lördag 22 augusti 2009

Genom allt

Lutade mot den av maken hemsnickrade vita sänggaveln satt vi och hade funnit oss en lugn oas mitt i det annars så livfulla familjelivet. Och vi pratade. Jag har en lite låg jobbig dag eftersom min demenssjuka far blivit sämre igen pga av nytt boende. Jag har alltid varit hans lilla flicka. Vi är så lika och har alltid förstått varandra. Så svårt det då är när han inte är sig själv och tror att jag svikit honom och ljuger honom rakt upp i ansiktet. Han vet väl inte vad han säger. Men ändå.

Där satt vi iallafall, min man och jag på sängen med varsin kaffekopp i handen. Han fick höra om alla mina ledsna känslor och jobbiga funderingar. Jag förstår mig själv när jag får resonera mig fram (i skrift eller prat) till vad det egentligen är jag tycker och känner. Ett så tålmodigt bollplank som orkar lyssna är då värt sin vikt i guld. Han hjälper mig att få perspektiv på tillvaron.

Vi pratade om äkthet. Hur viktigt det är att våga visa sig svag. Också. Visst är det bra att vara possitiv och försöka se den ljusa sidan. Visst är Gud alltid densamme och den inre friden och lyckan finns ju där. Men alla, starka som svaga, har vi bättre eller sämre dagar. Önskar att fler vågade erkänna det och inte bara leverera sitt bredaste leende och svara att allt är bra när vi möter varandra i vardagen. Om sånt där satt vi och pratade och efteråt blev livet åter hanterbart igen.

Nu sitter jag och lyssnar på The Sundays på Spotify medan jag skriver. Ser att solen börjar göra försök att tränga igenom de mörka molnen, gungar till de sköna rythmerna och känner en fridsam go känsla infinna sig trots allt. Pappa får jag lämna i Guds starka händer så länge. Lita på att Han tar vid där jag inte längre räcker till. Jag lyfter blicken från mitt egna sorgsna hjärta och kan finna lyckan i att se hur min son så förnöjsamt radar upp sina playmobilsoldater och är helt förlorad i sin lek alltmedan hans soldater förbereder sig för historiens största strid. Och jag ler när solen tillslut vinner över molnen och lyser på Lilla-Buset som sitter på altanden och kör med storebrors bilar. När livet tar jobbiga vändningar gäller det att hålla sin blick fäst på de små glädjeämnena som faktiskt fortfarande finns där och veta att Gud är Gud och att hans kärlek och omsorg håller genom allt.

Den här sången säger det så bra. Lyssna!

5 kommentarer:

BETSY sa...

Ditt inlägg grep verkligen tag i mig! Visste inte om din pappa. Tänker på er! Kramar!!

Anonym sa...

Maria! Inget i dig själv, men stark i din Gud! Förstår att det är tufft, men skönt att se att du går till källan - att du vet var styrke källan finns! Härligt att ha en man som lyssnar och stöttar! Det är stort!
Stor kram! / Malin

Frida sa...

Hej min internetvän! Tack för dina äkta ord och känslor. Du berör. Och jag är precis som du. Jag behöver få prata, prata och prata och det är egentligen inte råd jag behöver, utan när jag har pratat ett tag ser jag vägen vidare själv. tack Gud att jag har fått en man som är mer än villig att tala mitt kärleksspråk: tid med varandra. Här och nu vid mitt köksbord sänder jag en bön för dig och din far. Genom allt! KRAM

Sebbes Fruga sa...

Jag visste inte att din pappa var sjuk... Så tråkigt!

Men kom ihåg att det inte är din pappa som anklagar dig för att du gjort något, eller inte gjort något. Det är sjukdomen.

Försök istället att tänka på allt det braiga du fått ha tillsammans med din pappa!

Kram

Makena sa...

Tack alla! Jag vet att det är sjukdomen, men det hemska är ju att han upplever att jag är falsk och har väntmig emot honom. Men han har blivit lite bättre igen nu. Så just nu känns det ljusare igen.