Den där viljan. Var kommer den ifrån? Så obändlig. Så enveten. Ikväll ville hon ha samma sked som F. Skeden med den stora nallen. Makena förstod att här var en storm i antågande. Frestelsen var stor att förmå F att ta en annan sked och undvika stormen. Men det är inte rätt. Inte rätt mot F. Inte rätt mot Jojjan. Inte rätt att hon alltid ska få bestämma. "Nej, F fick den med stora nallen, du får ta den här." (Precis innan ville hon ha röd mugg och fick det fast F egentligen fått den först). Hon kan inte få allt hon vill här i världen. Lilla Jojjan. Fast hon tror det.
Makena hade fel. Det blev ingen storm. Det blev orkan! Jojjan tänkte INTE ge sig! Nånsin. Makena försökte lugnt att få henne att förstå att hon inte kunde få skeden med den stora nallen. F hade redan börjat äta. Alla andra hade också börjat äta. Men Jojjan skulle inte äta. Hon skulle ha skeden med den stora nallen! Fem gånger fick Makena bära henne, sparkande och vrålande, till rummet. Ilskan var total! Hon välte allt som kom i hennes väg. Hon hade sönder Bebisens lära-gå-vagn. Fem gånger, (en efter varje gång hon fått vara i rummet en liten stund) kramades de. Tog Makena ögonkontakt och förklarade lugnt att hon inte kan få skeden med den stora nallen. Just som Makena trodde hon nått fram till något slags samförstånd, svarade Jojjan sammanbitet och med eftertryck: "Jag bestämmer allt!"
Ikväll gav hon sig aldrig. Hon fick till slut äta med skeden med den stora nallen. Men det var efter det att F och alla andra för länge sedan var klara. Makena diskade skeden och Jojjan åt. De kom fram till ett förlåt för allt bråkade. Jojjan sa att hon inte ska bråka så igen. Det har hon sagt många gånger.
Tidigare idag, efter en annan storm (då blev det aldrig orkan), tog Makena sin dotter i knät. Ilskan (Makenas) över denna envetenhet hade runnit av henne. Hon tittade in i Jojjans ögon. Forskande och reflekterande. In i de där ögonen som ibland kan vara så glada och sprudlande, men som så ofta blixtrar av ilska. Och när hon satt där och såg in i sitt lilla barns ansikte började hon förstå det där med villkorslös kärlek. Det gick upp för henne att det är hennes jobb att älska det här barnet, hur besvärligt och omöjligt det än är. Hon fick henne av Gud. Gud har anförtrott henne detta barn. Då måste ju också stryrkan att uppfostra henne finnas där långt inne nånstans. Makena ber varje dag om styrka. Om vishet. Om tålamod. För långt ifrån alla gånger räcker tålamodet. Hon har fått be både Gud och Jojjan om förlåtelse många gånger, när tålamodet brustit och ilskan tagit över.
Vad ska det bli av detta barn? Om hon är så här som knapp fyra-åring. Hur är hon då som tio? Som femton? Makena bävar. Men någonstans finns en övertygelse om att det måste finnas ett syfte. Hon kanske kommer att behöva den där viljan längre fram. Makena tror det. Men det hindrar inte att hon nästan dagligen svävar mellan hopp och förtvivlan. Hindrar inte att tårarna ofta kommer. Hur ska hon orka? Hon måste orka. Hennes Gud ska se till att hon orkar.
Paper Punch Ornament Craft For Kids
1 dag sedan
7 kommentarer:
Vad fint skrivet. ATt tappa tålamodet är ju bara mänskligt. Jag har en väldigt "lydig" tjej som nästan aldrig faller ur ramarna. Ändå kan jag tappa tålamodet när hon väl gör det, om jag är trött och i dålig form.
Att kunna säga förlåt tycker jag är väldigt försonande. Jag brukar be om ursäkt och erkänna att jag gjort fel, förklara att jag var trött osv.
Åh, vad jag känner igen de där utbrotten!
Sonen har lugnat ner sig lite nu, fyllde nyss fem, men det har burits in på rummet, hållts om och försökt att lugna.
I de stora striderna har vi inte vikit oss.
Men man får tänka: pick-your-fights. Annars har man ingen ork eller tålamod kvar.
Efter ett par jobbiga trotsveckor har vi haft det lite lugnare innan nästa omgång. För varje gång vi stått fast och orkat, har trotset mildrats och han kommer snabbare ur de där tillstånden. Nu är det inte alls så farligt längre.
Styrkekramar till er!
kan kanske trösta dig med att det går över. 4 års åldern kan verkligen vara så där! Jag har ett sådant barn (Isse) men, det gick över TILLSLUT! Efter många många frustrerande bråk och kraftmätningar. Jag har många gånger tröstat mig med att de här barnen som är lite mer krävande istället kommer att gå mycket långt, en sådan envishet kan ju förflytta berg! Men jag lider med dig, vet hur otroligt jobbigt det är i perioder. Vi får hoppas att det snart lugnar ner sig, för det gör det alltid, förr eller senare. I och för sig för att nästa period blomma upp igen, men då vet man ju att man överlever, och dessbättre även barnet! ;) KRAM! /Sis
Det var sköna tankar du fick där i soffan, (när ilskan runnit av) - samma som jag tror Gud har om oss då han inte ser oss som det vi är i dag, utan det vi ska bli. Och tack Herre det!!!
Elin: Tack! Ja det är tur att man kan säga förlåt.Skönt att höra att fler tappar tålamodet ibland.
Smultron:Så det lugnar ner sig? Jag längtar! Och det där med att välja sina strider. Jodå! Med henne bråkar man verkligen inte om saker i onödan ;-)Låter bra att det mildras. Dagen efter en "orkan-dag" brukar hon faktiskt vara riktigt lugn.
ebba: Jaså är det såhär Iska var? Har aldrig fattat vad du pratat om när du sagt att 4-årsåldern är jobbig. Nu förstår jag!
Celia: Jag tror faktiskt jag fick de där tankarna från Gud. För efteråt har det varit mkt lättare att orka med henne och jag känner varmare känslor gentemot henne.
Jag som redan nu kan bli nipprig på min lille Mupp och hans redan obändliga vilja.. (8 månader)
Men som du säger Gud har inte gett oss vara barn utan anledning...
Har du läst "Raising your spirited child"? Den är underbar. Den har hjälpt oss mycket för att förstå och bemöta vår lille "spirited" kille. Vet ju inte om den kan vara till någon nytta för er, men jag ville ändå tipsa om den.
/frida
Skicka en kommentar