söndag 18 oktober 2009

Kristina från Duvemåla öppnade mina ögon

Jag har fått en sådan aha upplevelse! För att ta det hela från början...

Som mamma till fyra barn har jag ofta känt mig överväldigad av arbete. Tvätt ska hanteras löpande för att undvika bergsmassiv. Mat ska planeras, köpas och lagas. Dammsugaren står ständigt framme och används dagligen. Men jodå. Hallen är ändå alltid full av grus och köket fullt av smulor. Veckobrev ska läsas och inga utflykter eller badpåsar ska glömmas. Läxor ska bli gjorda och komma med i ryggsäckarna på rätt dag. Bajsblöjor ska bytas och 4-årstrots ska bemötas...ja, ni fattar. Detta klarade jag ändå av ganska bra tyckte jag. Visst kände jag mig ofta trött och sliten och såg till att få en middagslur så ofta det gick. Men så insjuknade min pappa och blev dement. Sedan i våras har det varit jättetufft minst sagt! Har av och till känt mig förtvivlad och maktlös och allt oftare tänkt tanken: "Jag orkar inte länge till!" Började känna att jag inte räcker till nånstans. Jag kan inte finnas där för min pappa som jag vill, jag missar barnens läxor och utflykter stup i ett, lyckas nätt och jämt hålla igång "hemapparaten" och hantera bråk och kiv. Jag kände att jag hela tiden kämpade i motvind och när som helst tar vinden tag i mig och jag tappar greppet helt. Visst har jag varit glad också såklart i allt detta. Men tillslut kulminerade alltsammans ändå i en stressreaktion i kroppen som tog sig i uttryck med ett otäckt tryck över bröstet och hög känslighet för ljud. Blev orolig och insåg att jag måste stanna upp. Vila, vila,vila! Söka lugnet och friden i naturen. Ställde in, maken fick ställa in. Jag vilade så mycket jag kunde och kände mig som en skör liten sak som inte orkar någonting!

Men. Så lånade jag Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Började läsa om Kristina och Karl-Oskar som i 1800-talets fattiga Svergie kämpade för livhanken från tidiga morgonen till sena kvällen. Hon födde barn på barn i detta armmod, var uppe med dem på nätterna och jobbade ändå hårt om dagarna. Hon hade tre små barn och ett i magen och skulle göra samma arbete som jag med tvätt, matlagning osv. Bara med den "lilla" skillnaden att hon måste göra sitt eget mjöl för att sen kunna baka bröd, spinna fårens ull för att kunna tillverka kläder till barnen och tvätta fick hon väl göra för hand i en iskall sjö.

Och jag började undra. Vad är det för fel på mig? Hur kunde hon orka så mycket och jag så lite? Jag som trott att min arbetsbörda som fyrbarnsmamma var nätt och jämnt vad man klarar av. Folk omkring en höjer ju alltid på ögonbrynen när man säger att man har fyra och de verkar undra hur man kan orka ha så många? Plötsligt insåg jag att jag ju har det hur lätt som helst! Jag har ju hur mycket fritid som helst! Jag lever i en sådan lyx som människor i vårt land inte ens kunde drömma om för 150 år sedan. I Amerika arbetade ingen mer än 12 timmar fick de höra talas om, och de trodde det var himlen man talde om. Det säger en del om hur de hade det. Och det säger en hel del om hur bra vi har det idag!

Helt plötsligt insåg jag att det är en helt naturligt sak att arbeta! Arbete är inte farligt och jag har stor kapacitet! Stress är däremot farligt! Det var stressen över min pappas situation och oron över att inte klara mitt jobb som mamma som tog knäcken på mig. Inte arbetet med barnen och hemmet! Stor skillnad. Jag slöt fred med att jag gör allt jag kan för pappa och lämnade resten åt Gud! (Han har dessutom fått en ny medicin som gjort att han mår mycket bättre nu). Jag började se på min arbetsbörda som mamma och dagmamma som mycket liten i jämförelse med Kristinas. Plötsligt fick jag hur mycket energi som helst! Det var helt otroligt! Som ett mirakel. Jag fick mer gjort än på mycket länge. Har drömt om att orka baka bröd och städa igenom huset ordentligt. Nu gick det på ett kick! Och egentligen hade ju inget förändrats. Allt satt i huvudet! Jag trodde att jag var så trött och då blev jag trött. Jag trodde att jag var så svag och bräcklig och då blev jag det. Nu har jag insett att jag har samma ork och kraft som vilken mamma som helst hade på 1800-talet. Jag tror att jag är stark och då är jag det! It`s all in you mind!

Det går inte beskriva hur lycklig och lättad jag är! All den energi jag drömt om att ha, har jag plötsligt fått. Hemarbetet känns nu inspirerande i stället för jagande. Tack Vilhelm Moberg för att du berättade om Kristina från Duvemåla. Det förvandlade hela min tillvaro! Och jag kan ju inte annat än tro att Gud som vet allt hade ett finger med i spelet den där dan när jag råkade gå förbi hyllan i biblioteket där Utvandrarna stod...

12 kommentarer:

Josef sa...

Vilken härlig hemlighet. Tack för du delade den och att du delar livet med oss andra medvandrare och troshjältar.
Var välsignad.

Ebba sa...

Ja, det där gäller ju egentligen allt. "Det är inte hur man har det utan hur man tar det" finns det nåt utryck som heter. Så sant. Och det du beskriver liknar i lite resonemanget man för i KBT (kognitiv beteende terapi). Att ALLT sitter huvudet! Det ÄR en stor hemlighet. Gäller bara att bli påmind om det mellan varven. Huvudet har ju också en förmåga att glömma sånt... ;) Och du har helt rätt, det är stressen som är farlig, inte arbetet i sig. Arbete är sunt och bra för kroppen. Bra att du hittat lugnet i Gud och i dig själv och slipper känna dig så stressad. Är uppriktigt glad för din skull.

BETSY sa...

Du är så vis och du inspirerar.

Lars sa...

Kul med ännu en troende fyrabarnslöpare i Uppsala. Kör på!

Anonym sa...

Blir nästan rörd till tårar! Vi har all anledning att vara tacksamma för det vi har idag. Gud använder vem och vad han vill för att uppmuntra och styrka oss! All ära till honom! Kram

Sjöléns sa...

Maria! Jag blev så rörd av det du skrev... Du har funnit en nyckel som du behöver dela med till andra. Vi måste bli fria från stress och press, och sluta jaga varandra... Tack för ditt inlägg!!!
/Kramar Stina

Lovisa Hägerlund sa...

Jag måste säga att du är väldigt inspirerande Makena. Jag har ju inga barn själv än men det finns mycket annat i livet som gärna vill stressa och pressa en.
Jag tror det är viktigt att stanna upp ibland och även ta tillvara på de små glädjestunderna i livet.

Önskar att även jag ska komma ihåg att allt sitter i huvudet å att det beror på hur man väljer att se på saker å ting.
Typ... som: är glaset halvtomt eller halvfullt?

Fortsätt att inspirera det hjälper säkert fler än du tror=)

Makena sa...

Tack alla för era uppmuntrande kommentarer! Så glad om mina ord kan beröra och hjälpa någon annan! :)

Och Lars! Så kul att du hittat till min blogg! Alltid kul med nya besökare. Att du dessutom är löpare gör ju inte saken sämre ;-). Kommer att kika in och läsa om löpning på din blogg och låta mig inspireras. Du har ju kommit en bit längre om man säger så ;-)

Johanna sa...

Jag beundrar dig! Inte främst för ditt arbete (även om det är värt att beundras!) men för din inställning till livet!!! Du är inspirerade och du är ett föredöme! :)
BLESS you!

Hemmamamman sa...

Hej!
Vet inte om du kommer ihåg mig, hemmamamman från Skrubba? Har inte varit aktiv där på läääänge nu. Skulle det vara ok att maila dig angående detta inlägg? Tror att det var meningen att jag, just idag, skulle komma att tänka på dig och din blogg(och dessutom kom jag ihåg ditt afrikanska bloggnamn...). Behövde verkligen läsa detta. Skulle bara vilja bolla några tankar med dig om du har tid/ork/möjlighet? Säg ifrån om du blir stressad av det så klart:-)
kram Åsa(hemmamamman med 4)
(hemmamamman@hotmail.com)

Hemmamamman sa...

Hej!
Vet inte om du kommer ihåg mig, hemmamamman från Skrubba? Har inte varit aktiv där på läääänge nu. Skulle det vara ok att maila dig angående detta inlägg? Tror att det var meningen att jag, just idag, skulle komma att tänka på dig och din blogg(och dessutom kom jag ihåg ditt afrikanska bloggnamn...). Behövde verkligen läsa detta. Skulle bara vilja bolla några tankar med dig om du har tid/ork/möjlighet? Säg ifrån om du blir stressad av det så klart:-)
kram Åsa(hemmamamman med 4)
(hemmamamman@hotmail.com)

Unknown sa...

Åhh väldigt underbart mitt i prick beskrivet, även om våra situationer inte innehåller samma saker så hamnar vi så lätt mitt i stressen... det är den vi skall akta oss för.. tack för dessa ord du skriver ned...
har sett ditt namn inte här o var på vänners bloggar men kan ändå inte placera vem du kan vara... lite spännande... kul
/ ingela