torsdag 10 april 2014

Turist - så trist!

Jag gillar inte att vara turist. Inte alls! Fast vi bor på ett femstjärnigt hotell - det finns massvis och vi fick resan superbilligt - är jag så mycket hellre nere vid havet. Och då sitter jag helst på sanden så långt bort från alla hotellens tjusiga beachbarer och beachstolar som möjligt. Inte gillar jag heller att gå på shoppinggatorna och känna mig som ett villebråd som de enträgna försäljarna ska försöka fånga.

Nej, jag vill komma bort från det turistvänliga och hitta lokalbefolkningen och vardagslivet!

I går var vi i Antalya - en hamnstad i sydvästra Turkiet. Vi hade två timmar på oss "för shopping", men vi valde i stället att sitta på ett café där det till största delen var turkar som drack sitt te efter avslutat arbete och studier. Vi satt i solen med utsikt över havet och de omgivande bergen. Så vackert och så trevligt! Jag hann också besöka en turkisk offentlig toalett. Ett ställe där man betalar en slant till en gammal man som sitter vid ett bord och tar betalt och sen tar man ett av toalettbåsen. Dock finns det ingen vanlig toalett där inne, utan istället ett hål i marken med plats för fötterna. Spolar gör man med en liten kanna med tillhörande lilla kran som man själv fyller kannan med och så finns det ett smidigt litet handtag att ta tag i om man har svårt att ta sig upp från sin "på huk-position". Så charmigt tycker jag!

På väg till bussen lyckades en te-försäljare sälja en hel massa lösvikts te till oss. Det gjorde han genom att bjuda på de olika sorterna i små glas och fråga om var vi kom ifrån, om vi hade barn osv. När min man inte hade tillräckligt med kontanter på sig, följde han så snällt med till en bankomat och småpratade hela tiden. En go man, som själv hade tre barn och säkert behövde varje slant han fick för teet.

Idag har vi hängt mycket nere vid havsstranden - ensamma, långt ifrån alla turister och stolar. När vi skulle äta lunch, gick vi på upptäcktsfärd på jakt efter en restaurang. De som fanns på ett flott beachområde lockade oss dock inte, så vi gick vidare och kom till en trafikerad väg. Där fanns en taxi som vi kunde ta in till Kadriye - den närmsta lilla staden. Så klart släpptes vi av precis vid den enda shoppinggatan avsedd för turister och omgående erbjöds vi enträget att köpa T-shirtar till "a very good price". Vi drog oss dock snabbt därifrån med: "Hello!", "I give you a very good price!" och "Why not?" i öronen medan vi sökte oss till närmsta bakgata. Och bara några steg ifrån shoppinggatan var vi genast inne i det turkiska vardagslivet. Ett gäng turkiska arbetare gick precis ifrån ett bygge, några pojkar spelade boll på en bakgård och från en övervåning på ett hus hivades byggmaterial ner med en skottkärra. Vi gick precis så långt ifrån att vi inte fick några stenar i huvudet. Vi sneddade över en skräpig öppen plats och kom sen ut på en annan gata. Där hittade vi snart en liten kebab-restaurang. När vi sakta gick förbi tittade ägaren - en kortväxt lite skäggig man med lockigt hår, ett runt glatt ansikte och pigga ögon - på oss, såg ut att tveka för en sekund men tog sedan mod till sig och undrade hövligt om vi ville ha mat? Han såg dock ut som han väntat sig ett nej. Men vi sa genast ja. Detta var ju precis vad vi var ute efter! Den gladlynte ägaren sken upp som en sol och visade oss platserna lite ovant - han har nog inte så ofta utländska gäster - och frågade sedan var vi var ifrån. Vi sa förstås att vi var från Sverige. Han sken upp om möjligt ännu mer, sträckte på sig och sa stolt:

 "And I am from Turkey!"

Han försökte sedan på en väldigt knagglig engelska förklara vad han serverar:

"Döner-kebab", sa han och visade med händerna att man antingen kan få en rulle som man äter eller sallad.
Vi förstod inte riktigt. Då log han brett, klappade min man på axeln och sa:

"I give you good service!" innan han glatt tågade iväg till sitt lilla kök.

Medan vi väntade på maten såg jag mig omkring. Det var en mycket enkel uteservering med några få enkla bord och stolar under ett provisoriskt tak och på väggen hängde en stor turkisk flagga. Snart insåg jag att alla andra gäster uteslutande var turkiska män och jag kände mig väldigt naken i mitt linne och mina korta shorts. Serverade gjorde ägarens son, som såg ut att vara runt femton år och han kom nästan genast med tallrik efter tallrik med uppskurna grönsaker; sallad, tomater, salladslök, färsk persilja och citron. Sist kom han med två tallrikar fyllda med vitt kebabbröd. Vi satt och väntade på köttet, då den godmodige ägaren kom fram till oss och försiktigt lyfte på ett av bröden och visade att kycklingbitar låg gömt under.

"A good suprice!" sa han skrattande och plirade med ögonen.

Vi skrattade också och började sedan äta. Maten var supergod i all sin enkelhet och tomaterna var utsökta! När fatet med tomater var slut, frågade vi om ett till och det kom strax. Vi åt och åt tills vi var proppmätta båda två och fick lämna en del. Vi gick till hans lilla disk och han vinkade in oss i sin lilla butik. Allt som allt med två flaskor vatten kostade det endast 7 euro - alltså ca 63 kr! Bara drygt 30 kr var! Vi lämnade 10 euro och han blev så lycklig.

"Thank you, thank you, thank you!", strålade han och så gick vi.

Vi gjorde hans dag med vårt besök, men han gjorde också vår! En så härlig upplevelse hade vi inte fått på någon fin turistrestaurang och mer än dubbelt så mycket hade det kostat. Faktum är också att det var bland det godaste vi ätit under hela resan! Nöjda och glada tog vi en taxi tillbaka på stranden och la oss i sanden och pratade i par timmar medan vi smälte maten.

Sånt här skriver de inte om i några turistbrochyrer. Sådana här skatter får man hitta på egen hand och det är väl värt mödan!

2 kommentarer:

Ebba sa...

Vilken härlig dag! Men att se lokalbefolkningen är ju faktiskt också att vara turist! ;-)
När vi var i Turkiet saknade jag faktiskt den känslan lite, vi lyckades inte hitta utkanterna. Nåväl, Turkiet är ändå ett land där man är väldigt service inriktade, oavsett om man hamnar på en liten loka krog eller mitt på shoppinggatan. Dock inte samma priser! Underbart att ni gjorde denna mannens dag! Och ja, skönt att det också finns såna "äkta" turkiska restauranger kvar. 😊

Makena sa...

Jo det är man ju. Men jag menar en såndär typisk turist, du förstår säkert vad jag menar :)