Nu känner jag livet i mig!

Inspirerad av min kollega Emma gick vi idag efter maten ut och grävde snötunnlar i snön! Först besegrade vi den stora snöhögen genom att gräva en tunnel rakt igenom. Barnen blev förtjusta när de kunde krypa in i högen och komma ut på andra sidan. Till och med lilla Liva 2 år klarade att ta sig igenom för egen maskin och ropade glatt: "Titt ut!" varje gång hon kom ut på andra sidan. Så härligt att se! Barnen kröp så fram och tillbaka genom snötunneln och tog allt mer skepnad av små söta snögubbar. Under tiden började jag, lycklig som ett barn, på ytterligare en tunnel som skulle möta den första så att man kunde komma ut på två ställen. Den blev också snart klar. Barnen kröp och kröp och jag satte igång med ytterligare en tunnel; den tredje vägen ut ur huvudtunneln. Den var lite knivigare att få igenom pga av lite för stor spade. Men med ytterligare en liten spade lyckades jag och min 5-åring till slut mötas där inne i snöunderjorden. Vi karvade och karvade och så tog hon sig igenom! Då kastade jag spaden åt sidan (jackan hade också åkt av vid det här laget) och tog mig in igenom en av tunnlarna jag med! Barnen skrattade och sa att jag nog var för stor, men se där hade de fel! Igenom kom jag. Och där och då, kravlande i den trånga tunneln med snö som hittade in till bara magen, kände jag livet inom mig! Så barnsligt lycklig man kan bli av att krypa igenom en snötunnel! Och detta får man betalt för. Jag måste ju ha världens bästa jobb!