1 år!

Hon var bara tvungen att ha en unge till! Hela Makenas kropp bara skrek: "B E B I S!!!" Maken tyckte inte hon var klok. Hade hon redan glömt hur hon nästan varit redo för psyket pga den ständiga sömnbristen orsakad av Jojjan? Hade hon inte dyrt och heligt försäkrat maken: "Aldrig mer!" Hade hon inte sålt av och gett bort alla bebissaker just av den anlednigen att det inte skulle bli någon mer bebis? Förstod hon inte att de inte skulle orka en sån bebis en gång till?

Jodå! Makena kom mycket väl ihåg. Det var ju hon som under drygt ett års tid inte fått sova mer än max 2-3 timmar i sträck n å g o n s i n. Det var ju hon som ständigt haft bebisen (som aldrig var nöjd) på höften om eftermiddagarna, samtidigt som hon försökte hacka löken och laga middag till familjen. Visst kom hon ihåg att hon skrek eller gnällde mest hela tiden. Men det var ju över nu! Och hur irrationellt det än lät, var Makena bara t v u n g e n att ha en bebis till! Hon kände djupt inom sig att det var meningen att ett barn till skulle komma. Och hon hade en lika stark förvissning inom sig att det skulle bli helt annorlunda denna gång!

När Makena sen efter veckor (som kändes som månader) av längtan fick veta att bebisen blivit till där inne i hennes mage dansade hon nästan bokstavligen på rosa moln. Hela kroppen skrek: "YES!" Nu var hon påväg! Hon som Makena längtat efter. Makena bara gick och myste. Och under hela graviditeten gick Makena med den där orubbliga förvissningen om att det här skulle bli ett lättsamt barn.

En mörk och regnig novemberkväll anmälde hon sedan helt plötsligt sin ankomst! Från ingenstans fick Makena kraftiga värkar och hon hann med nöd och näppe in på förlossningen innan det hett efterlängtade barnet låg där vid hennes bröst. Så underbar och så självklar.

Idag fyller hon ett år! Och ljuvligare unge får man leta efter! Visst har även hon vaknat en del om nätterna och visst händer det att hon är lite gnällig någon gång. Men för det allra mesta är hon bara ljuvlig, glad och nöjd och blickar ut mot världen med sina stora blå ögon. Till skillnad från sina syskon fattade hon aldrig det där med att krypa, utan har de senaste månaderna (med allt högre hastighet) hoppat omkring på sin lilla rumpa här i huset och bara njutit av livet. Är hon någongång gnällig eller missnöjd blir Makena nästan ställd. För hon har nästan helt glömt hur man gör med ett barn som inte alltid är glatt. För drygt en vecka sedan tog hon så sina första steg och lyckan över det lyser ur de stora blå. Föräldrar och syskon klappar i händerna för varje litet vingligt steg hon tar och njuter av att höra hennes gladda babbel. När någon går, vinkar hon så glatt till allas stora förtjusning. Igår när hon fick 1-årssprutan sa hon inte ett knyst, utan tittade bara lite undrande på den främmande tanten. Att riva ut saker och ting är det roligaste som finns. Makenas mobil och bilnycklar hör till favoritsakerna och varje gång hon lyckats få tag på den förbjudna mobilen lägger hon den till örat och rabblar sitt lilla ordföråd (mamma, pappa, hej) blandat med en massa obegripligt 1-års babbel. Hon är helt enkelt alldeles, alldeles underbar och tar alla hon möter med storm!

ps Jojjan är också alldeles, alldeles underbar och självklart lika högt älskad hon. Bara så ingen trodde något annat! Hon kräver bara lite mer ork och tålamod ;-) ds