torsdag 29 november 2007

Det glittrar

Tre av Makenas små underbara änglar har den senaste tiden fastnat för att måla med hobbyfärg. Utbudet av färger är dock starkt begrännsat, då de flesta färger som Makena hade i sina gömmor torkat för längesen. Men en färg, glitterguld, hade till barnens stora lycka inte torkat. Och med denna har de målat så att det står härliga till. Över hälften av träklossarna skiftar numera i guld, liksom alla målarunderläggen. Guldkladdiga små fingrar har sedan också vandrat runt i huset och satt sina spår lite här och där. Både bord och stolar glittrar. Och den svarta snurrfotöljen har plötsligt fått nytt skimmrande liv.

Alla kan vi behöva lite glitter och guldkant på vår vardag ibland. I synnerhet i mörkaste november när allt lätt känns grått och kallt. Att stänka lite glitter på sin dag behöver inte vara svårt. Det kan räcka med att stänga av TV:n och istället tända några ljus och se varadra. Eller stanna upp från alla sina vuxenmåsten och istället se barnen och stämma in i deras skämt. Barnens leenden och glittrande ögon kan då ge familjemiddagen en annan ton. Så mycket bättre att skratta ihop än att tjata om att även småfolk ska sitta stilla på sin stol.

Tänk om vi kunde stänka lite glitter på varandra överallt där vi möts. Och låta glittret spridas runt precis som guldglitterfärgen gjort i vårt hus. Avtrycket från en komplimang, ett vänligt ord eller ett enkelt leende stannar länge kvar när vi själva har gått vidare. Precis som glitterfärgen här fortfarande finns kvar till och med på en liten bebispanna. Makena skulle vilja bli bättre på att sprida guld. Och hon hoppas att hon idag lärt sig något av sina älskade glitterspridande barn.

onsdag 28 november 2007

Bebismamma

Makena har blivit bebismamma igen. Och hon har börjat ägna sig åt en del sådana där saker som bara bebismammor brukar göra.

Hon byter ett oräkneligt antal senapsfärgade mini (tyg) blöjor varje dag (och även en och annan på natten).

Hon sitter och ammar ett lika oräkneligt antal gånger per dygn.

På grund av det sistnämnda har hon alltid en flaska vatten i närheten, som hon törstigt häller i sig litervis av dygnet runt.

Hon byter kläder flera gånger om dagen. Ja, det finns det förstås en hel del tonåringar som också gör. Men Makena gör det för att hon inte tycker det är sådär jättemysigt att gå in dränkt i ammningsmjölk och ha vita kräkränder på axlarna.

Hon vet plötsligt allt om vad man ska och inte ska äta för att bebisen ska må så bra som möjligt. Makena har därför för tillfället slutat med mjölkprodukter, börjat dricka rött te och överväger helt seriöst att dricka linfrön blandade med vatten.

Hon har återerövrat konsten att sova med en bebis som antingen ammar eller ligger klistrad på överkroppen. Hon tycker dessutom att detta är ganska mysigt och sörjer inte nämnvärt över att hon inte kommer att kunna sova på magen ännu på många månader.

Men trots att Makena alltså ägnar sig åt alla dessa saker, (som säkert förefaller en smula märkliga för en oinvigd) är hon en helt annan sorts bebismamma nu än hon var när hon blev bebismamma för första gången för snart sju år sen.

Då~

~analyserade hon varje liten stackars prick på den lilla bebishuden och visste allt om smultronmärken, plitor och torsk.

~var besöken på BVC lite av veckans höjdpunkt och hon var alltid full av frågor till den tålmodiga BVC-sköterskan.

~lät hon mycket motvilligt någon annan än hon själv och bebispappan hålla i bebisen. Och varje gång t ex farmor eller farfar ville hålla (vilket ville väldigt, väldigt ofta) satt Makena med alla muskler på helspänn och fick den första tiden ofta kämpa för att hålla tårarna borta tills hon åter fick tillbaka sin älskade bebis.

~prenumererade hon på Vi Föräldrar och läste varje artikel med stort intresse. (Efter en halvårsprenumeration insåg hon dock att samma artiklar började återkomma. Bara med skillnaden att det var lite andra namn på barnen och föräldrarna och lite andra bilder. Då sa Makena upp sin prenumeration).

~litade hon inte riktigt på att ens bebispappan var fullt kapabel att ta hand om bebisen. Och första gången han helt på egen hand skulle ta en barnvagnspromenad till affären, fick han stå ut med ett x antal telefonsamtal från den hysteriska bebismamman.

Så trots att Makena då bara hade en liten (mycket lättskött) bebis att ta hand om, tycker Makena att det är mycket enklare och skönare att vara bebismamma nu, när hon förutom en liten (synnerligen lättskött) bebis har tre barn till att ta hand om. Nu tycker Makena att det var den mest naturliga saken i världen att få en ny liten bebis i huset (även om hon var en aning ringrostig det första dygnet). Makena bara stoppar ner den lilla i bärsjalen (när hon inte ammar eller byter blöjor det vill säga) och fortsätter att ta sig an tvätthögen, planera middagsmaten och ta ett och annat varv med dammsugaren ungefär som vanligt. Fast det är klart. Ibland unnar sig Makena den lyxen att bara sitta och beundra sitt nyfödda barn. Det är ju faktiskt troligtvis hennes sista. "Barn ska njutas" som någon klok människa sa. Och även det blir ju bra mycket enklare nu när Makena slipper ägna massor av tid och energi åt att oroa sig för allt och ingenting som har med den lilla bebisen att göra. Makena trivs riktigt bra med att åter ha blivit bebismamma!



måndag 26 november 2007

BVC

På BB blev Makena ombedd att omedelbart ringa till BVC när hon kommit hem med bebisen. Som lydig medborgare gjorde hon såklart det och fick gratulationer och en BVC-tid att passa. Makena åkte sedan dit på avtalad tid, trots att det blev mitt i fikat (som man inte vill missa, i synnerhet när man ammar!) på Öppna Förskolan. Väl där kläddes den lilla bebisen såklart av under protest och fick sedan lindas in i oumbärliga bärsjalen då BVC-kvinnan var tvungen att hämta en ny våg som fungerade. Tillslut kunde dock den lilla vägas och mätas efter konstens alla regler. Makena funderar på varför det ska vara nödvändigt att åka till en vårdcentral för att göra något så enkelt som att väga en bebis? En natt låg hon och funderade på var man kan köpa en egen våg. Men eftersom ingen våg ännu blivit inköpt kom hon alltså lydigt till vägningsproffset och vägde sitt nyfödda barn. Jojjan som också var med, tyckte det hela var väldigt tråkigt och pratade oavbrutet med mamma om att hon ville åka tillbaka till Öppna Förskolan och äta pepparkakor. I hemlighet höll Makena med henne. Men som den plikttrogna svenska medborgare hon är, stod hon där och log och försökte höra vad den leende BVC-kvinnan sa. Hon såg en aning besviken ut när Makena inte hade en enda fråga att ställa. Sedan fick Makena veta att hon ska komma och väga sin lilla varje måndag den första månaden. Alltså Makena fick inte en rekommendation om att det kanske skulle vara bra att väga en gång i veckan, utan det lät mer som en befallning som inte fick motsägas. Det sägs att det är frivilligt det här med BVC. Makena undrar om det verkligen är så? Den överrumplade Makena fann sig hur som helst själv underdånigt nicka ett jakande svar och fortsatte sedan till sin egen förfäran att nicka när BVC-kvinnan meddelade att hon tänkte komma på ett hembesök i början av december. Sedan åkte Makena och barnen hem. Väl hemma började Makena fundera på varför ett hembesök till en erfaren fyrabarnsmor ska vara nödvändigt? Vad är det hon ska göra hemma hos oss den där BVC-kvinnan som man inte kan göra på vårdcentralen? Ska hon mån tro kolla att Makena håller en acceptabel städnivå för att få ha barn i huset? Ska hon inhämta en massa information från det Makenaska hemmet att föra in i hemliga dokument? Ja, man kan ju faktiskt börja undra. BVC-kvinnan själv gör ju bara sitt jobb, det kan man ju inte klandra henne för. Det är själva BVC-konceptet Makena ifrågasätter. Makena vill inte alls ha hem någon BVC-kvinna till sitt hus, det måste hon väl ändå ha rätt att säga nej till? Kan man tycka iallfall.

Idag är det måndag. Men Makena åkte inte dit. Eventuellt åker hon dit nästa måndag. Det vill säga om det passar den makenska familjen och om Makena själv ser någon poäng med det. Det får den välmenande BVC-kvinnan finna sig i.

onsdag 14 november 2007

När Liva kom till världen


Måndagen den 12:e November vaknade Makena vid 5-tiden av något som skulle kunna vara värkar. Makena ville dock inte låta sig luras om det skulle visa sig vara falskt alarm. Hon har nämligen en del erfarenheter av det slaget sedan tidigare graviditeter. Och än så länge var det ju bara åtta dagar över tiden. Ingenting i jämförelse med de 18 hon gick över med Nonno.



Makena steg hur som helst upp vid 6:30-tiden och varnade maken att det kanske, kanske kunde var något på gång, men antagligen inte så klart. Värkarna fortsatte att komma, hela tiden med ca 10 minuters mellanrum. De var dock inte särskilt svårbemästrade och Makena tog det hela med ro, lagade lite mat, städade lite här och var. Men skyndade sig till fåtöljen för att profylaxandas så fort en ny värk var i antågande. Det enda bekymret var att Makenas make egentligen skulle arbeta denna dag, med början mitt på dagen. Trots att Makena inte egentligen trodde att någon bebis var på väg, kändes det inte helt tryggt att skicka iväg maken. Att stå ensam med tre barn och maken 6 mil bort om det skulle visa sig vara på riktigt kändes inte som ett lockande scenario. Efter velande fram och tillbaka beslutade maken tillsist att vara hemma, utifall att. Makena drog en lättnadens suck och kunde tryggt fortsätta profylaxandas utan att bekymra sig om huruvida det bara var förrädiska förvärkar eller riktiga förlossningsvärkar hon bemästrade. Under hela dagen fortsatte värkarna på ungefär samma sätt och kom ungefär var 10:e minut. Ibland hoppade de över och starkare ibland, svagare ibland. Makena tyckte dock inte att de var så särskilt starka. Ibland tänkte hon: "Äsch då, det var visst inget ändå". Men då, som för att hålla hoppet levande, kom en lite kraftigare värk och Makena fick åter en strimma hopp. Först framåt 15-tiden började Makena verkligen kunna tro att det kanske var på riktigt ändå. Vid 15:45 blev värkarna plötsligt kraftigare och kom lite tätare (ca var 7 minut). Från ingenstans ville Makena genast åka in till förlossningen! Det var ju ändå 3 mil till stan och då skulle det också lämnas barn till morföräldrarna innan slutstation förlossningen. I bilen blev värkarna riktigt kraftiga och kom helt plötsligt var 3:e minut. Makenas make körde de tre milen till stan så fort som möjligt. Makena andades och Boppo satt i baksätet och sympatiandades han med. Väl framme i stan stannade hela ekipaget för att lämna in barnen till barnvakten. Det vill säga, maken rusade med Jojjan under armen och Nonno och Boppo i släptåg till porten där de möttes upp av mormor. Makena andades förfullt i bilen. Maken kom tillbaka häpnadsväckande fort och rivstartade för färd mot förlossningen. Detta visade sig dock inte gå så fort som man i det läget kunde önska. Med full rusningstrafik och landets segaste trafikljus system var det bara att gilla läget. Det var mörkt (naturligtvis) och regnade. Och eftersom fläkten i bilen inte är vad den en gång varit, var maken tvungen att köra med öppna fönster för att få bort den värsta imman och därmed undvika att kollidera med den övriga trafiken eller hamna i diket pga dålig sikt. Makena fortsatte att andades för fulla muggar hela tiden och skakade av frossa. Halvvägs till förlossningen gick vattnet. Och värkarna intensifierades markant! Efter några sekunder kom resten av vattnet och Makena kände tydligt att nu var det krystvärkar det handlade om och ingen tid att förlora. Hon började andas ytterst ytligt och kämpade emot för allt hon var värd. Maken körde som en biltjuv. Först körde den uppstessade maken in på fel ställe och Makena fick skrika åt honom hur han skulle köra och läsa på skyltarna åt honom medan hon gjorde allt för att förhindra barnafödsel i bilen. Äntligen framme. Makena slängde sig ur bilen innan maken knappt hunnit stanna och rusade mot porten. Den var låst! I panik skrek hon åt en intet ont anande förbipasserande kvinna: "Hur kommer man in?" Fick då veta att man så klart ska trycka på en knapp och började frenetiskt slå på alla knappar som fanns för att de skulle öppna. Porten öppnades och i samma veva slängde hon av sig jackan och rusade vidare i på förlossningen. Där möttes hon upp av ett gäng barnmorskor som la upp henne på en säng. De mer eller mindre slet av Makena alla kläder och fick på nått vis på en vit sjukhusskjorta istället, under tiden sängen kördes in på ett rum. Makena hade vid det laget slutat stå emot krystningsvärkarna och krystade förfullt. Maken som ju först varit tvungen att parkera bilen, kom in i förlossningsrummet precis i tid för att höra barnmorskan säga: "Nästa gång kommer huvudet." Efter totalt tre krystningar efter ankomsten till förlossningen var vår lilla flicka född! Tack vare att det gått så fort slapp Makena all jobbig utrustning och fick på det sättet (till sin lycka) en helt naturlig förlossning. Bebisen lades upp på bröstet och Makena var helt i chock och kunde inte fatta att det hela redan var klart! Det tog ett bra tag att landa efter den urladdningen. Men det nyfödda lilla flickebarnet låg där så nöjt och hittade genast bröstet och visade sig vara en fena på att ta rätt grep redan från start. Den lilla familjen lämnades i fred i ca 2 timmar innan barnet skulle vägas och Makena duscha. Makena tyckte detta var jättebra! Det måste ju vara nog jobbigt för en liten nyfödd bebis att lämna sin varma trygga boning i livmodern, utan att dessutom hamna på en kall våg det första man gör. Mycket mysigare då att först få hämta sig i lugn och ro vid sin mammas bröst.



lördag 3 november 2007

Räddad av en trolldeg!

I eftermiddag blev Makena övergiven av maken och skulle alltså helt på egen hand klara av alla sina små. Ja, det brukar ju gå galant för det mesta förstås. Men är den annars så vana flerbarnsmamman höggravid, med arghormoner rusande i kroppen och barnen trötta och rastlösa är det en helt annan femma kan Makena intyga. Vid 16:30-tiden, när ett barn för sjuttioelfte gången började gråta för en yttepytte motgång, var paniken nära. Just då fick Makena emellertid en lysande ide! Istället för att låta paniken skölja över henne som ett stormande hav, styrde hon genast kosan mot köket. Där slängde hon snabbt ihop den klassiska trolldegen och ropade till barnen att de skulle få en överraskning! Och kan ni tänka er. Som i ett trollslag blev alla de makenska barnen som ljuvliga små lamm där de satt och degade runt bordet. Faktum är att de hade så kul med denna deg, att de nästan höll på att missa Bolibompa. Att Makena sedan (trots sin enorma mage) fick krypa på alla fyra och rädda mattan från tusentals små degklumpar tog hon med ro. Makena hade ju räddats från nervsammanbrott och de makenska barnen hade haft så roligt som bara barn kan ha med en liten färglös (ja, karamellfärgen var förstås slut) degklump. Detta mina vänner, var dagen då Makena fann sig räddad av en trolldeg!