När våra barn kommer till oss är det uppenbart att de är hjälplösa utan oss. Mer än något annat söker de vår närhet och vår kärlek. Det lilla spädbarnet vill ligga vid bröstet, vill bli buret, vill att vi ska hålla om det. Behöver vårdas varsamt som en nyplanterad liten stickling.
När barnen blivit några få år vill de fortfarande vara nära. De vill hålla handen, sitta i knät, känna våra armar omkring dem. Vill inte att vi går. Då kommer tårarna utför de runda kinderna. Då sträcks små armar desperat upp i luften. Som den lilla plantan sträcker sig mot solen.
När barnen blir ännu lite större, börjar i skolan, går på fritids och så, är det inte säkert att de längre själva uttrycker behovet av närhet. De kanske tvärt om verkar motspänstiga och avvisande när vi närmar oss. De verkar trivas alldeles utmärkt med att vara borta från oss och hemmet hela dagarna. Vara på skolan och fritids, hem till kompisar och sen kanske träning dessutom. Mamma och pappa verkar de inte alls behöva längre. Möjligen då bara för att förse med mat och husrum. Så kan det verka.
Men vi ska inte låta lura oss. Våra barn behöver oss! Visst kanske de ser ut att klara sig bra på utsidan. Som plantan som fortsätter att sträcka sig mot solen även om näringen i jorden börjat tryta. Den blir lång och gänglig, men blek och svag. Bladen gulnar och faller av i förtid. Våra barns inre behöver fortfarande näringen bara vår kärlek kan ge. Deras inre bleknar och blir svagt om det ska leva av kompisarnas torftiga jordmån. De kan skratta på utsidan, men ha hjärtan som gråter. Får aldrig de djupa rötter som står emot livets stormar.
Innerst inne vill varje barn vara sina föräldrars ögonsten. Innerst inne längtar de var och en efter vår närhet och tid. De har bara lärt sig att överleva själva där ute. Lärt sig att söka inbillad trygghet i varandra. Men den tryggheten är skenbar. De blir svaga träd utan djupa rötter. Dukar lätt under när kölden kommer.
Våra barn längtar efter att vi, deras föräldrar ska komma efter dem. Strida för dem. Vinna dem tillbaka till sin rätta jordmån. Att vi ska ta dem till våra hjärtan. Först där finner de vila. Först där kan de växa och blomstra. Först där börjar deras hjärtan åter att sjunga.
Den här låten säger det så bra.
2 kommentarer:
Tror inte att någon eller särskilt många anser att barn inte behöver sina föräldrar till annat än mat och husrum när de är i skolåldern! Var i all världen har du fått det ifrån? Alla vet att föräldrarna är otroligt viktiga hela barnets uppväxt, men i övre skolåldern ser behovet lite annorlunda ut. Barnet behöver testa sina vingar, hitta sin väg men med ett tryggt och kärleksfullt stöd från hemmet. Självklart behöver alla barn veta och känna att deras föräldrar älskar dem gränslöst. Men det innebär inte att de behöver vara nära hela dygnet. Tvärtom behöver de mer och mer testa sina vingar och se vem de är i förhållande till världen utanför. Men veta att när de behöver finns mamma och/eller pappa där.
Då missförstod du. Jag skrev att barnen kan bete sig som om DE inte tycker de behöver mor och far för annat än mat och husrum. Och självklart behöver de inte vara med oss dygnet runt när de blir äldre. Men det jag menade var att barn högt upp i åldrarna fortfarande har ett stort anknytninsbehov som föräldrarna behöver tillgodose. Och det blir svårt eller omöjligt om barnet är borta från hemmet alltför många timmar/ dygn. Då är risken stor att de istället anknyter med jämnåriga vilket de inte mår bra av.
Skicka en kommentar