Kristina från Duvemåla öppnade mina ögon

Jag har fått en sådan aha upplevelse! För att ta det hela från början...

Som mamma till fyra barn har jag ofta känt mig överväldigad av arbete. Tvätt ska hanteras löpande för att undvika bergsmassiv. Mat ska planeras, köpas och lagas. Dammsugaren står ständigt framme och används dagligen. Men jodå. Hallen är ändå alltid full av grus och köket fullt av smulor. Veckobrev ska läsas och inga utflykter eller badpåsar ska glömmas. Läxor ska bli gjorda och komma med i ryggsäckarna på rätt dag. Bajsblöjor ska bytas och 4-årstrots ska bemötas...ja, ni fattar. Detta klarade jag ändå av ganska bra tyckte jag. Visst kände jag mig ofta trött och sliten och såg till att få en middagslur så ofta det gick. Men så insjuknade min pappa och blev dement. Sedan i våras har det varit jättetufft minst sagt! Har av och till känt mig förtvivlad och maktlös och allt oftare tänkt tanken: "Jag orkar inte länge till!" Började känna att jag inte räcker till nånstans. Jag kan inte finnas där för min pappa som jag vill, jag missar barnens läxor och utflykter stup i ett, lyckas nätt och jämt hålla igång "hemapparaten" och hantera bråk och kiv. Jag kände att jag hela tiden kämpade i motvind och när som helst tar vinden tag i mig och jag tappar greppet helt. Visst har jag varit glad också såklart i allt detta. Men tillslut kulminerade alltsammans ändå i en stressreaktion i kroppen som tog sig i uttryck med ett otäckt tryck över bröstet och hög känslighet för ljud. Blev orolig och insåg att jag måste stanna upp. Vila, vila,vila! Söka lugnet och friden i naturen. Ställde in, maken fick ställa in. Jag vilade så mycket jag kunde och kände mig som en skör liten sak som inte orkar någonting!

Men. Så lånade jag Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Började läsa om Kristina och Karl-Oskar som i 1800-talets fattiga Svergie kämpade för livhanken från tidiga morgonen till sena kvällen. Hon födde barn på barn i detta armmod, var uppe med dem på nätterna och jobbade ändå hårt om dagarna. Hon hade tre små barn och ett i magen och skulle göra samma arbete som jag med tvätt, matlagning osv. Bara med den "lilla" skillnaden att hon måste göra sitt eget mjöl för att sen kunna baka bröd, spinna fårens ull för att kunna tillverka kläder till barnen och tvätta fick hon väl göra för hand i en iskall sjö.

Och jag började undra. Vad är det för fel på mig? Hur kunde hon orka så mycket och jag så lite? Jag som trott att min arbetsbörda som fyrbarnsmamma var nätt och jämnt vad man klarar av. Folk omkring en höjer ju alltid på ögonbrynen när man säger att man har fyra och de verkar undra hur man kan orka ha så många? Plötsligt insåg jag att jag ju har det hur lätt som helst! Jag har ju hur mycket fritid som helst! Jag lever i en sådan lyx som människor i vårt land inte ens kunde drömma om för 150 år sedan. I Amerika arbetade ingen mer än 12 timmar fick de höra talas om, och de trodde det var himlen man talde om. Det säger en del om hur de hade det. Och det säger en hel del om hur bra vi har det idag!

Helt plötsligt insåg jag att det är en helt naturligt sak att arbeta! Arbete är inte farligt och jag har stor kapacitet! Stress är däremot farligt! Det var stressen över min pappas situation och oron över att inte klara mitt jobb som mamma som tog knäcken på mig. Inte arbetet med barnen och hemmet! Stor skillnad. Jag slöt fred med att jag gör allt jag kan för pappa och lämnade resten åt Gud! (Han har dessutom fått en ny medicin som gjort att han mår mycket bättre nu). Jag började se på min arbetsbörda som mamma och dagmamma som mycket liten i jämförelse med Kristinas. Plötsligt fick jag hur mycket energi som helst! Det var helt otroligt! Som ett mirakel. Jag fick mer gjort än på mycket länge. Har drömt om att orka baka bröd och städa igenom huset ordentligt. Nu gick det på ett kick! Och egentligen hade ju inget förändrats. Allt satt i huvudet! Jag trodde att jag var så trött och då blev jag trött. Jag trodde att jag var så svag och bräcklig och då blev jag det. Nu har jag insett att jag har samma ork och kraft som vilken mamma som helst hade på 1800-talet. Jag tror att jag är stark och då är jag det! It`s all in you mind!

Det går inte beskriva hur lycklig och lättad jag är! All den energi jag drömt om att ha, har jag plötsligt fått. Hemarbetet känns nu inspirerande i stället för jagande. Tack Vilhelm Moberg för att du berättade om Kristina från Duvemåla. Det förvandlade hela min tillvaro! Och jag kan ju inte annat än tro att Gud som vet allt hade ett finger med i spelet den där dan när jag råkade gå förbi hyllan i biblioteket där Utvandrarna stod...