När Liva kom till världen

Måndagen den 12:e November vaknade Makena vid 5-tiden av något som skulle kunna vara värkar. Makena ville dock inte låta sig luras om det skulle visa sig vara falskt alarm. Hon har nämligen en del erfarenheter av det slaget sedan tidigare graviditeter. Och än så länge var det ju bara åtta dagar över tiden. Ingenting i jämförelse med de 18 hon gick över med Nonno.

Makena steg hur som helst upp vid 6:30-tiden och varnade maken att det kanske, kanske kunde var något på gång, men antagligen inte så klart. Värkarna fortsatte att komma, hela tiden med ca 10 minuters mellanrum. De var dock inte särskilt svårbemästrade och Makena tog det hela med ro, lagade lite mat, städade lite här och var. Men skyndade sig till fåtöljen för att profylaxandas så fort en ny värk var i antågande. Det enda bekymret var att Makenas make egentligen skulle arbeta denna dag, med början mitt på dagen. Trots att Makena inte egentligen trodde att någon bebis var på väg, kändes det inte helt tryggt att skicka iväg maken. Att stå ensam med tre barn och maken 6 mil bort om det skulle visa sig vara på riktigt kändes inte som ett lockande scenario. Efter velande fram och tillbaka beslutade maken tillsist att vara hemma, utifall att. Makena drog en lättnadens suck och kunde tryggt fortsätta profylaxandas utan att bekymra sig om huruvida det bara var förrädiska förvärkar eller riktiga förlossningsvärkar hon bemästrade. Under hela dagen fortsatte värkarna på ungefär samma sätt och kom ungefär var 10:e minut. Ibland hoppade de över och starkare ibland, svagare ibland. Makena tyckte dock inte att de var så särskilt starka. Ibland tänkte hon: "Äsch då, det var visst inget ändå". Men då, som för att hålla hoppet levande, kom en lite kraftigare värk och Makena fick åter en strimma hopp. Först framåt 15-tiden började Makena verkligen kunna tro att det kanske var på riktigt ändå. Vid 15:45 blev värkarna plötsligt kraftigare och kom lite tätare (ca var 7 minut). Från ingenstans ville Makena genast åka in till förlossningen! Det var ju ändå 3 mil till stan och då skulle det också lämnas barn till morföräldrarna innan slutstation förlossningen. I bilen blev värkarna riktigt kraftiga och kom helt plötsligt var 3:e minut. Makenas make körde de tre milen till stan så fort som möjligt. Makena andades och Boppo satt i baksätet och sympatiandades han med. Väl framme i stan stannade hela ekipaget för att lämna in barnen till barnvakten. Det vill säga, maken rusade med Jojjan under armen och Nonno och Boppo i släptåg till porten där de möttes upp av mormor. Makena andades förfullt i bilen. Maken kom tillbaka häpnadsväckande fort och rivstartade för färd mot förlossningen. Detta visade sig dock inte gå så fort som man i det läget kunde önska. Med full rusningstrafik och landets segaste trafikljus system var det bara att gilla läget. Det var mörkt (naturligtvis) och regnade. Och eftersom fläkten i bilen inte är vad den en gång varit, var maken tvungen att köra med öppna fönster för att få bort den värsta imman och därmed undvika att kollidera med den övriga trafiken eller hamna i diket pga dålig sikt. Makena fortsatte att andades för fulla muggar hela tiden och skakade av frossa. Halvvägs till förlossningen gick vattnet. Och värkarna intensifierades markant! Efter några sekunder kom resten av vattnet och Makena kände tydligt att nu var det krystvärkar det handlade om och ingen tid att förlora. Hon började andas ytterst ytligt och kämpade emot för allt hon var värd. Maken körde som en biltjuv. Först körde den uppstessade maken in på fel ställe och Makena fick skrika åt honom hur han skulle köra och läsa på skyltarna åt honom medan hon gjorde allt för att förhindra barnafödsel i bilen. Äntligen framme. Makena slängde sig ur bilen innan maken knappt hunnit stanna och rusade mot porten. Den var låst! I panik skrek hon åt en intet ont anande förbipasserande kvinna: "Hur kommer man in?" Fick då veta att man så klart ska trycka på en knapp och började frenetiskt slå på alla knappar som fanns för att de skulle öppna. Porten öppnades och i samma veva slängde hon av sig jackan och rusade vidare i på förlossningen. Där möttes hon upp av ett gäng barnmorskor som la upp henne på en säng. De mer eller mindre slet av Makena alla kläder och fick på nått vis på en vit sjukhusskjorta istället, under tiden sängen kördes in på ett rum. Makena hade vid det laget slutat stå emot krystningsvärkarna och krystade förfullt. Maken som ju först varit tvungen att parkera bilen, kom in i förlossningsrummet precis i tid för att höra barnmorskan säga: "Nästa gång kommer huvudet." Efter totalt tre krystningar efter ankomsten till förlossningen var vår lilla flicka född! Tack vare att det gått så fort slapp Makena all jobbig utrustning och fick på det sättet (till sin lycka) en helt naturlig förlossning. Bebisen lades upp på bröstet och Makena var helt i chock och kunde inte fatta att det hela redan var klart! Det tog ett bra tag att landa efter den urladdningen. Men det nyfödda lilla flickebarnet låg där så nöjt och hittade genast bröstet och visade sig vara en fena på att ta rätt grep redan från start. Den lilla familjen lämnades i fred i ca 2 timmar innan barnet skulle vägas och Makena duscha. Makena tyckte detta var jättebra! Det måste ju vara nog jobbigt för en liten nyfödd bebis att lämna sin varma trygga boning i livmodern, utan att dessutom hamna på en kall våg det första man gör. Mycket mysigare då att först få hämta sig i lugn och ro vid sin mammas bröst.