fredag 13 februari 2009

Cornflakesregn i köket och tankar om närhet


Igår eftermiddag (läs i torsdags) var Makena i upplösningstillstånd. Klockan var 17:30 och Lilla Buset hade gnällt och gråtit mer eller mindre hela eftermiddagen. Tillsammans med detta missnöja barn försökte Makena laga mat trots ägglossningssmärtor och förlamande trötthet. Maken skulle komma hem och rädda Makena från total undergång om en halvtimme. Hon gick som i ett töcken och kunde inte fatta varför Lilla Buset var på så dåligt humör. Inte ens i famnen var hon nöjd. Krängde, gnällde och slet Makena i det otvättade toviga håret. Varje minut hade minst trehundrasextioåtta sekunder vardera och att ta sig igenom den sista halvtimmen kändes som att vara tvungen att ta sig igenom en snårig skog, bestiga ett berg eller simma över ett hav. Vad hon kände för var att gömma sig under sitt täcke. Till middag gjorde hon Mannagrynsgröt. Det skulle vara det mest skonsamma och enkla tänkte hon. Ack som hon bedrog sig! När det ska kokas till sex personer tar det en evighet innan mjölken kokar upp (om man inte vill riskera en ljusbrun mjölkbeläggning fastbränd i botten) och man bör ju helst stå där och röra mest hela tiden med. Det orkade hon förstås inte. Hon satt istället vid bordet och försökte surfa och fördriva tiden. Trots att hon mutade Lilla Buset med amning (ja hon ammar fortfarande) gick det inget vidare och minutrarna fortsatte att snigla sig fram. Tillslut blev hon desperat. Hon måste bara få Lilla Buset att sluta gnälla! I sin desperation öppnade hon skafferiet och tog fram cornflakespaketet. Hon ställde ner Lilla Buset på köksgolvet och lät en stor näve cornflakes regna ner över henne. Det gjorde susen! De andra barnen kom också springande och plötsligt hade hon en liten samling barn på köksgolvet förnöjt ätandes cornflakes. Och det blev TYST! Maken kom slutligen hem och kokade färdigt gröten och Makena hade överlevt. Men det var nätt och jämt och inte utan tårar. Ska det behöva vara så här tänkte Makena och kände sig trött, tom och uppgiven.

Denna eftermiddag såg helt annorlunda ut. För nu hade Makena fått en liten uppenbarelse om orsaken till Lilla Busets missnöjdhet. Någon dag tidigare hade hon nämligen varit inne på Elins blogg och kommenterat om barns närhetsbehov. Utan att då på något sätt koppla det till Lilla Busets gnällande. Men så idag (läs i fredags) slog det henne som en bomb att Lilla Buset kanske behöver mer närhet! Och då inte sådan närhet hon får på en irriterad och frustrerad Makenas höft. Nej en kärleksfull närhet som säger henne att hon kan stanna där så länge hon vill och behöver. HUR hade Makena kunnat glömma en sådan självklar sak? Inbiten sjalbärare som hon är. Sjalarna finns ju fortfarande kvar (i allafall somliga av dem) och har den senaste tiden använts för transport utomhus då vagnen fått punktering på ett däck. Men hon hade alldeles glömt bort att Lilla Buset kanske behövde bäras och få gosig närhet mer än så. Amningen till trots. Genast plockade hon fram en av sjalarna och knöt upp Lilla Buset på ryggen. Under dagen har hon så låtit henne "åka sjal" så fort hon kommit tultande med de knubbiga armarna i vädret. Och gnället har minskat markant! Visst undslipper hon sig ett x antal av det senast förvärvade ordet: "Nä, nä, nä..." men tonen har ändå varit en helt annan och hon har mellan sjalturerna tultat omkring förnöjt och lekt både med sig själv och syskonen och Makenas trötta öron har fått ro.

Till saken hör att Makena den senaste tiden har frågat sig vart det alltid så förnöjda lilla barnet tagit vägen? Hon har tänkt att det är väl tänder på gång igen (hon har förvisso snart hela munnen full) eller så är det den vanliga utvecklingsfrustrationen. Visst finns det säkert förklaringar till gnället där med. Men när Makena tänker på det, så bars ju Lilla Buset väldigt mycket i sjal när hon var mindre. Massor av närhet, kärlek och värme hela dagarna. Och närhetstanken den hölls fylld till brädden för jämnan av bara farten. Nu när hon själv går och springer har sjalen inte längre känts så självklar och liksom glömts bort. Helt naturligt. Men närhetstanken finns ju fortfarande kvar. Makena ska erkänna att hon inte gett den där tanken någon närmare eftertanke. Nu inser hon dock att tanken kanske behöver fyllas lite mer medvetet än tidigare. Så nu ska Makena göra det till en daglig ruin att låta Lilla Buset åka sjal även inomhus. När hon lagar mat, hänger tvätt eller bara går omkring och plockar i största allmänhet ska Lilla Buset få hänga med där bak på ryggen och tanka närhet. Makena tror att hon kommer att få en mycket mer förnöjd dotter på det viset. Och eftermiddagar som den ovan beskrivna ska förhoppningsvis bli väldigt sällsynta i framtiden. Härligt för både mor och dotter!

EDIT: Idag har Lilla Buset fått gosa massor i sjalen och fått väldigt mycket uppmärksamhet från både Makena och maken. I morse låg hon dessutom klistrad mot Makena i sängen i över en timme. Slutsatts: Närhetstanken borde inte vara tom. Trots detta har hon varit mycket gnällig och grinig denna söndagseftermiddag. Makena börjar tro att det har med mjölk att göra. Lilla Buset har ju tidigare reagerat på mjölk. Men på sistone har det verkat som att hon inte längre reagerar. Nu åt hon dock pannkaka igår och så då mannagrynsgröt dagen innan. Hon har även fått äta på ostskivor och smör på kex och macka mm. Kanske har det blivit för mycket mjölk för lilla magen? Makena ska prova att dra ner på mjölken igen och se om det får någon effekt. Naturligtvis kommer hon även fortsätta fylla närhetstanken. Fortsättning följer...

5 kommentarer:

Anonym sa...

Du är utmanad! (och jag är arg på blogger som inte vill publicera mina kommentarer när jag kör med öppet id) /Ebba (sis)

allt o inget med jeanette sa...

Tänk vad flingor kan göra susen!

Tror absolut på att närhet är såå viktigt. Även långt upp i åldrarna.
Vi gosar mkt o även 11 åringen kramas o myser med mamma - tom. på skolgården. Med alla coola polare inom synhåll. :)
Kramar Jeanette

Makena sa...

Ebba: Har svarat dig i din blogg.

Jeanette: Ja närhet är jätteviktigt! När det gäller mina större barn tänker jag på det medvetet. K och J är väldigt kramiga och pussiga. Medan N inte tar för sig på samma vis. Men även han har ett stort närhetsbehov och det gäller att tima honom när han är mottaglig. Med L har jag tänkt att hon som minsting får så det räcker genom amning och att hon bärs ofta på höften. Det kanske hon har också och gnälligheten har berott på nått annat (mjölk, tandsprickning, inte sovit middag ordentligt osv) Idag har hon iaf varit sitt vanliga nöjda jag! :D

Ulrica sa...

Hur gammal är den minsta? Min lilla blir 2 nästa månad. Hemskt att tiden går så fort, jag ammar henne ännu men försöker dra ner på det. Förra veckan var hon med så ledsen och arg men jag tror att hon börjar komma i någon trotsålder, fast sen håller hon på och får tänder också så den kan ju med påverka. Jag köpte en sjal till henne i somras men nu ligger den bara där,hon är väl i största laget för att bäras i en, tyvärr. Jag tror med att närhet är jätteviktigt, här är lillan och jag som fastklistrde, man får vara glad så länge det varar :)Tur din är glad igen!

Makena sa...

Ulrika: Hon är 15 månader. Tror nu att det nog var tänderna som spökade. De senaste 3 dagarna har hon varit sitt vanliga förnöjda jag igen! :D Och nog kan du bära din 2-åring i sjal! J (nu 4 år) bar jag upptill 3-årsålder. Ngn enstaka gång upptill 3,5 år. T ex vid middagslagningen när det är klängigt och gnälligt är det perfekt.:)Hoppas in lilla blir glad igen med!