På tur i norska fjällen

I helgen var Makena, maken och Bebisen i Norge. De hade fått privilegiet att tillsammans med makens kusin Fredrik låna en superfin timmerstuga uppe i Kvitfjäll. Makena såg fram emot ett par fridfulla dagar med sköna naturupplevelser och vila till kropp och själ.

Efter en god nattsömn, (utan en massa hoppande barn klockan 6) steg Makena den första dagen upp vid niotiden. Denna dagen skulle de "ut på tur". Matsäck packades och ordentliga skor snördes på fötterna och så åkte de med bil längs slingriga bergsvägar. När vägen blev alltför svårframkomlig fortsatte sällskapet till fots mot en liten sjö. Värmen var nämligen minst sagt tryckande och speciellt Makena längtade väldigt efter ett svalkande dopp. Hon var så desperat att hon på allvar övervägde att lägga sig platt på magen i en större vattensammling. Hon lät sig dock hållas när Fredrik intygade att de snart skulle komma fram till en riktig sjö.

Efter några kilometers vandrande uppenbarade sig mycket riktigt sjön och Makena fick sitt efterlängtade dopp. Fredrik sa att norrmännen skulle skratta åt dem som bara gick en så kort sträcka. Det brydde sig Makena inte om, hon tänkte bara på att få bada. Flera härliga timmar spenderades på kantiga stenar intill den lilla sjön. Det stektes pannkakor, badades och njöts i fulla drag av den vackra rogivande naturen. När det framåt eftermiddagen var dax att bege sig mot stugan igen, frågade Fredrik om Makenas make hade bilnyckarna? Han hade nämligen sett att han tagit dem under dagen. Till allas förfäran svarade maken att han inte hade en aning om var nycklarna fanns! De påstods ha lagts ner i makens ficka, men fickan den var tom. I två hela timmar letade och letade de alla tre efter den försvunna nyckeln. De lyfte på varenda sten flera gånger om, vände ut och in på alla väskor och fickor och var i vattnet i tur och ordning och letade. Men nyckeln var och förblev borta!

Himmlen blev mörkare och mörkare när stora svarta moln började torna upp sig. Vinden blev så där regnförebådande och Makena sade bestämt att nu var det dax att ge upp! Skulle de bli tvugna att ta sig hela vägen tillbaka till stugan till fots, så var det hög tid att sätta igång menade hon. De andra höll motvilligt med. Något missmodiga började de så färden mot bilen, som de under alla omständigheter var tvugna att ta sig in i. Inne i bilen fanns nämligen stugnyckeln. Och barnvagnen som låg i bagageluckan skulle det inte heller skada att få tag i med tanke på ovädret som närmade sig. Till allas stora lättnad gick det oväntat lätt att ta sig in i bilen. En annan bilnyckel visade sig funka utmärkt. Men starta bilen kunde den inte, så det var bara att låsa och börja gå. Regnet började falla. Åskan mullrade och då och då lystes den mörka himlen upp av en blixt. Makena insisterade på att de skulle jogga för att dels hålla värmen och dels komma fram så fort som möjligt. Det gick faktiskt över förväntan bra. Makena som tränat joggning ett par veckor kände att orken bar. Maken (som hade skavsår) och Fredrik (som hade stor ryggsäck) ville dock helst gå märkte hon. Makena jagadade dock på dem emellanåt när hon tyckte det var dax att springa en sträcka igen. Bebisen som fick en ovanligt snabb färd i vagnen, tröttnade dock efter ett tag. Makena sprang då i förväg med vagnen och hittade ett gammalt skjul efter vägen och slog sig ner intill väggen för att amma. Bebisen lades tillbaka i vagnen, men blev tvär arg. Hon skrek och lät sig inte bevekas. Maken satte henne då i sjal på ryggen och allt blev frid och fröjd. Dyblöta fortsatte de så sin vandring upp och ner för backar. Några enstaka bilar passerde dem emellanåt och alla tittade lika förvånat på det till synes lustiga lilla sällskapet; Makena iförd joggingskor, kort jeanskjol och tunnt sommarlinne, maken släpande på ena foten halvväg utanför sin ena joggingsko och med en glad men blöt bebis på ryggen, samt Fredrik skjutandes en tom barnvagn framför sig. Alla lika genomblöta. Ingen av de stirrande bilisterna erbjöd skjuts. Det gjorde dock inget, för alla kunde de redan skratta åt sin besynnerliga belägenhet och kunde trots allt njuta av de utsökta vyerna som uppenbarade sig då och då längs vägen. Glada i hågen kom de så tillslut fram till den varma stugan. De hade då avverkat över 1,5 mil och Makena tänkte att nu skulle väl inte norrmännen skratta iallafall. Nu hade de gått på en riktig tur och var väl värda den varm dusch och myset med god mat, eld i kaminen och trevligt sällskapspel som följde. Makena kände att hon kanske inte fått vila till kroppen just denna dag, men själen mådde gott av detta lilla äventyr. Dagen därpå blev det även vila för kroppen. Och det ordnade sig med bilen tack vare en mycket snäll svärfar och att stugans ägare hade ett ärende till stugan redan nästa dag. Slutet gott, allting gott. Och Makena kan verkligen rekomendera en tur till norska fjällen. Det är en fantastisk upplevelse!