Självutlämnande kvällsreflektioner

Vad blev det av den här dagen då? Det tänkte Makena alldeles nyss när hon satt på dubbelsängskanten och ammade Bebisen. Hon har nämligen inte fått särskilt mycket gjort idag. Det blev morgon och Makena skickade iväg Boppo och Nonno till skolan. Sedan tog hon och de två yngsta det allmänt lugnt. Makena föreslog för Jojjan att de skulle gå ut i skogen och kolla på myror. Men när Jojjan sa att hon hellre ville vara inne och fika, tackade Makena inte nej. Sen gick dan liksom. Hon har tömt och fyllt diskmaskinen en gång. Det har hon. Men tvätten ligger fortfarande kvar blöt i maskinen och den torra är inte vikt heller. Förövrigt har hon liksom bara lallat runt (dock inte i morgonrock) hela dagen och insåg precis nu vid nattningen att det ju blivit kväll. Hon har inte läst någon bok, inte handarbetat eller gjort något annat vettigt. Tänkte hon. Fast sen kom hon och tänka på att hon faktiskt tagit vara på just den här dagen på ett riktigt bra sätt.

Makena har nämligen på senare tid haft en period av envis låghet som inte velat ge med sig. Hon har varit trött och oinspirerad. Tappat livsgnistan liksom. Fråga henne inte varför. Hon har nämligen inget svar. Järnbrist? Höstdepression? Överarbetad? Kanske. Men idag när hon bara varit hemma och ovanligt ”onyttig” kom hon fram till att det kanske var just vad hon behövde. Inte göra något nyttigt utan bara va! Hon känner i alla fall just nu att hon mått väldigt bra av just det. Att bara vara. Det blir ju annars lätt bara en massa arbete när man har fyra barn (+ dagbarn). Mat ska lagas, tvätt ska tvättas och sen hängas och allt det där, tallrikar ska fram, disk ska diskas, läxor ska förhöras, naglar ska bli klippta, hår ska bli tvättade, golv ska bli dammsugna och helst också torkade (allra helst i köket), barn ska skjutsas än hit än dit och bli hämtade på samma vis, det ska plockas och plockas och göras en massa saker i all oändlighet. Ni mammor förstår. Alla de här måstena har på senaste tiden känts som en för trång stickig polotröja. Makena har bara känt sig alldeles matt av alltihop. Hon har velat vara tjugo och ansvarslös igen. Velat bryta sig ut. Klättra i berg. Åka till Indien. What ever!

Att bara vara var därför väldigt läkande idag. Hon hann varva ner. Hon som annars har en tendens att bli lätt hyper. Hon hann reflektera. Hon hann tända levande ljus här och där och bara sitta i en fåtölj och sjunga med lovsångsskivan. Hon hann prata med Gud.

Sen har hon faktiskt gjort en massa jättenyttiga saker. Det var det hon kom på när hon satt där på sängkanten och ammade. Hon har lekt kurragömma med Jojjan. Hon har suttit i soffan och pratat baklängesspråket med Nonno. Hon har varit ute i spöregnet och hoppat i pölar och räddat maskar som nästan drunknat. Och sen lärt både sig själv och delar av barnaskaran att maskar äter 10 kg jord på ett år och att det i Australien finns maskar som kan bli tre meter långa. Hon har lekt med dockor (”fast de ÄR riktiga bebisar mamma!”). Hon har fikat, läst Teskedsgumman och hunnit kramas och gosa mer än vanligt. Och hon har varit en lugn närvarande mamma. En sådan där mamma som hon egentligen alltid vill vara.

Hon vet inte om depressionen (eller vad det nu är) helt är borta än. Men hon mår mycket bättre och känner att hon fått lite insikt eller något åt det hållet. Och hon tror att hon förstått att hon måste ha lite mer distans till sig själv och alla sina måsten. Och bara tillåta sig att vara någon dag då och då.