Tjejmilen 2009

Vaknade på söndag morgon med en sträv känsla i halsen och några irriterande torrhost attacker. Hade haft en utdragen förkylning under hela augusti, men kännt mig bra de senaste dagarna. Blev en aning fundersam över dessa små antydningar till förkylningssymptom, men lät dem inte hindra mig från att fullfölja dagens planer. Idag var nämligen dagen för mitt livs första lopp! Och så mycket som jag sett fram emot detta, skulle det krävts minst en lunginflamation för att hålla mig hemma. Så jag steg upp, svalde en näve C-vitamintabletter och några vitlökskapslar och mediterade medan jag och familjen gjorde oss i ordning på augusti månads mantra; "Jag blir bara friskare och friskare, bara starkare och starkare och på Tjejmilen kommer jag vara i TOPPFORM!"

Vädret var svalt och blåsigt med lite inslag av sol då och då. Ett perfekt löparväder konstaterade maken och jag när vi tillsammans med barnen styrde kosan mot Stockholm. Med 26 000 anmälda löpare var vi ute i god tid vid nummerutlämningen och jag kände mig mycket nöjd över att kunna konstatera att vi kom precis före alla andra. På en minut hade jag fått reklamkassen, min startnummerlapp och mitt chip och gick mot strömmen när allt fler och fler löpare strömmade till från alla håll och kanter. Istället för att köa kunde vi så ge oss av direkt mot Gärdet och startområdet. Efter lite matsäcksintag på en rastplats med utsikt över Gärdet och alla dess bajamajor, tält, hoppborgar, bussar och folk, gav vi oss själva in i folkvimlet och Tjejmilsjippot. Barnen hoppade i hoppborgar, fick reklamplåster, balonger och tatueringar. Vi gjorde vårt bästa för att inte tappa bort någon av dem och samtidigt hålla alla på gott humör under den långa väntan på start.

När det tillslut var drygt en halvtimme kvar till min grupps start lämnade jag maken och barnen åt sitt öde och slöt upp med mina medlöpare. Mitt i denna tjocka klunga kände jag så lyckan komma smygande. Jag var verkligen här! Jag skulle faktiskt få springa detta mitt hett efterlängtade lopp! När så startskottet gick, satte jag igång min musikladdade mp3-spelare och började gå mot startlinjen (det var några före om man säger så). Precis vid startlinjen började jag så småjogga i mitt egna bekväma uppstartstempo, helt inställd på att strunta i alla andra och köra mitt eget lopp. Och det gick verkligen hur bra som helst! Det gick så fint så fint att jogga och musiken i mina öron peppade mig enormt. Jag kunde öka takten och började springa om allt fler löpare. I utförsbackarna släppte jag allt och lätt benen flyga ner för backen, medan jag i uppförsbackarna var smart och sparade på krafterna genom att i stället gå i rask takt. På detta sätt kände jag hela tiden att jag hade mycket krafter kvar och jag sprang med ett leende på läpparna, vinkade glatt till fotografer och människor längs vägen och hade hur kul som helst! Det kändes faktiskt som om kilometrarna flög fram (vilket de dock faktiskt inte gjorde med min ganska lugna fart) och vid kilometerskyltarna kände jag inte: "Åh har vi bara sprungit 4 km osv." utan istället: "Oj, har vi redan kommit så här långt!" Jag njöt verkligen av varje sekund! Jag gjorde de sista 5 kilometrarna snabbare än de 5 första och sista kilometern kunde jag öka ytterligare eftersom jag hushållit med krafterna och jag spurtade med höjda händer in i mål! Så härlig känsla att loppet gått så bra. Tiden var i och för sig inte ett dugg märkvärdig. 69 minuter är verkligen ingen super tid. Inte ens för att vara mig. Men med tanke på all utebliven träning och förkylningen under augusti så var jag supenöjd! Det var verkligen hur roligt som helst att springa i ett lopp.

Att springa Tjejmilen har gjort mig ännu mer löpgalen än tidigare. Kvällsromanen har fått maka på sig till förmån för Runners World. Jag funderar allvarligt på om jag kan leva länge till utan en pulsklocka och blott två dagar efter Tjejmilen har jag redan bestämt mig för att anmäla mig till Hässelbyloppet som går den 11 Oktober. Jag kan helt enkelt inte få nog av löpning!