På Makenas blogg händer det för tillfället inte så mycket. Av någon anledning har hon helt tappat skrivlusten och bloggsugen. Ja, faktiskt har hela datorn med allt vad den innebär helt tappat sin tidigare dragningskraft (skönt!). Kanske kan det delvis bero på att Makena i dagarna börjat förvärvsarbeta. Hon är numera inte längre per definition hemmamamma utan dagmamma. Men mest beroro det nog på att Makena är en s k periodare. Ibland vill hon bara sy eller sticka. Då gör hon bara det på sina lediga stunder och inget annat. Ibland vill hon bygga dockskåp eller skriva städlistor a la Flylady. Just nu har hon en period av löpning och romanläsning. Hon håller dessutom på att lära sig ryska. Ja, ni hör ju själva. Inte kan Makena hinna blogga under sådana omständigheter. Men till eventuella läsare som fortfarande har en gnista hopp om nya inlägg, vill hon ge mod. Håll ut! Snart kommer säkerligen en ny period av bloggande farande. De olika intressena brukar nämligen återkomma i cykler med ojämna mellanrum. Hur länge det dröjer innan bloggandet återkommer kan hon alltså inte sia om. Men under bloggandets ickeperiod ska hon iallafall försöka uppdatera sin andra blogg så gott det går. Hennes barns pladder går nämligen inte i perioder, utan fortsätter dag efter dag som vanligt. Och tur är väl det. Så en eller annan liten barnkonversation ska väl Makena kunna förevigad på pladderbloggen. Välkomna dit och på återseende här!

Gårdagens strapatser

Igår var Makena och barnen ute och promenerade. De skulle gå till en lekpark. Makena (som faktiskt egentligen är sjuk) hade tänkt sig att sitta och vila och läsa i solen medan barnen lekte och roade sig själva. Så blev det inte. De kom nämligen aldrig fram till den där lekparken. Makena hittade inte dit. Trots att hon noga hade läst hur de skulle gå på en karta och memorerat gatunamn, kom de alldeles galet. Makenas obefintliga lokalsinne gjorde sig än en gång påmint. De gick och gick i den stekande solen och både barnen och Makena kände alltmer hur luften gick ur dem. De tappra barnen travade dock på och litade på sin förvirrade mamma som intygade att snart skulle de nog hitta lekparken. Och just som de alla var på randen till kollaps hittade de faktiskt en liten lekpark. Den var inte alls stor eller spännade eller något sånt, men alla blev de överlyckliga av att få en paus. Boppo tjöt av lycka att det fanns ett fikabord och där slog de sig ner för att äta sitt fika. Saften visade sig vara minst sagt svag. Men de välvilliga barnen tyckte de kunde låtsas att de tagit med vatten istället, så gjorde det ju inget. Barnen lekte sen kurragömma, gungade och gjorde bilbanor i sandlådan. Makena hann mellan varven vila en liten, liten stund med sin bok lutad mot staketet.

Efter nån timme var det så dax att gå hem för att göra en sen lunch. Men se då orkade Jojjan inte gå mer. Efter bara en liten bit tog det helt stopp! Makena fann på råd. Som alltid hade hon förstås en sjal med sig. Den knöt hon nu på ett fiffigt sätt fast under vagnen (som bebisen satt i) och sen i styret. Vips hade hon gjort en dubbelvagn och Jojjan fick ta plats i sjalen under vagnen. Det gick bra att sitta så försäkrade Jojjan. Och efter en stund somnade den stackars lilla utmattade treåringen så gott där under vagnen. Även Nonno var rejält trött i benen, men travade tappert på hemåt. När de passerade affären fick Makena till sin stora förvåning syn på sin cykel! Maken hade haft den för att cykla till tågstationen tidigt på morgonen. Hon ringde för säkerhets skull och kollade om han mot förmodan parkerat vid affären? Det hade han inte. Cykeln var alltså stulen! Makena tog helt sonika tillbaka cykeln och hade nu alltså förutom vagn och fyra barn även en cykel att släpa på. Vilken otrolig timing att de råkade passera affären just då! Vem vet om cykeltjuven bara var inne för att köpa lite tuggummi eller nått och närsom helst skulle ha kommit ut och åkt iväg med cykeln?! Makena tänkte att det var Guds nåd att de på detta sätt fick tillbaka cykeln innan de ens visste att den blivit stulen. Tillslut kom de hem och sent om sider blev det också lunch. Slutet gott allting gott. Idag är barnen trötta och labila. Makena är också trött och labil och hostar som en tok. Gårdagens strapats tycks ha satt sina spår. Tur att maken är ledig! (Ovan finns ett par bilder (tagna med mobilen) på sovande Jojjan i "dubbelvagnen").

Att kunna cykla till affären

Imorse när familjen samlades kring frukostbordet, visade det sig att mjölken var slut. Tidigare när saker varit slut, har familjen Makena vackert fått var utan tills nästa storhandling. Affären på förra stället låg nämligen en mil bort och de åkte inte gärna två mil tur och retur för en liter mjölk eller så. Maken såg lite besviken ut. Han kan nämligen inte tänka sig att äta sin gröt utan mjölk. Men så slog det Makena att de ju inte längre behövde klara sig utan. Hon kunde ju cykla till affären. Nu på en gång! Så medan den övriga familjen satt kvar vid köksbordet, slängde sig Makena upp på sin gamla cykel som stått oanvänd i massor av år. Vilken känsla det var att åter kunna cykla! Och trots trötthet pga av nattskrikande bebis och en kraftig förkylning, kände Makena ren och skär lycka där hon trampade fram i solen. Inom ett par minuter var hon framme vid affären och innan de andra visste ordet av, var hon redan tillbaka med mjölk och lite till. Fantastikst! Vilken frihet, vilken lycka att kunna cykla till affären. Det gjorde hennes dag!

Makena har flyttat!

Nu var det ett bra tag sedan något hände här inne. Orsaken till det är att Makena och hennes familj har F L Y T T A T!!! I två hela år har Makena och hennes make kännt att de inte kan bo en dag till på gamla stället. Skolbarnet hade 3 mil till skolan, maken hade 6 mil till jobbet och Makena blev galen på allt körande med barn var eviga dag och att maken var borta så mycket (han kunde inte ens sova hemma alla nätter). Att det regnade in i badrummet och att Makena tvingades tvätta i ett överbelamrat, skitigt garage är bagateller i sammanhanget. Men nu är alltså den tiden över! I mars köpte paret Makena ett fantastiskt hus som ligger fantastiskt bra till för alla inblandade. Barnen får gångavstånd till skolan, maken får 2 timmar kortare restid/pass till jobbet och Makena får tvätta i en liten, men alldeles underbar tvättstuga. Ja, faktiskt allt blir bara så mycket bättre för hela familjen i detta nya hus. Makena känner en djup, ödmjuk tacksamhet till sin Gud.

De senaste månaderna har därför av naturliga skäl gått i flyttens tecken. Makena hade planen klar med en välorganiserad flytt från början till slut. Varje rum fick sin egna speciella färg och varje låda en färg (beroende på rumtillhörighet) och ett nummer (beroende på upppackningsprioritet). Makena hade också en liten "flytta kasse" med allt som kan behövas. Där fanns flyttjournal (med att-göra-listor, alla rum , färger, lådor och dess innehåll mm), tejp, snöre, sax samt pennor i alla rummens färger. Där i början var Makena så barnsligt inspirerad att hon till och med började brodera "Flytta" på den röda kassen. (Det hela avstannade dock när hom kommit halvvägs på andra t:et). Nu sinkades visserligen tidsplanen rejält av en 6 veckors lång förkylning, men sen satte Makena igång! Hon började packa och slänga och ge bort i hög fart. Bara sådant som älskades eller användes fick nåden att stanna kvar. Hon insåg dock tidigt att barnen inte kunde rådfrågas om något älskades. De påstod sig nämligen älska ALLT. När Makena t ex skulle till att slänga en gammal sliten matta som stått bortglömd i garaget, slog Boppo (inte så olikt trädkramare) sina smala armar kring den ihoprullade mattan och bedyrade förtvivlat att det var hans älsklingsmatta som var det bästa han hade. De älskade barnen visade sig även ha bestämda åsikter om vad som kunde packas undan och inte. Det vill säga, de ville inte packa undan någonting som var deras. Speciellt Jojjan vägrade acceptera att en viss tröja eller bok var nerpackad och såg på sitt bestämda vis till att få den upppackad igen. Slutligen lyckades dock allt trots de motarbetande barnen hamna antingen på loppis, tippen eller i lådor. Endast en bråkdel av alla saker hamnade i sista minuten helt osorterat i ett par lådor och några pappkassar (en klar förbättring sen förra flytten!) och flyttlasset kunde gå.

Så nu sitter hon alltså här i sitt hett efterlängtade hus. Och fast den nu snart gått en vecka sedan inflyttningen kan hon och maken inte riktigt fatta att huset är deras på riktigt. Att drömmen har gått i uppfyllelse och att alla deras böner angående boendesituationen har besvarats på ett helt fantastiskt sätt. De första dagarna kändes det som att de bodde på ett fint hotell eller kanske var hemma hon Makenas syster på besök. Det är nämligen enormt stort för Makena (och maken) att bo i ett hus som faktiskt är fint och faktiskt ligger där de vill att det ska ligga. Makena går varje kväll in i föräldrabadrummet och känner sig lyxig när hon borstar tänderna i sitt helkaklade badrum. Barnen har redan bekantat sig med grannbarnen på gården och Makena är hel övertygad om att här kommer de att trivas och bo länge!

På tur i norska fjällen

I helgen var Makena, maken och Bebisen i Norge. De hade fått privilegiet att tillsammans med makens kusin Fredrik låna en superfin timmerstuga uppe i Kvitfjäll. Makena såg fram emot ett par fridfulla dagar med sköna naturupplevelser och vila till kropp och själ.

Efter en god nattsömn, (utan en massa hoppande barn klockan 6) steg Makena den första dagen upp vid niotiden. Denna dagen skulle de "ut på tur". Matsäck packades och ordentliga skor snördes på fötterna och så åkte de med bil längs slingriga bergsvägar. När vägen blev alltför svårframkomlig fortsatte sällskapet till fots mot en liten sjö. Värmen var nämligen minst sagt tryckande och speciellt Makena längtade väldigt efter ett svalkande dopp. Hon var så desperat att hon på allvar övervägde att lägga sig platt på magen i en större vattensammling. Hon lät sig dock hållas när Fredrik intygade att de snart skulle komma fram till en riktig sjö.

Efter några kilometers vandrande uppenbarade sig mycket riktigt sjön och Makena fick sitt efterlängtade dopp. Fredrik sa att norrmännen skulle skratta åt dem som bara gick en så kort sträcka. Det brydde sig Makena inte om, hon tänkte bara på att få bada. Flera härliga timmar spenderades på kantiga stenar intill den lilla sjön. Det stektes pannkakor, badades och njöts i fulla drag av den vackra rogivande naturen. När det framåt eftermiddagen var dax att bege sig mot stugan igen, frågade Fredrik om Makenas make hade bilnyckarna? Han hade nämligen sett att han tagit dem under dagen. Till allas förfäran svarade maken att han inte hade en aning om var nycklarna fanns! De påstods ha lagts ner i makens ficka, men fickan den var tom. I två hela timmar letade och letade de alla tre efter den försvunna nyckeln. De lyfte på varenda sten flera gånger om, vände ut och in på alla väskor och fickor och var i vattnet i tur och ordning och letade. Men nyckeln var och förblev borta!

Himmlen blev mörkare och mörkare när stora svarta moln började torna upp sig. Vinden blev så där regnförebådande och Makena sade bestämt att nu var det dax att ge upp! Skulle de bli tvugna att ta sig hela vägen tillbaka till stugan till fots, så var det hög tid att sätta igång menade hon. De andra höll motvilligt med. Något missmodiga började de så färden mot bilen, som de under alla omständigheter var tvugna att ta sig in i. Inne i bilen fanns nämligen stugnyckeln. Och barnvagnen som låg i bagageluckan skulle det inte heller skada att få tag i med tanke på ovädret som närmade sig. Till allas stora lättnad gick det oväntat lätt att ta sig in i bilen. En annan bilnyckel visade sig funka utmärkt. Men starta bilen kunde den inte, så det var bara att låsa och börja gå. Regnet började falla. Åskan mullrade och då och då lystes den mörka himlen upp av en blixt. Makena insisterade på att de skulle jogga för att dels hålla värmen och dels komma fram så fort som möjligt. Det gick faktiskt över förväntan bra. Makena som tränat joggning ett par veckor kände att orken bar. Maken (som hade skavsår) och Fredrik (som hade stor ryggsäck) ville dock helst gå märkte hon. Makena jagadade dock på dem emellanåt när hon tyckte det var dax att springa en sträcka igen. Bebisen som fick en ovanligt snabb färd i vagnen, tröttnade dock efter ett tag. Makena sprang då i förväg med vagnen och hittade ett gammalt skjul efter vägen och slog sig ner intill väggen för att amma. Bebisen lades tillbaka i vagnen, men blev tvär arg. Hon skrek och lät sig inte bevekas. Maken satte henne då i sjal på ryggen och allt blev frid och fröjd. Dyblöta fortsatte de så sin vandring upp och ner för backar. Några enstaka bilar passerde dem emellanåt och alla tittade lika förvånat på det till synes lustiga lilla sällskapet; Makena iförd joggingskor, kort jeanskjol och tunnt sommarlinne, maken släpande på ena foten halvväg utanför sin ena joggingsko och med en glad men blöt bebis på ryggen, samt Fredrik skjutandes en tom barnvagn framför sig. Alla lika genomblöta. Ingen av de stirrande bilisterna erbjöd skjuts. Det gjorde dock inget, för alla kunde de redan skratta åt sin besynnerliga belägenhet och kunde trots allt njuta av de utsökta vyerna som uppenbarade sig då och då längs vägen. Glada i hågen kom de så tillslut fram till den varma stugan. De hade då avverkat över 1,5 mil och Makena tänkte att nu skulle väl inte norrmännen skratta iallafall. Nu hade de gått på en riktig tur och var väl värda den varm dusch och myset med god mat, eld i kaminen och trevligt sällskapspel som följde. Makena kände att hon kanske inte fått vila till kroppen just denna dag, men själen mådde gott av detta lilla äventyr. Dagen därpå blev det även vila för kroppen. Och det ordnade sig med bilen tack vare en mycket snäll svärfar och att stugans ägare hade ett ärende till stugan redan nästa dag. Slutet gott, allting gott. Och Makena kan verkligen rekomendera en tur till norska fjällen. Det är en fantastisk upplevelse!