En oförglömlig resa till Polen!

Jag har som ni kanske listat ut varit i Polen under en knapp vecka. Det var ett gäng på 39 tonåringar (ink några lite äldre som jag och maken) som förra onsdagen tog flyget från Skavsta och landade i den Polska staden Wroclaw. På flygplatsen försökte jag genast prova mitt nyss förvärvade ord för hej (Czesc) på en kassörska, men hon bara stirrade dumt på mig så jag antar att jag sa helt fel. Strax därefter satte vi oss i en buss för att åka till vår slutdestination Kalisz. En stad på ca 120 ooo invånare mitt i Polen. Sent på kvällen (efter ett stopp på McDonalds) kom vi fram och inkvarterades på en internatskola. Sen kunde ävetyret börja!

Vårt huvudsyfte med resan var att medverka med sång, musik, akrobatik och vittnesbörd på en happening som en lokal kyrka anordnat i en av stadens största parker på fredagen. Men det var mycket mer än det som skulle hända. Vi skulle tillsammans försöka dela ut 10 000 inbjudningar till polaker som inte kunde engelska. Vi fick träna in en fras som vi sedan repeterdade om och om till alla slags människor under en hel dag i den tryckande hettan på Kalisz gator. Vi fick även hjälpa till med att montera ihop ett x antal tält till festivalen. Rengöra skyltar, repetra sånger, sätta upp scenen mm mm. Hela veckan var vi så enormt uppskattade av kyrkans medlemmar som såg det som sin mission att utfodra dessa svenskar allt vad de förmådde. Varje morgon bjöds vi på stor frukostbuffè med en massa (söta!) yogurtar och flingor, vitt bröd, massor av pålägg, choklad och kakor! De öste snacks, frukt och läsk och vatten över oss. Ja, jag gick väl upp ett par kg under dessa dagar som förutom dessa söta frukostar och mellanmål innehöll en massa skräpmatsmåltider. Men det var underbart att få vara mitt ibland dessa glada, spralliga och entusiastiska tonåringar. Jag kände mig så levande där jag tillsammans med dem arbetade, prisade Gud och pratade med den polska befolkningen. Och jag kände mig inte en dag över 20! Var uppe sent på nätterna, skrattade med dem och bad
tillsammans. När det på fredagen var vår tur att inta scenen släppte vi lös och sjöng och dansade som galningar. Polska publiken (totalt under kvällen ca 4000 pers) älskade oss och jag tyckte det var enomt härligt att dansa mig svettig och sjunga om Jesus och utstråla gläden i Gud till dessa människor som till 94 % är katolicer, men inte har lärt känna Gud som sin persolige vän och Frälsare. Att jag dagen efter knappt kunde gå pga av träningvärken var ett offer jag tog med glädje. Även om tonåringarna sa att jag smälte in så bra, märkets det på detta sätt tydligt att jag trots vad sinnet sa faktiskt passerat 30 ;-).

Under denna kväll fick vi också förmånen att bekanta oss med en skara föräldralösa barn från ett barnhem i staden. Jag tog tre pojkar ,7, 8 och 9 år gamla under mina vingar för denna kväll. Jag sprang och jagade dem om och om igen till deras stora förtjusning. Hjälpte dem att köpa läsk och bakverk och följa med till toan. Lyfte upp dem i klätterställningar, köade med dem till den stora uppblåsta rutchkanan och applåderade och ropade "Super!" "Bravo!" varje gång de kom farande ner i en hiskelig fart. En av dem, Matteus, skrapade upp sig på ena benet och började gråta. Åh vad det då kändes gott att först vända ut och in på sig för att finna ett plåster och sen trösta honom i knät en stund. Ja, dessa pojkar stal mitt hjärta och det förkrossade mig att dessa pojkar inte har någon mamma eller pappa utan är ensamma i denna världen. När de sen i slutet av kvällen åkte hem med sina fröknar fick jag gömma mig en stund och gråta ut för dessa underbara barn. De kommer att finnas i mina tankar och böner en lång tid framöver. Det är en sak som är säker!

Innan vi på söndagen åkte hem hann vi även med en heldags utflykt till en sjö mitt ute i skogen där även de föräldralösa barnen fick vara med och leka, grilla och bada. Visst var jag sen helt slut när hemresedagen kom. Att hålla igång i 16-åringars tempo tar snart ut sin rätt, men jag njöt varje sekund! Kände mig som fisken i vattnet och kände att jag trots åldersskillnaden hade en hel del gemensamt med dessa härliga tonåringar. Så grymt skönt att få skaka av sig svensson livet för ett tag, glömma sig själv och sina egna pyttiga bekymmer och ägna sig åt livet väsentligheter; Andra människor och Guds rike! Jag blev påmind om att det är här, på missionsfältet jag hör hemma. Visst är det också härligt att vara mamma, men det finns mer som väntar runt hörnet. Jag vill ha ut så mycket mer av livet, tänker inte nöja mig med en svenssontillvaro utan göra allt för att få leva ett äventyrsfullt liv tillsammans med Gud!

Sen måste jag bara få ge en offentlig eloge till ett par hjältar som gjorde denna resa möjlig för oss. Det är mina underbara svärföräldrar som bredvilligt tog sig an uppgiften att ta hand om våra fyra barn trots att de själva har upp till öronen med eget arbete. Barnen var så glada och harmoniska när vi kom hem och det står helt klart att de gjorde ett kanon jobb! Ett super stort tack till er!