avskyr spel gillar detta och alla är hela tiden aktiva och man har våldsamt roligt under tiden. Vi anpassade det dock på så vis att vi valde ut kort som var nog lätta och innehöll saker som även 7-åringen kunde associera till. Annars rekommenderas spelet från 10 år.
Nu har alla barnen lagt sig och jag ska njuta av några tysta minuter innan jag också somnar. En fredagskväll är än en gång till ända.
Efter lite mer traditionella fredagsgrejer som chips, ostbågar och Wild Kids på TV gick vi över till den mer icke traditionella delen av kvällen. Mina fyra barn som är mellan 4 och 11 år satte igång att spela fotboll med en mjuk tygboll genom hela hallen och vardagsrummet. De hade väldigt kul och skrattade och kom överens (inte alldeles vanligt när alla är med). Jag satt i soffan intill brasan som jag tänt och läste och njöt av barnens klingande skratt. Att det levde om gjorde mig inget faktiskt.
Men sedan begick jag ett stort misstag. Jag tänkte att de skulle uppskatta om jag också var med. Så då föreslog jag att vi skulle köra tjejerna mot killarna. Alltså tre mot två. De blev eld och lågor förstås, men sedan urartade det hela tämligen omgående. Mina småtjejer som är 4 respektive 7 började gråta för att det ena och det andra. När jag då sen skulle försöka hålla vägen fri så att de skulle lyckas göra mål blev det totalkrock. Det slutade i total bedrövelse med att alla grät. Inte så lyckat med andra ord. Så fotboll inomhus med fyra barn är inget jag såhär på rak arm kan rekommendera, även om intentionerna är aldrig så goda.
Nåväl. Efter en stund hade alla lugnat ner sig och vi kunde göra ett nytt försök till att få en härlig kväll tillsammans. Min äldste son som är 11 föreslog då att vi skulle ha en kvalificerad omröstning om vad vi skulle göra. Den gick till så att alla fick säga vad de ville, sen fick man rösta på de andras förslag med hjälp av olika antal kort. Tre kort la man på det förslag man helst ville ha, två kort på det man näst mest ville ha och så ett kort på det förslag man näst, näst mest ville ha. Det förslag som sedan fått flest kort vinner.
Vi antog detta goda förslag. Vissa mer beredvilligt än andra, men alla gick i alla fall med på det hela tillslut. Förslagen som uppkom var:
Mamma (alltså jag): Lägga ett pussel tillsammans
Boppo (11): Absolut överens (ett sällskapsspel)
Nonno (9): Leka charader
Jojjan (7): Sitta i soffan och prata, hon själv placerad i mammas knä
Lilla L (4): Spela Uno.
Flest röster fick charader. Men då ändrade sig Nonno och ville hellre spela Absolut överens, så då valde vi det. Ett mycket lyckat val visade det sig! Spelet går ut på att man delar upp sig på två lag med två personer i varje. Sedan uppläses spelkort där det kan stå saker som: "Andra ord för tjej", "Vad tänker du på när du hör ordet tåg" och "Jobbiga saker med syskon". När den sista av dessa lästes upp utbröt högljutt jubel kan jag tillägga. Sedan ska alla skriva ner vilka ord man tänker på och därefter får man poäng för de ord båda i ens lag har skrivit.
Vi gjorde så att bröderna spelade mot systrarna och mig. Lilla L som inte kan skriva fick i stället rita bilder och flytta fram pjäserna. Hon var mycket nöjd med detta och njöt i stora drag när hon fick berätta om alla sina små bilder för oss alla gång på gång. Och det fungerade riktigt bra över huvud taget. Jag och Jojjan (som ju var det egentliga laget) ledde genom hela spelet. Men så kom grabbarna på slutet och vann med en hårsmån. Under spelets gång hade vi en superhärlig gemenskap och de ord vi skrev bjöd på många hjärtliga skratt.
Så detta spel kan jag verkligen rekommendera! Till och med Nonno som annars avskyr spel gillar detta och alla är hela tiden aktiva och man har våldsamt roligt under tiden. Vi anpassade det dock på så vis att vi valde ut kort som var nog lätta och innehöll saker som även 7-åringen kunde associera till. Annars rekommenderas spelet från 10 år.
Nu har alla barnen lagt sig och jag ska njuta av några tysta minuter innan jag också somnar. En fredagskväll är än en gång till ända.
Det kreativa skapandets effekter på hemarbetet
Igår var jag väldigt kreativ. Under dagen skrev jag en ny barnsång om vintern och jag gjorde den även till en: spela-instrument-sång, eftersom mina dagbarn verkligen älskar att spela på instrumenten. På kvällen sen tänkte jag skriva på min bok under 23 minuter, men det visade sig bli hela kvällen och resulterade i ett nästan klart nytt kapitel.
När jag då vid 23-tiden tillslut släppte mitt manus eftersom ögonen börjat gå i kors och kom ut till resten av huset, insåg jag att denna produktiva kväll vid datorn inte varit gynnsam för ordningen i huset. Och jag tänkte att det verkar som att man får välja. Antingen satsar man på kreativa projekt, eller så får man hushållsarbetet gjort.
Men sen, när jag tänkte vidare på detta insåg jag att det inte är riktigt sant ändå. För tidigare under dagen, när jag skrev den där barnsången, satt jag ju inte stilla på min bak. Nej, sången började födas när jag var ute i pulkabacken med dagbarnen och sedan fortsatte jag att bearbeta den medan jag lagade lunchen och sedan vidare medan jag diskade. Under lunchen kunde jag dessutom inte låta bli att prova den lite på barnen när vi satt runt bordet och åt vår köttfärslimpa. Helt klar blev den senare på kvällen då jag lagade middag till familjen. Och allt det arbetet med matlagning och disk (vår diskmaskin är trasig så mycket handdisk blir det) hade gått så lekande lätt bara för att jag höll på att sjunga på min käcka, svängiga barnlåt under tiden. Så där hade ju det kreativa skapandet tvärt om en gynnsam effekt på hushållsarbetet.
Jag tänkte sedan vidare att bokskrivandet även det ibland kan ha positiva effekter när det gäller hemmet. För jag sitter ju inte hela tiden och skriver vid datorn, utan mycket arbete med boken sker ju i huvudet medan jag t ex hänger tvätt, plockar eller dammsuger. Det är bara ibland. När man fastnar flera timmar framför datorn som man kan uppleva att hemarbetet blir lidande. Men å andra sidan brukar jag få en sådan energikick av att skriva, att jag sedan flyger upp från stolen och får en massa gjort på nolltid efteråt. Ja inte när jag skriver så sent på kvällen som igår då.
Vad blir då alltså kontentan av denna text? Jo, att kreativt skapande inte nödvändigtvis behöver inverka nämnvärt på hemmets ordning. Men erkännas ska, att jag inte längre lägger ner själ och hjärta i det som jag gjorde innan jag på allvar började skriva min bok. Och organiserar och städar lådor och dylikt som jag gjort i perioder tidigare gör jag inte heller. Nej, det är moment som det helt enkelt både fattas tid och inspiration för just nu.
När jag då vid 23-tiden tillslut släppte mitt manus eftersom ögonen börjat gå i kors och kom ut till resten av huset, insåg jag att denna produktiva kväll vid datorn inte varit gynnsam för ordningen i huset. Och jag tänkte att det verkar som att man får välja. Antingen satsar man på kreativa projekt, eller så får man hushållsarbetet gjort.
Men sen, när jag tänkte vidare på detta insåg jag att det inte är riktigt sant ändå. För tidigare under dagen, när jag skrev den där barnsången, satt jag ju inte stilla på min bak. Nej, sången började födas när jag var ute i pulkabacken med dagbarnen och sedan fortsatte jag att bearbeta den medan jag lagade lunchen och sedan vidare medan jag diskade. Under lunchen kunde jag dessutom inte låta bli att prova den lite på barnen när vi satt runt bordet och åt vår köttfärslimpa. Helt klar blev den senare på kvällen då jag lagade middag till familjen. Och allt det arbetet med matlagning och disk (vår diskmaskin är trasig så mycket handdisk blir det) hade gått så lekande lätt bara för att jag höll på att sjunga på min käcka, svängiga barnlåt under tiden. Så där hade ju det kreativa skapandet tvärt om en gynnsam effekt på hushållsarbetet.
Jag tänkte sedan vidare att bokskrivandet även det ibland kan ha positiva effekter när det gäller hemmet. För jag sitter ju inte hela tiden och skriver vid datorn, utan mycket arbete med boken sker ju i huvudet medan jag t ex hänger tvätt, plockar eller dammsuger. Det är bara ibland. När man fastnar flera timmar framför datorn som man kan uppleva att hemarbetet blir lidande. Men å andra sidan brukar jag få en sådan energikick av att skriva, att jag sedan flyger upp från stolen och får en massa gjort på nolltid efteråt. Ja inte när jag skriver så sent på kvällen som igår då.
Vad blir då alltså kontentan av denna text? Jo, att kreativt skapande inte nödvändigtvis behöver inverka nämnvärt på hemmets ordning. Men erkännas ska, att jag inte längre lägger ner själ och hjärta i det som jag gjorde innan jag på allvar började skriva min bok. Och organiserar och städar lådor och dylikt som jag gjort i perioder tidigare gör jag inte heller. Nej, det är moment som det helt enkelt både fattas tid och inspiration för just nu.
onsdag 1 februari 2012
Valpar vs småbarn
I boken jag skriver finns en labradorvalp med i handlingen. Eftersom jag har mycket begränsad kunskap om hundar har jag på olika sätt läst på om hundar och då speciellt om valpar. Det jag slås av är hur måna om valparna och hundarna man är. Och jag tycks skönja ett mönster i synen på hundar:
1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.
2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.
3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.
När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.
1. Man ska helst ha mycket ledig tid så man kan ägna sig åt hunden själv. Har man inte det ska man överväga om man verkligen ska skaffa valp.
2. Har man inte möjlighet till att ta hand om valpen/hunden själv många timmar under dagen, ska man försöka hitta en dagmatte/husse som kan ha hand om den. En pensionär exempelvis som har mycket tid och kärlek.
3. Som sista utväg finns hunddagis att tillgå. Men det ska man försöka undvika om man kan. Det anses inte optimalt för en hund, i synnerhet inte en valp, att tillbringa sina dagar på det sättet. Är det en valp, kan den bli negativt påverkad för livet.
När jag läser om detta kan jag förstås inte låta bli att dra paralleller till små barn och vår omännskliga barnomsorgspolitik. Hur kommer det sig att ovanstående punkter är fullt accepterade och självklara när det gäller valpar och hundar? Men tabu och politiskt inkorrekt när det gäller våra små barn? Jag bara undrar? Tydligen är det viktigare hur man tar hand om hundar än om barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
